Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Monday, 17 August 2015

You gotta like boobs a lot.



"Innes har en mycket passionerad, intensiv och kärleksfull relation till mina bröst.
När hon var alldeles, alldeles ny brukade hon ligga på min bröstkorg och slå båda armarna om tutten. Kinden gosade hon in ordentligt i det mjuka hullet; Min tutte. My precious.
På den tiden fanns det något vilt över henne, ett blint litet nystan med starka instinkter.
 
Vid tutten kan Innes förvandlas till ett rovdjur med glupande törst. Hon attackerar bröstet med vidöppen käft och med blicken vild. Hon leker med bytet innan hon på allvar sätter bettet i och suger livet ur bröstet och lämnar en trött liten påse kvar. 
Men bröstet kan också vara snuttefilten och en kär vän. Då myser hon och skrockar förväntansfullt när jag avlägsnar klädernas barriär. Hon leker, smaskar och skrattar åt sin egen lustighet. Mamman skrattar också -  men allra, allra finaste är tassandet. Hur hon med sina små tassar leker och smeker bröstet. Kramar om. Kär. Lek."



Återvände till bloggen idag och hittade ovanstående inlägg i utkastmappen. Mycket har hänt sedan dess. Innes har blivit stor. Hon äter mat. Hon har fått gaddar. Och hon har upptäckt världen.
Kryper runt med en hejdundrande fart och har gjort hela lägenheten till sin. Tutten har tappat tjusning och lockar bara när hon är trött eller slagit sig. Och amningen har blivit betydligt mer effektiv.
På den där tiden, när jag skrev ovanstående, upplevde jag det som om Innes låg vid bröstet 25 timmar om dygnet. Nu får jag plötsligt ha min kropp ifred. Kan inte i ord beskriva hur skönt det är.


Jag hade några veckor då jag var så oerhört trött på att amma. Ville inte. Fick ångest och avskydde vartenda amningstillfälle. Satt och blev förbannad. Grinade och slog sönder saker i huvudet. Föreställde mig att mjölken surnade i mig. Tänkte att den måste smaka annorlunda, när mjölken inte var sprungen ur kärlek. Att det var hat som sipprade ut ur mina tuttar - för jag verkligen hatade att amma. Och vilken skuld jag kände. Det var så fruktansvärt jobbigt. Då ville jag nästan ge upp - men tack och lov har jag ett barn som vägrar ersättning, så jag kämpade vidare. Nu är jag glad för det. Vi har funnit en balans. Jag älskar att känna hennes kropp mot min. Nu en alldeles egen kropp, med vilja, inte det där lilla knytet hon en gång var. Benen kan hon nonchalant slänga upp på mina axlar. Eller så kryper hon omkring på bröstbuffé. Smakar lite här, lite där. Lattjar lite. Kommer tillbaka. Snuttar lite till. Ibland kommer hon och sätter sig gränsle i mitt knä och tar en slurk innan hon pinnar vidare på nya äventyr. Så himla mysigt.

Livet är både lättare och tuffare med Innes nya färdigheter. Många föräldrar har sagt till mig; så fort man börjar få rutiner och vänja sig vid något så slår allt om. Det enda man lita på är förändringen. Har nog inte förstått det till fullo förrän nu. Nu lever jag i en vardag där ingenting funkar. Barnet kräver konstant påpassning och jag kan inte längre lita på att hon ligger still där jag lägger henne. Däremot kan jag lita på motsatsen.
Jag har också fått lägga till matlagning till schemat. Själv äter jag sällan lagad mat. Toabesök, disk och städning är en utmaning. Det känns som jag har matrester från golv till tak. Leksaker och prylar vandrar runt i lägenheten. Innes plockar ur. Jag plockar i. Det är kaos. Men också väldigt, väldigt roligt.
Och vet ni vad? I förrgår sa hon "mamma". Väldigt tydligt, och väldigt oavsiktligt. Men hon sa det! Bokstavskoden fanns, nu bara väntar det därinne på att få sin betydelse.



Innes låt, I'm sure.

No comments:

Post a Comment