Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Friday, 20 March 2015

nakenchock.

Ni som läser min blogg kanske minns att jag oroade mig för kroppen under graviditeten. Hur jag skulle handskas med kroppens förändring. Nu står jag här med mamma-kroppen, och känner mig förvånansvärt lugn inför den. Känner kanske till och med en kärlek till den. Kroppen har liksom mognat. Blivit mjukare. Värdigare. En vuxen kropp. Som gått igenom massor, men som ändå står - även om jag känner mig lite manglad. Den ser annorlunda ut. Inte bara hulligare - men annorlunda. Som om benstommen förändrats. Men varför inte? Jag har förändrats. Massor. Det känns liksom helt naturligt att kroppen skulle göra det också.

Nu jag ser bilder på mig från innan jag blev mamma känner jag inte igen  mig själv. Den personen jag ser på fotona är inte den personen jag såg när jag såg mig själv i spegeln. Jag var aldrig nöjd. Ville alltid bli mindre. Nu när jag tittar på bilderna så blir jag bara ledsen. Känns så sorgligt på något vis. All energi jag lagt på att oroa mig för min jävla kropp. Och när jag väl var tunn så fattade jag det inte ens. Tyckte jag var knubbig.

lotta i tidig graviditet
Jag gick inte upp så mycket under graviditeten, men jag går upp nu under amningen. Försöker ta det med ro - även om den kritiska luppen kommer fram ibland. Men jag vägrar släppa nojan över tröskeln igen. För Innes skull.
Innes mamma ska aldrig, aldrig, aldrig prata vikt, bantning eller kroppsform. Hon ska aldrig nypa sig i hullet. Aldrig signalera att hon inte duger eller ängslas över hur hon ser ut.
Innes mamma går naken utan att skämmas. Även i duschrum på badhus och gym där andra kroppar går nakna. Innes ska få se alla sorters kroppar. Som inte skäms för sig. Som inte gömmer sig. Så länge det är möjligt ska Innes kropp bara få vara det fantastiska redskap det faktiskt är - och ingenting annat. Liksom jag önskar den här kroppen kunde få vara.

Jag - som till och med känt mig obekväm att vara naken inför mig själv övar nu på min egen nakenhet. Inte bara är det praktiskt när jag ammar att slippa hålla ordning på kläderna och få två händer fria - men det är ju också himla mysigt att få vara hud mot hud. Men det är svårt. Impulsen är hela tiden att skyla mig. Täcka över. Klä på mig - trots att ingen ser. Det där obekväma ska väck. Oavsett kroppens fason.


Halvnaken! Med ammande nakenfis under bildens kant!
Lotta gör läxan!




Wednesday, 18 March 2015

Jag bygger å donar. I huvudet.

Åhhh! Jag har så mycket idéer att huvudet kokar över!
Idag har jag i huvudet byggt världens finaste babygym och en superfin gunga till Monterrey.
Jag har sytt fina små dockor, med tillhörande sovsäckar.
Gjort ett fint hus åt tovade möss av det vackra gamla skåpet jag fann på en loppis. Och de små mössen till, givetvis.
Jag har gjort en läcker rund vägghylla och vackra mobiler till fönstret som ska kasta solkatter och regnbågar i rummet. Och slöjdat träkrokar till Monterreys framtida ytterkläder.
- men här händer liksom ingenting, trots att projekten är tämligen små. Och roliga.

Vad är det för barriär jag har? Varför stannar allt på idéstadiet? Det känns som jag har alla fyra däcken slirande i lera. Vad krävs för att få den där knuffen? Känns ju lite sorgligt ifall mitt huvuds alla goda idéer får gå i graven med mig.
Till nästa vecka har jag lånat en redig sticksåg av Kattvakten, det förpliktigar ju en aning. Dessutom ÄLSKAR jag att leka med stora verktyg. Kanske kan den knuffen räcka? Vi får se. Kanske borde jag ha ett målsnöre? Att jag nästa fredag, här på bloggen, ska presentera ett hemmabyggt babygym och en gunga. Ja, så får det bli. Ett löfte.

Jag är trött, förkyld och har en ondsint huvudvärk. En väldigt, väldigt tajt förkylningshjälm.
Lyckades ändå ta mig runt motionsspåret för första gången sedan förlossningen. Barnet låg i sjalen och somnade på ett par minuter. Hon sov så djupt att jag var tvungen att nypa henne i kinderna några gånger för att se om hon levde. Ingen reaktion. Skräck. Tricket är tydligen att sticka en kall hand innanför tröjan på henne.. då talar hon om att hon lever, minsann! Stackars barn, som har en så sadistisk mamma.

I skrivande stund. Så här ser min tillvaro ut allt som oftast!










Tuesday, 17 March 2015

Welcome to Motherhood del 2

Del 1 läser du här

Ni vet de där dagarna som känns som en enda lång och väldigt koncentrerad Bridget Jones-historia? Sådana finns det gott om som nybliven mamma. Livet som småbarnsmorsa är verkligen något av en fars. En sunkig, snurrig och väldigt fysisk - som i kroppslig - fars. Med en ton av svartaste diskbänksrealism.

Så här skulle en sådan dag kunna se ut (ren fiktion, såklart!):

Mamman sitter i bilen med barnets morfar när hon inser att hon glömt lägga amningsinlägg i bh:n. Hon känner tröjan surna. Tittar ner och ser två stora våta cirklar på tröjan. Drar koftan om sig och tänker att hon behåller den på när de kommer fram till mormodern. Hon svettas redan redigt nuförtiden, men det kan inte hjälpas.
De har varit på BVC. Barnet växer tillfredsställande snabbt och mamman känner sig alltid lite gladare efter de här besöken. Inte minst för att det är ett tillfälle att få klä sig. Sminka sig. Och känna sig nästan mänsklig. Och varje gång fikar de hos barnets mormor efter. Hon finner det sådan lyx att få vuxet sällskap och slippa hemmets fyra väggar en stund.

Väl framme inser hon att amningsinläggen inte är det enda hon glömt. Hon har inga bindor med sig och nu har hon börjat blöda rejält. Brukar bli så när hon varit igång en stund. Avslaget, tänker hon med avsmak. Vädrar lite i luften. Känner gudskelov ingen stank. Nåja, nöden har ingen lag. Hon plockar en blöja ur väskan och lägger i trosan. Hon kan inte låta bli att tycka att det känns förnedrande på något vis. Minnena drar henne av någon anledning tillbaka till vintern i årskurs 6. Fem glada kompisar som hänger våta kläder på elementet efter snölek - bara det att de enda långkalsonger som funnits rena hos henne den morgonen var pappas gamla från 70-talet. Bruna och orangea med gylf. Hon tvekar länge innan hon klär av sig, pressad av de andra. Naturligtvis skrattas det, fast inte ovänligt på något vis - men än idag kan hon känna utsattheten. Hon blir lite ledsen av minnet. Kanske tänker hon på det lilla barnet därute i mormors famn, som snart ska bli stor. Som snart kommer känna samma längtan att passa in. Samma rädsla att inte bli accepterad.

När de kommer hem på kvällen finner mamman blöjan fastklistrad på skinkan och halvvägs upp på ryggen. Hon suckar över sitt liv och kan inte låta bli att undslippa ett litet skratt. Herregud, vad trött hon är.
Hon lägger barnet på golvet för att gå på toa. Tar med sig paddan som förströelse - för hon har varit ganska förstoppad sedan snittet. Rätt vanligt tydligen. Den här dagen är det värre än någonsin. Något går fel. Halvvägs ute säger det stopp. Det sitter fast. Smärtan är outhärdlig. Paniken drar över henne. Hon är glad att hon har google med sig in på badrummet. "Bajskorv fastnat" googlar hon och känner sig något mindre stressad när hon får en drös träffar. Andra har varit i samma situation. Fast hon tvivlar på att någon annan än hon har en bajskorv stor som en mindre julskinka fast i stjärten - det är bara för groteskt.
Någonstans ges rådet att sticka in ett par fingrar i slidan och försöka mata på förloppet genom att trycka på mellanväggen. Hon gör det. Vill inte. Men hon gör det. Tarmen buktar in i slidan. Så stort är det där bakom. Hon drabbas av ett sådant våldsamt äckel att hon inte kan fortsätta. Skammen bränner i henne. Är det så här lågt hon har sjunkit? Hela hennes liv är som en enda fysisk åkomma.
Hon gråter. Hysteriskt gråter hon. Det gör så jävla ont. Barnet skriker. Kräver sitt. Hon gör en amningspaus. Bh:n har fastnat i bröstvårtorna av intorkad mjölk. Det gör djävulskt ont att dra loss från redan såriga bröst. Barnet blir mätt. Barnet bajsar. Helvete.

Hon försöker få kontakt med yttervärlden via paddan. De två personer hon litar mest på. Allvaret i situationen når inte fram. Hon sitter där hon sitter. Blöjan måste bytas. Hur ska hon kunna ta sig till sovrummet och hämta en blöja i det här skicket?? Fan, fan, fan mantrar mamman och stålsätter sig. Låter brallorna sitta kvar längs anklarna och går med myrsteg ut till vardagsrummet. Barnet har hon med sig. Julskinkan sitter där den sitter. Hon försöker att inte tänka, vägrar göra en mental bild av förloppet, men kan inte sluta gråta. Hon känner sig ensam. I denna stund finns det nog ingen som är ensammare än hon i hela världen. Hur länge har hon suttit i badrummet? En timme? Två? Kanske t om tre? Hon har faktiskt ingen aning.
På vägen tillbaka till badrummet passerar hon medicinskåpet. Gör en chansning. Kanske, kanske finns där en tub microlax. Hon sätter sig på toan och gräver igenom medicinlådan. Finner två stycken. Lättnaden. Nästan som en kramp som släpper taget.
Plågsamt, plågsamt blir hon av med sin börda. Kvar blir bara en hemorrojd stor som en stortå. För en stund är hon rädd att det är en bit av tarmen hon känner. Att tarmen åkt med ut, men sedan lugnar hon ner sig och drar på sig kläderna. Just där och då får hon ett utanför-perspektiv på sin tillvaro och hon kan inte sluta skratta. Varvat med gråten skrattar hon. Så totalt utmattad.
Hon lämnar badrummet. Vill komma ur kläderna. Mjölken har torkat in och lämnat tröjan alldeles hård. Hon sätter på sig en ren och slår på tvn.

i somliga situationer den bästa vän en kan ha!

Welcome to Motherhood del 1

Ni vet de där dagarna som känns som en enda lång och väldigt koncentrerad Bridget Jones-historia? Sådana finns det gott om som nybliven mamma. Livet som småbarnsmorsa är verkligen något av en fars. En sunkig, snurrig och väldigt fysisk - som i kroppslig - fars. Med en ton av svartaste diskbänksrealism.

Så här skulle en sådan dag kunna se ut (ren fiktion, såklart!):


Mamman ligger kvar i sängen. Tänker att hon ska stanna så länge barnet tillåter. Funderar på hur länge hon varit vaken nu. Allt flyter ihop och gränserna mellan sömn och vakenhet är grumliga. Tiden är grumlig. 
Barnet ligger tungt och svettigt på hennes bröst. Det väser lätt när hon andas. Ena handen har hon lagt på mammans bröst. Tungt och tryggt vilar den där, med öppen handflata - liksom för att muta in ett område: MITT. Mamman ler lite och en värme sprider sig i den trötta kroppen. 
Täcket är dyngsurt och kallt utav bröstmjölk och det fyller henne med en mild ångest. Hur blev hennes liv så här? Hon viker ner täckeskanten för att undvika det kalla, våta. Försiktigt, försiktigt för att inte väcka den lilla. Är det något hon verkligen lärt sig att uppskatta den här tiden, så är det ett sovande barn. 
Hon funderar på om hon ska ge upp. Göra en chansning att frigöra sig från barnet och koka en kopp kaffe. Hon vet inte hur mycket tid hon får. Och ligga och dra sig i sängen är inte riktigt lyxen det har varit. Sedan barnet kom har nätter och sängen varit förknippat med olustkänslor. Ångesten inför natten kommer krypande redan i skymningen och hon kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske är det pressen att sova. För man vet aldrig hur länge. Kanske är det rädslan att något ska hända när hon sover. Att barnet ska dö. Att det ska kvävas av bröstets hull eller att mamman ska ligga ihjäl henne. Hon släpper tanken. Mår plötsligt lite illa. 
Barnet blir lite oroligt. Sparkar med benen och träffar operationsärret. Mamman viker sig lite av smärtan och får nästan blodsmak i munnen. Tänker att något kommer gå sönder om hon fortsätter att misshandlas så där. Ärret ligger lägligt alldeles i sparkhöjd för små frustrerade fötter hos ett ammande barn. 
Plötsligt känner hon något varmt rinna längs midjan och ner mot madrassen. Blöjan har läckt och senapsgul avföring gör en liten pöl på lakanet. Mamman suckar och känner en nästan förlamande trötthet. Hänger barnet på armen och går till toan. Tänker att åtminstone resten ska hamna i toastolen. Torkar hjälpligt bort bajs från rygg och lår och sätter sig sedan gränsle över toastolen med barnet framför sig. Barnet gnäller lite och brösten svarar omedelbart. Rinner ymnigt och mamman stressar över slöseriet när barnets huvud blir alldeles vått. Mamman suckar, vet att det blir hårt och klumpar sig när det torkar - men hon orkar inte tänka på det nu.
Inget mer bajs kommer. Hon sköljer barnet under kranen och hinner knappt få på blöjan innan gallskriket. Paniken kommer krypande och händerna fumlar med kläderna i sitt försök att skynda. Hon närmast springer till sängkanten, med ett skrikande och ilsket rött barn. Lägger barnet vid bröstet. Axlarna värker och hon försöker stödja upp med en kudde. Lösgör en arm och försöker torka bort bajset i sängen med en våtservett. Multi-tasking. Fläcken går inte bort.
Så småningom blir barnet mätt. Mamman hämtar bärsjalen, hennes enda biljett till frukost och en lugn stund. Sjalen är mjuk och regnbågsfärgad. Hon börjar få lite rutin på sjalandet nu, i början var det jobbigt. 
Det slår henne att hon aldrig prövat knyta sjalen bak på ryggen. Det är väl egentligen det korrekta? Hon bestämmer sig för att prova. Tåtarna hänger långa därbak. Skitsamma, tänker hon och stoppar barnet i sjalen för att koka kaffe.
Barnet håller sig lugn. Slumrar lite i sjalen. Mamman skyndar. Hon vet aldrig hur stor lucka hon får. Hon lyckas slänga ihop ett par mackor och kaffet står redo med mjölk och avrundat med en liten skvätt grädde. Hon känner nästan ren lycka. Det är långt ifrån självklart att hon får göra frukost utan avbrott. Fan, hon är kissnödig! Sådär på målsnöret. Frukoststunden är helig, den kan inte avnjutas kissnödig. Hon gömmer mackorna i ugnen för katterna och rusar till badrummet. 
När hon reser sig från toan är det som om något tungt har fastnat i kläderna. Då slår det henne: hon har lagt sjaländarna i toastolen och pissat på dom. Återigen kommer ett anfall av trötthet över henne. Och en uppgivenhet inför sin egen dumhet. Hon sköljer sjalen lite hjälpligt under kranen. Frukosten väntar. 
Barnet fortsätter sova. Peppar, peppar. Mamman njuter av ensamheten och kaffet. Googlar kejsarsnitt + komplikationer i vanlig ordning. Stressar upp sig. Tänker att hon är trasig. Att kroppen inte känns som den ska. Det har ju ändå gått några veckor nu. Känner sig lite dålig. Lite sämre än alla de som är på fötter inom några dagar. 
Ramlar av en slump in på en blogg som skriver om avslaget. AVSLAGET. Hon har aldrig hört ordet förut. I alla fall inte i det här sammanhanget. Resterna av en graviditeten som lämnar kroppen efter förlossning. Tungt ord. Låter nästan kyrkligt. Eller myndigt. Något att skämmas för. Känna sig liten inför. Blod och slem. Tydligen stinker det efter några veckor och mamman undrar hur många fler sådana här trevliga överraskningar hon ska ställas inför i moderskapets kölvatten. 
Hon skakar av sig olusten och tittar på barnet intill sig. Smeker henne över huvudet. Håret strävt utav bröstmjölk. Klappar en liten kind med sitt pekfinger. Lilla knyte, tänker hon. Mitt fina lilla knyte.





Monday, 16 March 2015

back to the land of the living.

söt liten sjukling på toa
Vem hade kunnat ana att den här dagen skulle arta sig så bra..? Vaknade med huvudvärk och sprängfyllda bihålor. Halsklåda. Och rent makalöst trött. Hade ett barn med mycket kort tålamod som vägrade låta mig göra frukost. Ville bara gråta. Och snäste åt mamma i telefon i stressen. 
Sedan kom Thomas. På mammas inrådan tog han med sig den bärande ingrediensen till mammas huskur mot förkylning: Cognac (fast i det här fallet rom!). Till det ingefära, honung och hett vatten. Jag passade på att göra en kaffedrink av det. Toppade med en liten skvätt baileys och vispad grädde. Thomas hade lillan och jag satt och blev lite mjuk och luddig i kanterna (bara 4 cl sprit - inget fylleslag!). Så skönt efter den här mardrömsveckan. Började svettas ymnigt (som mamma sa att jag skulle göra..) - och jag tror banne mig det hjälpte lite. Mådde iaf betydligt bättre efter! Men så kan det iofs kännas efter en drink..

Sedan sjalade vi upp barnet på Thomas och gick ut i skogen. Jag kan faktiskt inte med ord beskriva hur underbart det var. Friheten. Min kropp var bara min. Ville nästan gråta av lycka. Och kroppen kändes yster som en ko på betessläpp, trots förkylning.
Det här barnet sitter fast på mig nästan 24 timmar om dygnet - och när hon inte gör det är det förknippat med så mycket stress: Hur mycket tid har jag? Hinner jag gå på toa? Göra den där mackan? När ska hon börja skrika?? Luckorna hon erbjuder mig är ofta mycket små. Hon har ett sjätte sinne som skvallrar varje gång hon blir lämnad ensam.
Nu vill jag att Thomas ska komma och skogspromenera med mig varje dag!

I skrivande stund ligger hon och sover i mitt knä. Sked med katt. Så rasande söt att det bränner lite i hjärtat. Och mamman är lugnare än på länge. För tillfället helt utan stress - och det har jag nog inte varit sedan hon föddes.



Hunden lika våryster som jag! 

Trött, lycklig och förkyld mamma
Ser aningens mallig ut..

Somnade gott i sjalen på vägen hem. Hon är vaken och nyfiken
nu när vi är ute. Jätteroligt!
Efter lång promenad behövs ett toabesök, såklart! 

Sunday, 15 March 2015

Blogg 100!

Eftersom jag lever i en grotta har jag helt missat att blogg 100 har dragit igång igen. Har missat några dagar - men jag tror jag hakar på utmaningen ändå! Hjärnan blir lite mos av att leva med ett spädbarn. I synnerhet när en är ensam och knappt träffar några andra vuxna. Kanske är det vettigt att ta en stund varje dag och samla tankarna och fånga vardagen i ord. Här hemma blir det mest mumin och joller. Senaste dagarna joller på franska, barnet tycks gilla det och rullar "r"-en fint- aaaaaaaoouurrrrr säger hon på ett vis som nästan klingar franskt. Je suis très jolie. J'habite en hökarängen avec ma mère - que j'aime beaucoup - et quatre chats et un chien -jollrar mamman på mycket knagglig franska.

Just idag avskyr jag att vara bebis-mamma. Är det ok att säga så? Barnet har blivit något kryare - däremot har mamman dragit på sig en förkylning och jordens värsta magkatarr efter för många sömnlösa nätter och alltför mycket oro. Jag är fullkomligt utmattad och går på någon slags autopilot här hemma. Det skrämmer mig lite när jag märker att jag gör saker mekaniskt - inte utifrån den vanliga omtanken - men jag är så trött. Och känner mig nästan kall. Hennes skrik betyder just nu bara arbete och jag blir lika förtvivlad varje gång. Just idag vill jag bara vara ifred. Barnet sover inte mer än 15 min i streck idag och skriker däremellan. Hon är väldigt, väldigt klängig. Men jag kämpar på. Vägrar försumma. 
Om någon idag skulle frågat mig om det är en bra idé att vara ensamstående mamma hade vrålat: I helskotta heller. Värdelöst! - men jag vet att det kommer kännas annorlunda när jag fått vila. När vi båda är friska. Fast förbannat tufft är det mellan varven - en lever liksom hela tiden på marginalen, det krävs inte mycket för att det ska tippa över. 
Klara en sjukdom som ensam mamma visade sig vara överjävligt. Inte minst att vara ensam med oron. Nu blir det nolltolerans framöver. Inga sjukdomar över vår tröskel, även om det så bara är "en liten snuva" - det här vill jag inte gå igenom igen.

Trist start på blogg 100, men i morgon har vi rest oss ur askan.



Thursday, 12 March 2015

innes sjuka.


Innes är sjuk. Hon har haft någon försiktig släng av förkylning tidigare, men nu är hon sjuk på riktigt. I tre dygn har hon hostat och snorat och jag har inte vågat somna. Elaka, vassa hostningar. Slem som inte vill släppa taget. Har haft tre vaknätter och är nu stundar den fjärde. Igår natt låg jag vaken till fyra , men sedan gick det inte kämpa mot de tunga ögonlocken. Jag satte alarmet på 30 minuter i taget ifall jag skulle somna. Så rädd att det skulle hända henne något. Att hon skulle kvävas av sitt slem. Eller vara för matt för att orka bry sig ifall luftvägarna täpps till av kudde eller täcke. Skräckföreställningar. Och nu när jag varit sömnlös så länge är jag rädd att somna. Att jag inte ska vakna. Att det ska hända henne något. Att jag ska rulla över henne. Att jag ska täppa till näsan vid amning. Att sömnen ska bli så svart och djup att jag dödar mitt eget barn.
Kompisen Thomas kom över ikväll och lät mig sova tre timmar och ta en dusch. Nu känner jag mig nästan mänsklig igen. Kände mig närmast psykotisk innan. Som en skuggvarelse. Som mekaniskt sugit sega snorsträngar ur den lilla näsan och vaggat ett ledset barn till oändlighet. Knappt hunnit äta, knappt hunnit kissa. Makalöst hur mycket en pallar när det gäller. Ibland i mamma-livet känner jag mig som en amazon. Som klarar vad som helst. Amazonen i mig tillåter mig aldrig att falla eller ge upp. Med näbbar och klor slåss hon. Mot sömn, orkeslöshet och depression. Jag lägger mig aldrig. Med Innes kompromissar jag aldrig. 

Tror att jag för första gången inser hur stor hon är för mig. Att hon är en del av mig. Och att jag på riktigt älskar henne. Mer än den där instinktiva känslan av att vilja vårda och ta hand om. Större än den blyga och nyfikna kärleken jag levt i hittills. Nu är kärleken rädd, stark och redo för kamp. 
Varenda fiber i min kropp värker när jag hör henne hosta och kämpa. När jag ser hennes dimmiga blick; små, svullna, matta och ledsna ögon. Skulle göra vad som helst för att kunna ta över hennes onda. Älskade, älskade lilla unge. Ingenting får någonsin hända dig. 
Hon ligger härintill, ordentligt uppbaxad av kuddar och snosar. Luftvägarna rosslar lite, men hon är lugn. Fångad av sömnen. Inte ens hostningarna väcker henne. 
Och återigen, som så många gånger förr, slår det mig - att granne med den stora kärleken bor rädslan att förlora. 


Sunday, 1 March 2015

nattlig rapport.

Ja, jag vet. Jag uppdaterar sällan och jag vet inte om det finns några tappra själar därute som fortfarande följer mig. Jag önskar att jag orkade skriva mer, för det här är en tid jag inte vill tappa bort. Samtidigt tänker jag att det är något fint att inte hålla fast vid det och bara låta det bli flyktiga minnen. Som färgglada och vackra fjärilar. Förlåt, jag är trött. Men jag tänker så här; många talar om för mig att jag ska njuta. Att de ångrar att de inte njöt mer. Tog tillvara på tiden. Det är ju så mysigt. 
Jag tänker ju lite krasst att det finns en anledning till att de inte njöt mer. Att det faktiskt är skitjobbigt att vara spädbarnsmamma. Och att om jag skulle börja teckna ner min tillvaro är det nog det som skulle synas mest. Tröttheten. Frustrationen när man inte finner tiden att ens bre en macka. När man sitter och ammar och undrar när det ska komma en lucka då barnet låter en gå på toaletten - utan att hon skriker sig blå under tiden. Jag skulle förmodligen ha skrivit om isoleringen jag upplever. Mjölkvåta kläder. Och att täcket alltid är surt och kallt nattetid av förlupen bröstmjölk. Jag skulle skriva om ensamheten jag upplever långa skriknätter. Såriga bröst. Värkande bröst. Att vara spädbarnsmamma är (för mig) en ganska stressfylld tillvaro.
Det ovan är saker jag tänker att minnet skulle trolla bort - för jag tycker att minnet har en enastående förmåga att bara hålla fast vid det som är vackert. Minnet är en skata. Letar och plockar det som glimmar. 
Så, ni som säger att jag ska njuta - ni har helt enkelt glömt. Och vet ni vad det allra sorgligaste är? Det är att jag njuter som allra mest när barnet somnar. Och jag skäms så när jag tänker den tanken. Jag borde ju älska att umgås med mitt barn, liksom! Men oh, vad jag njuter de små luckorna i vardagen när jag får vara min egen. När min kropp får vara bara min, och inte stå till service. Innes är något av en tyrann. Hon lämnar inget utrymme gör förhandlingar eller kompromisser! Men oj, vad jag älskar den här lilla tyrannen. Det är lite som Stockholmssyndromet. Hon har tagit min frihet. Kidnappat mig. Kättrat mig vid tutten. 
Lång gaggig utläggning - klockan är fyra på morgonen och jag pekfingervalsar med tyrannen vid min barm. 

Apropå njutning. Nu ska jag berätta varför jag egentligen satte mig vid datorn - jag ville bara berätta om den djupa tillfredställelsen jag upplever när mitt barn bajsar. Som jag sagt tidigare försöker vi oss på EC, att hon ska kunna signalera nödighet och att jag då kan erbjuda henne toaletten - och senaste dagarna har vi inte haft några bajsblöjor. Hon har nu gått över till att bajsa en gång per dygn (från att bajsa ungefär tio gånger per dygn!) - och jag kan ju tycka att det är lite sorgligt att hon valt att lägga sin dagliga bajs fyra på morgonen - för så har det sett ut senaste veckorna. Trots det så njuuuuter jag vid varje prutt i toaletten. Av hennes idoga stånkande när hon sitter placerad i grodposition mellan mina ben på toalettstolen. Jag njuter av att se spänningarna gå ur kroppen på henne. Hur hon gäspar och ibland skrattar när det gått riktigt bra. Njuter av att se henne kämpa och kämpa - för ibland går det trögt. Ibland får jag, trött och vimmelkantig, sitta en halvtimme på toan. Innes bestämmer. Och jag älskar att blicka ner i toaletten efteråt och se resultatet! Ja, apropå njutning alltså! Sedan kan jag ju berätta om allt det där andra också. Om leendena. Om hennes varma, goa kropp mot min nattetid. Om hur rasande söt hon är när hon vaknar. Nästan omänsklig - som en bortbyting.. ett litet trollbarn! Om hur mysigt vi har när vi läser mumin och hon skrattar vid alldeles fel tillfällen. Om hur hon trött och trygg sover i sjalen när vi är ute och går. Om den allra sötaste lilla krokläppen som böjs till en flin när hon får uppmärksamhet. Men allt det kan jag ta en annan gång. För nu ska jag återgå till sömnen. Barnet har ammat färdigt och snosar tungt intill mig.