Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Monday, 11 January 2016

Relation.

Har tänkt en del på relationer å det senaste. Inte så förunderligt, kanske.
Relation. Förhållande. Har alltid tyckt att de orden är lite märkliga. Obekväma. En positionering. Över, under. Framför, bakom. Vid sidan. En som springer, en som jagar. En som går, en som stannar. Och det är ju det vi gör i relationer. Vi förhåller oss. 
Kanske existerar vi bara i förhållande till andra. Där vi tvingas att ta konturer, sätta gränser och syna oss själva. 
I bästa fall är de här positionerna rörliga, lite som en dans, med livet och med varandra. Att vi tar över när den andre inte vågar eller orkar. Att möta, när den andre inte kan. Gå vid sidan och stötta den som är stukad. Eller bara kunna leva sida vid sida, oberoende - men i glädje. 

Men ofta blir positioner cementerade. Utan att vi märker det väljer vi våra positioner tidigt i förhållandet. Ett slarvande med gränssättning. Ett blundande för obalansen - och snabbt sitter vi fast i strukturer och vanor som är svåra att ta sig ur. Som bakbinder oss och skadar oss. Gör oss halva. 

Ofta blir vi så fasta i våra positioner att det skapar en massa ideer om vilka vi är. Vem jag är. Vem den andre är - och lever utifrån dessa föreställningar. Svarar på den andres förväntningar - som säkert ofta är kulturellt betingat (kön och bakgrund). Vi slutar utmana oss själva, slutar ta ansvar, slutar växa. Slutar vara nyfikna. För vi har bestämt oss. Jag vet precis vem du är och du vet vem jag är. Ett sätt att ha kontroll. Och en trygghet. 
Plötsligt är relationen en trög mekanik. Där samma kugghjul som löper varv efter varv. Lite trögare och trögare. Ingen utvecklig, inget liv. Ingen frihet. Ingen kärlek.

Jag och Kattvakten satt definitvit fast i våra positioner. Omöjliga att bryta. Han sprang, jag jagade. Han hade kontroll; över vad som sades, när vi skulle träffas, när vi skulle skiljas, hur fysiska vi skulle vara. Vi var en som ville mer och en som ville mindre. Fast nu i efterhand kanske: en som ville mer och en som kunde mindre.

Nu plötsligt har det hänt något. Kattvakten är inte densamma. Han har gjort en helomvändning sedan han slutade dricka. Nu är han den han vill vara. För att han kan. 
Jag har aldrig tvivlat på hans kompass, att han vill vara en bra pappa, en schyst partner, en hygglig person - men han har inte alltid kunnat. Så helt plötsligt har jag en partner som är precis så jag vill att en partner ska vara: omtänksam, varm, empatisk, närvarande, inkännande och ärlig. Och sist, men verkligen inte minst; en som vågar stanna, även när känslorna stormar. Och det är så jävla svårt. För mig. För allt det som varit sitter i väggarna. Vår historia smyger omkring som lismande spöken. De letar sig in i konversationen och söker ideligen tecken på att inget alls har förändrats och att jag är lika grundlurad som tusen gånger förr. Och jag svarar på gamla förväntningar och inte nödvändigtvis på det som är sant i stunden. Och gamla kugghjul rullar på som vanligt när jag är oaktsam. 

Saken är den att jag litar på honom. Litar på hans förändring. Men jag är så van att vara på min vakt. Ligga steget före. Tassa på tå. Och faktiskt vara rädd. Att vara med Kattvakten förut var som fritt fall. Det fanns inget att hålla fast vid. Det svängde snabbt och hetsigt och mattan kunde när som helst ryckas under mina fötter. Så jag gick i ständig beredskap.

Jag har så svårt att vänja mig vid det här nya. Det andra kan jag, vet hur jag ska förhålla mig till - och ibland känner jag bara: stick ut och sup ba', så jag slipper den här förvirringen. Men det menar jag såklart inte. Jag älskar att se hur han växer. Och han imponerar på mig som ingen annan. Inte bara att han slutat dricka - men hur han kastar sig handlöst ut i det här nya. Lär sig, begrundar, tar ansvar. Och hur det kastas tillbaka på mig, för jag utmanas minst lika mycket. Måste vänja mig vid att ta emot. Våga tilliten. Ge honom utrymme att växa i.  Måste akta mig för att muta in hans område och måste släppa de förväntningar jag levt med. Ge honom frihet helt enkelt.

Så plötsligt prövar vi nya positioner. Och  jag hoppas innerligt att vi kommer få röra oss fritt i det som är Vi. Tillåtas vara precis de vi är och nyttja varandras styrkor. Och aldrig utnyttja varandras svagheter. 
Jag vill föreställa mig det lite som noter på ett notblad där vi låter våra toner vara fria. Höga, låga, i mittenspann, feebejsa - men tillsammans skapa något magiskt. Och börjar det spela falskt eller entonigt hoppas jag att vi vågar kika på det och stämma om våra instrument. Tänker att det är det som är kärlek. Där vi skapar något tillsammans under frihet och tillit. En kär lek helt enkelt. 

No comments:

Post a Comment