Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Sunday, 15 March 2015

Blogg 100!

Eftersom jag lever i en grotta har jag helt missat att blogg 100 har dragit igång igen. Har missat några dagar - men jag tror jag hakar på utmaningen ändå! Hjärnan blir lite mos av att leva med ett spädbarn. I synnerhet när en är ensam och knappt träffar några andra vuxna. Kanske är det vettigt att ta en stund varje dag och samla tankarna och fånga vardagen i ord. Här hemma blir det mest mumin och joller. Senaste dagarna joller på franska, barnet tycks gilla det och rullar "r"-en fint- aaaaaaaoouurrrrr säger hon på ett vis som nästan klingar franskt. Je suis très jolie. J'habite en hökarängen avec ma mère - que j'aime beaucoup - et quatre chats et un chien -jollrar mamman på mycket knagglig franska.

Just idag avskyr jag att vara bebis-mamma. Är det ok att säga så? Barnet har blivit något kryare - däremot har mamman dragit på sig en förkylning och jordens värsta magkatarr efter för många sömnlösa nätter och alltför mycket oro. Jag är fullkomligt utmattad och går på någon slags autopilot här hemma. Det skrämmer mig lite när jag märker att jag gör saker mekaniskt - inte utifrån den vanliga omtanken - men jag är så trött. Och känner mig nästan kall. Hennes skrik betyder just nu bara arbete och jag blir lika förtvivlad varje gång. Just idag vill jag bara vara ifred. Barnet sover inte mer än 15 min i streck idag och skriker däremellan. Hon är väldigt, väldigt klängig. Men jag kämpar på. Vägrar försumma. 
Om någon idag skulle frågat mig om det är en bra idé att vara ensamstående mamma hade vrålat: I helskotta heller. Värdelöst! - men jag vet att det kommer kännas annorlunda när jag fått vila. När vi båda är friska. Fast förbannat tufft är det mellan varven - en lever liksom hela tiden på marginalen, det krävs inte mycket för att det ska tippa över. 
Klara en sjukdom som ensam mamma visade sig vara överjävligt. Inte minst att vara ensam med oron. Nu blir det nolltolerans framöver. Inga sjukdomar över vår tröskel, även om det så bara är "en liten snuva" - det här vill jag inte gå igenom igen.

Trist start på blogg 100, men i morgon har vi rest oss ur askan.



No comments:

Post a Comment