Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Wednesday, 26 August 2015

Sjalbarn.


Det bästa med att vädret blivit svalare är att det plötsligt är bekvämt och mysigt att bära barn på magen igen! Har höftburit i ringsjal hela sommaren och det sliter så på kroppen. Men idag åkte min tjocka och härliga girasol-sjal fram. Vilken skillnad!
Tog en trött och förkyld promenad i skogen, med lyckan lekandes under huden. Det är så himla mysigt att bära sitt barn i sjal. Kanske det mysigaste som finns. 

Barnet delar min förtjusning för sjalar och skrockar förtjust varje gång sjalen kommer fram, och nu när hon är mobil skyndar hon fram och ställer sig på knä mot benen för att lyftas upp. Det sorgliga är att jag mest känner dåligt samvete i de lägena, för att jag inte sjalar oftare. Hon älskar ju att hänga med mig i vardagen. Sitta på kroppen som en liten schimpansunge och kika när jag diskar och lagar mat - men hon är så stor nu. Och så i vägen. Och med opålitliga armar som snabbt kan stickas ut och greppa grejer vuxna inte tycker att barn ska leka med. Knivar och heta kastruller t ex. Av den anledningen vill lära mig att sjala på ryggen, men det är svårt.

Jag provade ryggknyt med ringsjalen en gång och jag har nog aldrig svurit så mycket i mitt liv. Följde en video-tutorial och ombads att stoppa metallringarna i munnen under sjalningen. Mellan läpparna, antar jag att hon menade - men jag la dem bakom tandraden. 
Vädret var varmt och jag svettades redan innan. Ungen hängde på ryggen med huvudet över mitt när jag grejade. Hon dräglade långa strängar som rann ner över mitt ansikte och jag blev mer och mer irriterad. Mina armar var plötsligt alldeles för få och korta som en dinosauries. 
Mitt i allt det här rycker ungen tag i sjalringarna, så hårt och smärtsamt att det blixtrar i huvudet. Trodde jag skulle bli av med gaddarna. Sedan dess har jag inte försökt. 
Har jag sagt att jag hatar att lära mig nya (svåra) saker? Jag vill bara kunna. 

Här nedan är bilder från dagens utflykt, barnet somnade inom kort. När vi kom hem satte jag mig på balkongen med henne kvar på bröstet i säkert ett par timmar. Ljuvliga unge. Underbara sjal.





Livet med Trubbel.

Barnet och jag är förkylda sedan några dagar. Det är tufft. Jag är vansinnigt trött och önskar jag kunde få vara sjuk ifred. Sova, sova, sova. Låta en halvdan tv-serie skvala i bakgrunden. Slippa tänka på något annat än mig och frottera mig i en mild och skön självömkan. Men icke! För jag lever med Trubbel.

Det är rent fascinerande hur mycket trubbel ett spädbarn i farten kan vara. Monty behöver ett vakande öga varenda sekund. Och fort går det, när hon har sikte på (i mammans ögon) dumheter. Konsekvent dras hon till faran och (igen: enligt mamman) dåliga idéer. När jag blir frisk igen måste jag försöka spädbarnssäkra lägenheten, för att kunna slappna av och för att slippa konflikter med den här viljestarka ungen.

Innan Monty kom svor jag att hon skulle få så lite leksaker som möjligt. Plats fanns inte och rätt onödigt var det. Det där med lite leksaker går sådär. Beståndet växer. Och växer. Och jag kan dessvärre inte göra annat än att bekräfta det där med onödigt. Intressantast här hemma av "tillåtna saker" är inte leksakerna, utan en tom olivoljedunk, ett kombinerat msk/tsk-mått, pet-flaskor, katter och fjärrkontroller. 
I övrigt vill hon äta papper, riva sönder papper, slita sidor ur böcker, suga på sin potta, tugga på skivor och sladdar, pilla i kontakter, välta katternas vattenskål och äta skor. Och riva ut allting ur rullvagnar och lådor. 

Montys nya lära gå-buss. Laddad för utflykt, men Monty vill inte följa med.
För någon vecka sedan träffade jag en vän och hans kompis. Kompisen hade massa avlagda barnkläder och skor jag fick gå igenom - men plockade också fram en sk "aktivitetsleksak", vilket betyder mycket plast, mycket oväsen, mycket mekanik. Luckor som öppnas och knappar att trycka på. Jag kunde inte hålla tillbaka en grimas och skämdes. La ansiktet tillrätta och skyldde på platsbrist. Sedan fick Monty korn på den, då var det bara att kapitulera inför hennes jubel och hungriga fingrar - så den kom med hem. Den låg i plastpåsen och fanfarade hela vägen hem i kollektivtrafiken och jag skämdes över att gå omkring med ett soundtrack.

Nu behandlas den med respekt härhemma. Ransoneras. Det är lite som att få ett supervapen till superbossen i slutet på banan i ett tv-spel. Jag drar fram det när jag behöver den som mest. Superbossen i spädbarnslivs-banan är disken, städningen, matlagningen och allt det där andra som måste hinnas med. Då åker den fram och jag kan slappna av en stund, så länge den låter och väsnas vet jag att hon är sysselsatt. Bra barnvakt, mao.

För övrigt börjar jag fundera på om den där lekhagen mamma propsar på inte är en bra idé ändå. Inte minst på grund av ungens morgonaktivitet. 
När jag läser böcker om spädbarn står det att de vid det här laget börjar sova hela nätter i sträck. Uppemot 13 timmar. Inte Monty. Hon är så livshungrig och vaknar ofta mitt i natten och börjar härja och leka. Min kropp blir ett mänskligt tivoli att klättra på, suga på, banka på, dra i. Och att skalla. Och sedan hon började få kontroll över kroppen sover hon mycket oroligt. Det finns så mycket uppdämd rörelse i kroppen och hon snurrar omkring i sängen som en mask. Problemet är bara att Monty är sämst på att hitta sköna sov-och amningsställningar. Det som tidigare var självklart är plötsligt svårt. Hon ligger i helt onaturliga vinklar. Ofta med lämmar i kläm. Hon snurrar, bökar och gråter. Och kan själv. Jag får inte hjälpa till. Så senaste nätterna har hon försökt amma med fötter och rumpa. Och jag kan inte för mitt liv begripa hur den här lilla, lilla människan, med en bredd på 2 dm, kan ta upp 2/3 av en 160cm-säng. Killed by samsovning. Jag är helt slut. En vandrande zombie. En spillra.

Så fina! Jag blir glad av dessa, men Monty låter sig inte imponeras. Katten
är åtminstone intresserad av snöret. 


P.S NU FUNKAR VIDEON I FÖREGÅENDE ORDIGA OCH TRAMSIGA INLÄGG. MEN VIDEON ÄR VÄL VÄRD ATT SES. TYCKER JAG, DÅRÅ. <3 D.S

Väck en puma.


För några dagar sedan när jag var ute med Monty så mötte vi en liten kille på runt elva med gigantiska hörlurar. Han var helt i sin egen värld, slukad av musiken och ögonblicket och dansade i den dåsiga eftermiddagssolen. Innerligt. Jag blev så glad. Jag tycker vi människor har alldeles för lite innerlighet och alldeles för stor impulskontroll. Lite som vi hela tiden går runt och tyglar och tuktar livet i oss. Rädda för att känna för mycket. Rädda för att inte bli accepterade och älskade. Eller som Marianne Williamson säger: Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? Actually, who are you not to be?"

Jag känner mig alltför ofta fången i min kropp. Som om jag lever i ett fängelse. 
Rösten tyglas och fastnar någonstans i halsgropen. Sväljs. 
Skrattets buller stannar i magen. 
Kroppen gör sig liten. Allra helst osynlig. 
Ilskan höljs i skam och stoppas undan. 
Tankar och idéer manglas, fördummas och tystas. 
Kreatviteten är så fatalt rädd för misslyckandet, att den bara står vid sidan om och glor. Med en värkande längtan i bröstet. 
Dansen ifrågasätts och skäms för sig. Tappar takten och räds i för folks blickar. 
I folk ryms för övrigt mitt barn, min bäste vän, min kärlek - då en sådan fanns. Ja, t om katternas blickar vänder min egna blick mot mig, elak och dömande. 
Jag kväser impulserna, kväser ilskan, kväser min röst. Kväser mig - och jag känner en sådan stor sorg i det här och har lovat mig själv en och tusen gånger att; om jag får barn ska hon få ta plats och hon ska få höras. Hon ska aldrig förminska sig, aldrig hålla tillbaka rösten - som hög och klar kan få ta sig de kreativa uttryck hon vill. Hon ska inte krypa, varken inför sig själv, eller andra. Och hon ska kunna lita på att hon duger, precis som hon är. 
Men jag tror inte jag behöver oroa mig. Råmaterialet är bra. Monterrey kom till denna världen med ett vrål. Hon är tufft virke. Personalen på avdelningen kallade henne för "den där arga bebisen". Men hon var inte arg, hon visste bara vad hon ville. Liksom hon idag vet vad hon vill. Hon sätter sina gränser och är så tydlig i konturerna att jag nästan känner mig liten inför henne. Hennes självklarhet. Och jag tänker slåss för att hon ska behålla allt det och göra mitt yttersta för att inte kränka hennes person.  
Och låta kan hon! Hon blev så förtjust när hon för första gången upptäckte trapphusets eko. Nu är det ett evigt tjoande och tjimmande varje gång vi rör oss i trapphuset. Jag blir så glad och viskar försiktiga "ho" - men monty tar i från magen - och jag avundas. Och blir makalöst stolt.

Men för att återgå till kroppens fängelse.. jag tror att många av de här hejdade impulserna sätter sig som spänningar i kroppen. Det blir en stress. Och en stressad kropp är ofta en sjuk kropp. 
I min halsgrop ligger allt jag aldrig vågade säga. Gränserna jag inte vågade dra. I bröstet fladdrar ibland ångesten som en fjäril i ett stängt fönster. Rädslan att älska för mycket. Rädslan att bli älskad. Rädslan att förlora. All dans som hölls tillbaka. I magen vilar rädslan att inte räcka till, att inte bli älskad och rädslan att inte klara av. 
Jag är rädd för att leva, med allt vad det innebär, så jag har liksom satt mig i baksätet. 

När jag bodde i Chicago under några månader besökte jag ofta Lincoln Park zoo. Det var gratis att gå in och jag tyckte om att krypa in i mörkret hos de nattaktiva djuren under heta dagar. Jag avslutade alltid med en tur i katthuset. Där vankade lejon och tigrar. Trötta och uppgivna. Förkrossande. Men den som drog i mig var puman. Hon var så vacker. Och så frustrerad. Explosiv. Hon brann. 
Puman vankade fram och tillbaka längs staketet, snabbt och rastlöst. Gjorde utfall mot passerande barn och mådde så uppenbart dåligt. Det var fruktansvärt. Ändå drogs jag dit. Nu tänker jag att hon är jag. Hennes rastlöshet är min. Hennes fängelse är mitt. 

Idag lyssnade jag på P1s Tendens som idag intervjuade Sten, 103 år. Sten satsar på att leva i tio år till. Varför? undrar journalisten. För att jag är så nyfiken, svarar Sten. Han har förlorat fem kärlekar och ett barn efter pensionsåldern. Ändå är han inte rädd att älska. Receptet på ett gott förhållande? Renhårighet och ärlighet. Man ska inte ha hemligheter, då går det aldrig bra.  
Sten dansar en gång i veckan och går på gym två gånger i veckan. Kör fortfarande bil. Tog en målerikurs efter pensionsåldern och har på äldre dagar skaffat en atelje. Det finns inget trött hos Sten. Orden dröjer aldrig. Han känns skarp och vaken. 
Jag tänker att Sten inte stängt in sin puma. Han tillfredsställer hennes hunger med kärlek, glädje och utmaningar. Sten lever, lever ärligt. Han dansar, han följer sina drömmar. Kastar sig in i kärleken, trots att den gjort ont. Han är stark och frisk. En vacker puma som sträcker ut sig och njuter livets sista dagar. Här och nu.

Och nu måste jag nämna Stina Wollters instagramkonto som jag fann för några veckor sedan. Jag kände fönstret öppnas. Frisk luft kom in och virvlade runt i det sovande rummet. Något vaknade i mig, sträckte på sig. Kände hunger. Och en längtan efter frihet. Jag ville skrika, skratta, hoppa, sparka, flyga, älska.
Stina vibrerar, sprakar, lever. Tar plats och syns - och vågar också tala om rädslan i det. Hon kliver ur den tajta kostymen vårt samhälle och vår kultur sätter oss i. Revolutionerar! Och jag blir så påverkad. Känner kärlek. Till Stina. Hennes mod. Hennes kärlek. Och hennes knutna näve, som knyts för rätten att få vara de vi är och för de utsatta. Och hon väckte min puma. 
I henne bodde en ilska som legat som en stor klump i magen i flera år, men som tryckts ner, höljd i skam. Och jag skrev ett sms i affekt efter en rad stora svek - och klev rakt över gränsen för vad jag egentligen tycker är okej. Puman högg och slet i stycken. Försvarade den lilla i mig; här går gränsen. Det går inte behandla mig hur som helst. Osynliggöra mig och mina behov. Köra över. Manipulera och ljuga. 
Efteråt fick jag ro. Letade efter den där ängslan jag borde ha känt. Ångern. Förtvivlan över att ha sårat någon - men allt jag kände var ro. Någon gång måste jag ta tillbaka orden, vårda såren jag kanske har åsamkat - men jag är inte där än. Jag läker. Lär mig. Att leva. Att sätta gränser. Att sträcka ut. 
Jag förstår att jag inte kan hålla Stina ansvarig för mitt dåliga karma i det här, men hon ruskade om mig och gav mig nycklar till stängda rum. 
Puman och jag ska vandra sida vid sida. Jag vårda henne, ge henne näring och uppmärksamma hennes blottade tänder. Tillsammans ska vi försvara mina gränser, så blodvite inte blir nödvändigt. Vi ska slåss för de vi tycker om. Och försvara rätten att få leva. Fullt ut. 

Bildgooglade och fann denna bild på puman i Lincoln Park zoo, och mitt hjärta värker. Ta hand om eran Puma, hörni. Jag tänker ta hand om min. 



                                              video
Monty, min levnadsmusa, i trappuppgången.


Monday, 17 August 2015

You gotta like boobs a lot.



"Innes har en mycket passionerad, intensiv och kärleksfull relation till mina bröst.
När hon var alldeles, alldeles ny brukade hon ligga på min bröstkorg och slå båda armarna om tutten. Kinden gosade hon in ordentligt i det mjuka hullet; Min tutte. My precious.
På den tiden fanns det något vilt över henne, ett blint litet nystan med starka instinkter.
 
Vid tutten kan Innes förvandlas till ett rovdjur med glupande törst. Hon attackerar bröstet med vidöppen käft och med blicken vild. Hon leker med bytet innan hon på allvar sätter bettet i och suger livet ur bröstet och lämnar en trött liten påse kvar. 
Men bröstet kan också vara snuttefilten och en kär vän. Då myser hon och skrockar förväntansfullt när jag avlägsnar klädernas barriär. Hon leker, smaskar och skrattar åt sin egen lustighet. Mamman skrattar också -  men allra, allra finaste är tassandet. Hur hon med sina små tassar leker och smeker bröstet. Kramar om. Kär. Lek."



Återvände till bloggen idag och hittade ovanstående inlägg i utkastmappen. Mycket har hänt sedan dess. Innes har blivit stor. Hon äter mat. Hon har fått gaddar. Och hon har upptäckt världen.
Kryper runt med en hejdundrande fart och har gjort hela lägenheten till sin. Tutten har tappat tjusning och lockar bara när hon är trött eller slagit sig. Och amningen har blivit betydligt mer effektiv.
På den där tiden, när jag skrev ovanstående, upplevde jag det som om Innes låg vid bröstet 25 timmar om dygnet. Nu får jag plötsligt ha min kropp ifred. Kan inte i ord beskriva hur skönt det är.


Jag hade några veckor då jag var så oerhört trött på att amma. Ville inte. Fick ångest och avskydde vartenda amningstillfälle. Satt och blev förbannad. Grinade och slog sönder saker i huvudet. Föreställde mig att mjölken surnade i mig. Tänkte att den måste smaka annorlunda, när mjölken inte var sprungen ur kärlek. Att det var hat som sipprade ut ur mina tuttar - för jag verkligen hatade att amma. Och vilken skuld jag kände. Det var så fruktansvärt jobbigt. Då ville jag nästan ge upp - men tack och lov har jag ett barn som vägrar ersättning, så jag kämpade vidare. Nu är jag glad för det. Vi har funnit en balans. Jag älskar att känna hennes kropp mot min. Nu en alldeles egen kropp, med vilja, inte det där lilla knytet hon en gång var. Benen kan hon nonchalant slänga upp på mina axlar. Eller så kryper hon omkring på bröstbuffé. Smakar lite här, lite där. Lattjar lite. Kommer tillbaka. Snuttar lite till. Ibland kommer hon och sätter sig gränsle i mitt knä och tar en slurk innan hon pinnar vidare på nya äventyr. Så himla mysigt.

Livet är både lättare och tuffare med Innes nya färdigheter. Många föräldrar har sagt till mig; så fort man börjar få rutiner och vänja sig vid något så slår allt om. Det enda man lita på är förändringen. Har nog inte förstått det till fullo förrän nu. Nu lever jag i en vardag där ingenting funkar. Barnet kräver konstant påpassning och jag kan inte längre lita på att hon ligger still där jag lägger henne. Däremot kan jag lita på motsatsen.
Jag har också fått lägga till matlagning till schemat. Själv äter jag sällan lagad mat. Toabesök, disk och städning är en utmaning. Det känns som jag har matrester från golv till tak. Leksaker och prylar vandrar runt i lägenheten. Innes plockar ur. Jag plockar i. Det är kaos. Men också väldigt, väldigt roligt.
Och vet ni vad? I förrgår sa hon "mamma". Väldigt tydligt, och väldigt oavsiktligt. Men hon sa det! Bokstavskoden fanns, nu bara väntar det därinne på att få sin betydelse.



Innes låt, I'm sure.