Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Friday, 18 December 2015

Han kunde punktuera som ingen annan.

Det fanns något trögt i Kattvaktens och mitt umgänge tidigare. Vi hade inget naturligt samtal och i den tunga tystnaden mellan oss låg en massa bråte. Sånt som gjorde ont. Frågor som inte vågade ställas. Skam, besvikelse och ilska. Men det var också något annat. Kattvakten vägrade kommunikation. Det enda som möjligtvis kunde ventileras var arbete. Sällan något personligt. 
Kattvakten kunde punktuera som ingen annan. PUNKT. Det fanns inget utrymme för vidare frågor. 

Hur är det?
Bra. 
Hur var det på jobbet?
Tungt.  

Ibland vågade jag mig på vidare frågor, men då kom den; Foten. Hit med inte längre. I 99% av 100 löd foten: Inte fan vet jag heller. Inte. Fan. Vet Jag. Heller. Trotsigt och svart. 
Foten sattes ner så fönsterrutorna skallrade. Lämnade inget utrymme för förhandlingar. 
Foten har varit med oss hela vårt förhållande och jag brukade ofta skoja om den i början. Tänkte det var en tillskansad pappa-egenskap. Men så fel jag hade. Det var inte alls det det handlade om. 

Det där utestängandet gjorde ont. Ibland kändes informationen för dyrbar för att inte försiktigt, försiktigt lirka. Jag ville ju bara komma nära. Lära känna. Förstå. Bli insläppt. Det lönade sig aldrig. Vid de tillfällena signalerade Kattvakten tydligt att jag var jobbig. Orimlig. Till slut accepterade jag det för sanning. Jag var så jävla jobbig. Helt jävla orimlig för att jag var nyfiken på hur han hade haft det.
Det enda han någonsin och frivilligt kunde prata om var jobbet. Det gjorde mig så ledsen. 

Men så ibland glimmade han till. Släppte lite på gardet. Kom nära, vågade berätta något personligt, kanske något ur hans barndom - och det var som att få den finaste juvel. Vid de tillfällena vågade jag knappt andas och fasade för nästa cigarett han skulle ta - för efter ett balkongbesök var förtrollningen som regel förbi. Så känsligt var ögonblicket. 
Han kallade det för ett öppet fönster. Att det bara hände ibland. Att han var så rädd för närhet, så rädd att släppa in - och jag tror nog att det var så, att han var tvungen att hålla mig kort - men att det var mer rotat i hans missbruk än i hans person. Han hade så många lögner att försvara. Inte minst den stora livslögnen. 
Jag hade inte förstått hur omfattande hans lögner var, hur han vävt in lögner i hela vårat liv - även livet som inte rörde hans missbruk -  och jag förstår att han många gånger upplevde mina frågor som förhör. Så fruktansvärt jobbigt det måste ha varit.
En kärleksfull och sann relation hade speglat honom - hur hade han då kunnat se mig i ögonen efter alla lögner, svek och manipulationer?  Han blev tvungen att göra mig till antagonist, en motståndare, för att kunna försvara sitt missbruksbeteende. Så himla sorgligt. Hur halv han var. Hur bakbunden. Och hur jag så många gånger trodde att han hatade mig.

Sedan Kattvakten blev nykter står alla fönster på vid gavel. Nästan jämt. Och foten kommer sällan fram. Och jag älskar det. Verkligen älskar det. Tycker så mycket om att höra honom. Hur han pratar. Generöst, gärna och öppet. Och hur orden blottlägger en väldigt fin person. Som jag tycker om. Det ligger en stor lyx i det. Att få tycka om. 
Jag har fortfarande inte vant mig vid det här nya och ibland kommer frågorna med tvekan. Försynta och rädda för att få dörren igendragen mitt i synen. 

Han har varit nykter i tre månader nu. Heja Kattvakten!

Saturday, 12 December 2015

En varg vid vår sida.

Mitt barns pappa, känd som Kattvakten här på bloggen, är alkoholist. Sedan några veckor tillbaka en nykter alkoholist - och jag har fått hans tillåtelse att skriva om det här på bloggen. Ur mitt perspektiv. Den medberoendes perspektiv - för hans sjukdom blev min sjukdom, fast med helt andra symptom. Nu börjar vi en resa tillbaka. Helt förutsättningslöst. För hans missbruk har varit med oss nästan sedan dag ett. Jag vet ingenting annat. Jag har levt i kvicksand. Med manipulationer, svek och lögner i nära tre år. 

När Kattvakten och jag träffades var jag så säker på att jag funnit mitt livs kärlek. Vi gick helt upp i varandra, två lite tilltyglade människor som fann ro i den andres famn. Vi låg i varandras armar i timmar, och jag minns att ordet mysigt hela tiden tvångsmässigt hoppade ur munnen på mig. Som en ful liten gycklare. Kände mig fånig. Hatade ordet mysigt. Tyckte det lät kvalmigt, urvattnat och falskt. Dansband, breda leenden och husvagnssemester var mysiga grejer. Men då, i armarna på Kattvakten fanns inget annat. Kände mig trygg, mjuk i kanterna och kär. Jag var mysig. Kattvakten var definitivt mysig. Och livet var mysigt. Kattvakten hakade på. 
Vi låg i sängen och demonstrerade en hel eftermiddag. Skrev fiktiva plakat på temat mysigt; "mer mys åt folket!" - vår egen stillsamma revolution. Så pågick livet i vår smekmånad. Vi pratade, gosade, möttes, skrattade. Mös. Spelade kort och gnabbades. Blev sams i våra kroppars möten. Vi gjorde vår egen spellista och döpte den till ".. ". Prick prick. Vårt alldeles egna soundtrack. Musik att mysa till. Ett fortsättning följer.
Någon alkohol behövde vi inte, och när vi någon vecka in i förhållandet förberedde en romantisk middag ™, kändes det givna rödvinet bara fel och sjaskigt i sammanhanget. Överflödigt och något som störde. Vi båda kände samma sak. Kanske fanns intuitionen där redan då, kanske skymtade vi vargen som vandrar vid kattvaktens sida. Den hungrige ulven, som aldrig blir mätt.  Som agerar helt på instinkt och är beredd att skövla allt i sin väg för att släcka sin hunger. 

Efter ett par veckor började vi återvända till livet utanför. Vi började gå ut. Vi hade roligt. Blev fulla. Ingen av oss spottade i glaset. Kattvakten friade till mig på London / New Yorks rökterass i krogens morgondimma och jag svämmade över av kärlek. Klart vi skulle gifta oss!  
Vi ramlade runt, vi var kära och vi var osårbara. Inget, inget, inget kunde komma emellan oss. Inget kunde skada oss. Men ack så fel jag hade. Och det sorgliga är att när jag ser tillbaka på den där tiden så inser jag hur kort den var, vår smekmånad. Ett fåtal veckor. Två, kanske tre. Ändå fick den prägla hela vårt förhållande. "Vi kan ju ha det så bra!",  "Vi kan hitta tillbaka till det gamla!",  "Så som det var förr!". Så har vi sagt så många gånger. Men till slut kunde vi inte ens säga det, utan att det ringde falskt. Hoppet var dött. Vårt facit på att vi kunde vara lyckliga tillsammans var tre veckors smekmånad.  Får man ens kalla det en smekmånad?  
Resten av tiden levde vi på smulor. Det som blivit över när vargen tagit sitt. 
Våra möten blev möten mellan två sargade själar. Ömtåligt och trasigt. Vi slickade varandras sår - tills vargen fann honom igen. Gång, på gång, på gång.  Smulorna blev färre, snålare, började göra ont att svälja. Ibland glimmande det till, ibland möttes vi i något som kändes sant - men vår tillvaro kompromissades alltid. Det fanns saker vi aldrig fick tala om. Vi gick på glas och under oss vankade vargen otålig. Väntade på det där oförsiktiga klivet.
Jag blev alltid en anledning att supa. Jag förstod det inte. Förstod inte Kattvaktens perspektiv, såg bara en väldigt flyktig person som vid minsta skav tog bakvägen ut och under stor dramatik. Fanns inte skavet, så skapades skavet. Tänkte att spriten blev en strategi för att kunna hantera livet. Kunna hantera mig. Vad jag inte förstod då, var att missbruket var hans liv - och att allt det där andra blev en strategi att nå dit. Till fyllan. Trösten, belöningen, lugnet, firandet.  

Men alltjämt är vår kärlekshistoria, vår smekmånad, ett av mina vackraste minnen. Det var så naivt, så vackert, så fullt av hopp. Och det ironiska i allt det här, är att den präglades så av trygghet. Kände absolut ingen osäkerhet i Kattvaktens närhet. Två veckors trygghet, 150 veckors barfotavandring på krossat glas. 

Wednesday, 2 September 2015

Bokrik.

Har fått tummen ur och börjat sälja av en massa saker här hemma som inte används - så plötsligt känner jag mig väldigt rik! Vad gör man då?? Köper böcker. Barnböcker.
Jag vet inte om jag är hopplös, om jag kan motivera alla pengar jag lägger på böcker till barnet - men jag älskar dem. Innerligt. Har alltid älskat bilderböcker och har en liten samling från mina tonår att gräva fram ur källarens mörker också. 

Monty älskar också böcker. Jag brukar läsa för henne på toaletten och har gjort sedan början - men hon har mest intresserat sig för att tugga på och riva i böckerna. Vissa sidor har varit lite roligare än andra, som sidan i Björnen som längtar hem - där björnen ropar på "Muuuuuullvaaaaden!" och sidan där aborren upprepade gånger räknar "På tre. Ett, två, treeee!" - då skrattar hon alltid.  

Men så en dag förra veckan så föll konceptet plötsligt på plats. Hon började förstå bilderna. Se att den ena boken hade bilder som föreställde barn. Den upptäkten, den hänförelsen, fick henne att nästan gråta och skratta om vartannat och hon kunde knappt sitta still på toasitsen. Det var så häftigt att se. Och hon förlorade intresset för att bita i böckerna när jag läste.  

Fortfarande blir hon uppspelt. Ibland jublar hon så hon nästan kiknar. Och nu kräver hon att jag läser. Och väljer sina böcker. Tar jag fel blir det arga protester. Läsa om fåren Bu och Bä vill hon inte. Björnen går fortfarande an, men roligast är boken med barnen; Raka vägen över Himlabacken. Ibland gör hon krokläpp och blir ledsen när boken tar slut, då får jag läsa om. Så himla härligt. Och så kul att se hennes tålamod stretcha lite - tidigare var det svårt att klara sig igenom en hel bok utan att hon förlorade intresse. 
Ibland undrar jag om jag skapat ett monster. Som idag, när jag skulle iväg och fika med en vän och hon krävde två läsningar på muggen när jag redan kände mig stressad. Men jag har ju önskat mig en bokunge - och det har jag fått. 

En sak jag tycker om med att ha ett rikt barnbilbliotek är att vi kommer ställas inför saker och samtal som kanske inte dyker upp naturligt i vardagen. Vilken oerhörd hjälp det är! Och vilken nyckel till världen utanför våran egen. Och världen inom oss själva. Så makalöst spännande! 
Jag väljer böcker jag tycker om. Försöker ha ett vitt spektra, men känner inget tvunget i att böckerna måste komma med lärdomar - de får alldeles jättegärna bara vara kittlande, spännande och underhållande också. Kommer älska att bege mig ut på bokäventyr med Monty. Däremot märker jag att många äldre böcker inte längre känns helt okej att läsa. Många gånger är de så stereotypiska att de skaver. Men det kanske är ett samtal i sig. 

Idag landade första bokskörden i brevlådan och vi har redan hunnit läsa två av dem. Och jag grät för att jag bär känslorna under huden just nu och tyckte bilderna var så fina.

Men jag har också varit tråkigt förståndig och låtit en del av pengarna gå till en ny bilbarnsstol eftersom ungen växer så det knakar. Den kostade säkert 15 böcker! Och en resesäng, så jag kan förvara ungen när jag behöver duscha - för det kan jag numera bara göra när jag har barnvakt - men då är det tusen andra saker jag behöver göra också. Som att umgås, till exempel! Nåja, barnets nya fängelse kostade bara fem böcker, så det får det väl vara värt. Fick lite svindel tidigare i veckan när det slog mig att jag inte duschat på en och en halv vecka. Det går ju inte för sig.

Allrakäraste syster. Den landade i lådan idag.
Har inte läst den förr och blev aningen besviken,
däremot går det inte värja sig för Arnolds bilder,
de är magiska. Har älskat dem sedan barndomen.


Wednesday, 26 August 2015

Sjalbarn.


Det bästa med att vädret blivit svalare är att det plötsligt är bekvämt och mysigt att bära barn på magen igen! Har höftburit i ringsjal hela sommaren och det sliter så på kroppen. Men idag åkte min tjocka och härliga girasol-sjal fram. Vilken skillnad!
Tog en trött och förkyld promenad i skogen, med lyckan lekandes under huden. Det är så himla mysigt att bära sitt barn i sjal. Kanske det mysigaste som finns. 

Barnet delar min förtjusning för sjalar och skrockar förtjust varje gång sjalen kommer fram, och nu när hon är mobil skyndar hon fram och ställer sig på knä mot benen för att lyftas upp. Det sorgliga är att jag mest känner dåligt samvete i de lägena, för att jag inte sjalar oftare. Hon älskar ju att hänga med mig i vardagen. Sitta på kroppen som en liten schimpansunge och kika när jag diskar och lagar mat - men hon är så stor nu. Och så i vägen. Och med opålitliga armar som snabbt kan stickas ut och greppa grejer vuxna inte tycker att barn ska leka med. Knivar och heta kastruller t ex. Av den anledningen vill lära mig att sjala på ryggen, men det är svårt.

Jag provade ryggknyt med ringsjalen en gång och jag har nog aldrig svurit så mycket i mitt liv. Följde en video-tutorial och ombads att stoppa metallringarna i munnen under sjalningen. Mellan läpparna, antar jag att hon menade - men jag la dem bakom tandraden. 
Vädret var varmt och jag svettades redan innan. Ungen hängde på ryggen med huvudet över mitt när jag grejade. Hon dräglade långa strängar som rann ner över mitt ansikte och jag blev mer och mer irriterad. Mina armar var plötsligt alldeles för få och korta som en dinosauries. 
Mitt i allt det här rycker ungen tag i sjalringarna, så hårt och smärtsamt att det blixtrar i huvudet. Trodde jag skulle bli av med gaddarna. Sedan dess har jag inte försökt. 
Har jag sagt att jag hatar att lära mig nya (svåra) saker? Jag vill bara kunna. 

Här nedan är bilder från dagens utflykt, barnet somnade inom kort. När vi kom hem satte jag mig på balkongen med henne kvar på bröstet i säkert ett par timmar. Ljuvliga unge. Underbara sjal.





Livet med Trubbel.

Barnet och jag är förkylda sedan några dagar. Det är tufft. Jag är vansinnigt trött och önskar jag kunde få vara sjuk ifred. Sova, sova, sova. Låta en halvdan tv-serie skvala i bakgrunden. Slippa tänka på något annat än mig och frottera mig i en mild och skön självömkan. Men icke! För jag lever med Trubbel.

Det är rent fascinerande hur mycket trubbel ett spädbarn i farten kan vara. Monty behöver ett vakande öga varenda sekund. Och fort går det, när hon har sikte på (i mammans ögon) dumheter. Konsekvent dras hon till faran och (igen: enligt mamman) dåliga idéer. När jag blir frisk igen måste jag försöka spädbarnssäkra lägenheten, för att kunna slappna av och för att slippa konflikter med den här viljestarka ungen.

Innan Monty kom svor jag att hon skulle få så lite leksaker som möjligt. Plats fanns inte och rätt onödigt var det. Det där med lite leksaker går sådär. Beståndet växer. Och växer. Och jag kan dessvärre inte göra annat än att bekräfta det där med onödigt. Intressantast här hemma av "tillåtna saker" är inte leksakerna, utan en tom olivoljedunk, ett kombinerat msk/tsk-mått, pet-flaskor, katter och fjärrkontroller. 
I övrigt vill hon äta papper, riva sönder papper, slita sidor ur böcker, suga på sin potta, tugga på skivor och sladdar, pilla i kontakter, välta katternas vattenskål och äta skor. Och riva ut allting ur rullvagnar och lådor. 

Montys nya lära gå-buss. Laddad för utflykt, men Monty vill inte följa med.
För någon vecka sedan träffade jag en vän och hans kompis. Kompisen hade massa avlagda barnkläder och skor jag fick gå igenom - men plockade också fram en sk "aktivitetsleksak", vilket betyder mycket plast, mycket oväsen, mycket mekanik. Luckor som öppnas och knappar att trycka på. Jag kunde inte hålla tillbaka en grimas och skämdes. La ansiktet tillrätta och skyldde på platsbrist. Sedan fick Monty korn på den, då var det bara att kapitulera inför hennes jubel och hungriga fingrar - så den kom med hem. Den låg i plastpåsen och fanfarade hela vägen hem i kollektivtrafiken och jag skämdes över att gå omkring med ett soundtrack.

Nu behandlas den med respekt härhemma. Ransoneras. Det är lite som att få ett supervapen till superbossen i slutet på banan i ett tv-spel. Jag drar fram det när jag behöver den som mest. Superbossen i spädbarnslivs-banan är disken, städningen, matlagningen och allt det där andra som måste hinnas med. Då åker den fram och jag kan slappna av en stund, så länge den låter och väsnas vet jag att hon är sysselsatt. Bra barnvakt, mao.

För övrigt börjar jag fundera på om den där lekhagen mamma propsar på inte är en bra idé ändå. Inte minst på grund av ungens morgonaktivitet. 
När jag läser böcker om spädbarn står det att de vid det här laget börjar sova hela nätter i sträck. Uppemot 13 timmar. Inte Monty. Hon är så livshungrig och vaknar ofta mitt i natten och börjar härja och leka. Min kropp blir ett mänskligt tivoli att klättra på, suga på, banka på, dra i. Och att skalla. Och sedan hon började få kontroll över kroppen sover hon mycket oroligt. Det finns så mycket uppdämd rörelse i kroppen och hon snurrar omkring i sängen som en mask. Problemet är bara att Monty är sämst på att hitta sköna sov-och amningsställningar. Det som tidigare var självklart är plötsligt svårt. Hon ligger i helt onaturliga vinklar. Ofta med lämmar i kläm. Hon snurrar, bökar och gråter. Och kan själv. Jag får inte hjälpa till. Så senaste nätterna har hon försökt amma med fötter och rumpa. Och jag kan inte för mitt liv begripa hur den här lilla, lilla människan, med en bredd på 2 dm, kan ta upp 2/3 av en 160cm-säng. Killed by samsovning. Jag är helt slut. En vandrande zombie. En spillra.

Så fina! Jag blir glad av dessa, men Monty låter sig inte imponeras. Katten
är åtminstone intresserad av snöret. 


P.S NU FUNKAR VIDEON I FÖREGÅENDE ORDIGA OCH TRAMSIGA INLÄGG. MEN VIDEON ÄR VÄL VÄRD ATT SES. TYCKER JAG, DÅRÅ. <3 D.S

Väck en puma.


För några dagar sedan när jag var ute med Monty så mötte vi en liten kille på runt elva med gigantiska hörlurar. Han var helt i sin egen värld, slukad av musiken och ögonblicket och dansade i den dåsiga eftermiddagssolen. Innerligt. Jag blev så glad. Jag tycker vi människor har alldeles för lite innerlighet och alldeles för stor impulskontroll. Lite som vi hela tiden går runt och tyglar och tuktar livet i oss. Rädda för att känna för mycket. Rädda för att inte bli accepterade och älskade. Eller som Marianne Williamson säger: Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? Actually, who are you not to be?"

Jag känner mig alltför ofta fången i min kropp. Som om jag lever i ett fängelse. 
Rösten tyglas och fastnar någonstans i halsgropen. Sväljs. 
Skrattets buller stannar i magen. 
Kroppen gör sig liten. Allra helst osynlig. 
Ilskan höljs i skam och stoppas undan. 
Tankar och idéer manglas, fördummas och tystas. 
Kreatviteten är så fatalt rädd för misslyckandet, att den bara står vid sidan om och glor. Med en värkande längtan i bröstet. 
Dansen ifrågasätts och skäms för sig. Tappar takten och räds i för folks blickar. 
I folk ryms för övrigt mitt barn, min bäste vän, min kärlek - då en sådan fanns. Ja, t om katternas blickar vänder min egna blick mot mig, elak och dömande. 
Jag kväser impulserna, kväser ilskan, kväser min röst. Kväser mig - och jag känner en sådan stor sorg i det här och har lovat mig själv en och tusen gånger att; om jag får barn ska hon få ta plats och hon ska få höras. Hon ska aldrig förminska sig, aldrig hålla tillbaka rösten - som hög och klar kan få ta sig de kreativa uttryck hon vill. Hon ska inte krypa, varken inför sig själv, eller andra. Och hon ska kunna lita på att hon duger, precis som hon är. 
Men jag tror inte jag behöver oroa mig. Råmaterialet är bra. Monterrey kom till denna världen med ett vrål. Hon är tufft virke. Personalen på avdelningen kallade henne för "den där arga bebisen". Men hon var inte arg, hon visste bara vad hon ville. Liksom hon idag vet vad hon vill. Hon sätter sina gränser och är så tydlig i konturerna att jag nästan känner mig liten inför henne. Hennes självklarhet. Och jag tänker slåss för att hon ska behålla allt det och göra mitt yttersta för att inte kränka hennes person.  
Och låta kan hon! Hon blev så förtjust när hon för första gången upptäckte trapphusets eko. Nu är det ett evigt tjoande och tjimmande varje gång vi rör oss i trapphuset. Jag blir så glad och viskar försiktiga "ho" - men monty tar i från magen - och jag avundas. Och blir makalöst stolt.

Men för att återgå till kroppens fängelse.. jag tror att många av de här hejdade impulserna sätter sig som spänningar i kroppen. Det blir en stress. Och en stressad kropp är ofta en sjuk kropp. 
I min halsgrop ligger allt jag aldrig vågade säga. Gränserna jag inte vågade dra. I bröstet fladdrar ibland ångesten som en fjäril i ett stängt fönster. Rädslan att älska för mycket. Rädslan att bli älskad. Rädslan att förlora. All dans som hölls tillbaka. I magen vilar rädslan att inte räcka till, att inte bli älskad och rädslan att inte klara av. 
Jag är rädd för att leva, med allt vad det innebär, så jag har liksom satt mig i baksätet. 

När jag bodde i Chicago under några månader besökte jag ofta Lincoln Park zoo. Det var gratis att gå in och jag tyckte om att krypa in i mörkret hos de nattaktiva djuren under heta dagar. Jag avslutade alltid med en tur i katthuset. Där vankade lejon och tigrar. Trötta och uppgivna. Förkrossande. Men den som drog i mig var puman. Hon var så vacker. Och så frustrerad. Explosiv. Hon brann. 
Puman vankade fram och tillbaka längs staketet, snabbt och rastlöst. Gjorde utfall mot passerande barn och mådde så uppenbart dåligt. Det var fruktansvärt. Ändå drogs jag dit. Nu tänker jag att hon är jag. Hennes rastlöshet är min. Hennes fängelse är mitt. 

Idag lyssnade jag på P1s Tendens som idag intervjuade Sten, 103 år. Sten satsar på att leva i tio år till. Varför? undrar journalisten. För att jag är så nyfiken, svarar Sten. Han har förlorat fem kärlekar och ett barn efter pensionsåldern. Ändå är han inte rädd att älska. Receptet på ett gott förhållande? Renhårighet och ärlighet. Man ska inte ha hemligheter, då går det aldrig bra.  
Sten dansar en gång i veckan och går på gym två gånger i veckan. Kör fortfarande bil. Tog en målerikurs efter pensionsåldern och har på äldre dagar skaffat en atelje. Det finns inget trött hos Sten. Orden dröjer aldrig. Han känns skarp och vaken. 
Jag tänker att Sten inte stängt in sin puma. Han tillfredsställer hennes hunger med kärlek, glädje och utmaningar. Sten lever, lever ärligt. Han dansar, han följer sina drömmar. Kastar sig in i kärleken, trots att den gjort ont. Han är stark och frisk. En vacker puma som sträcker ut sig och njuter livets sista dagar. Här och nu.

Och nu måste jag nämna Stina Wollters instagramkonto som jag fann för några veckor sedan. Jag kände fönstret öppnas. Frisk luft kom in och virvlade runt i det sovande rummet. Något vaknade i mig, sträckte på sig. Kände hunger. Och en längtan efter frihet. Jag ville skrika, skratta, hoppa, sparka, flyga, älska.
Stina vibrerar, sprakar, lever. Tar plats och syns - och vågar också tala om rädslan i det. Hon kliver ur den tajta kostymen vårt samhälle och vår kultur sätter oss i. Revolutionerar! Och jag blir så påverkad. Känner kärlek. Till Stina. Hennes mod. Hennes kärlek. Och hennes knutna näve, som knyts för rätten att få vara de vi är och för de utsatta. Och hon väckte min puma. 
I henne bodde en ilska som legat som en stor klump i magen i flera år, men som tryckts ner, höljd i skam. Och jag skrev ett sms i affekt efter en rad stora svek - och klev rakt över gränsen för vad jag egentligen tycker är okej. Puman högg och slet i stycken. Försvarade den lilla i mig; här går gränsen. Det går inte behandla mig hur som helst. Osynliggöra mig och mina behov. Köra över. Manipulera och ljuga. 
Efteråt fick jag ro. Letade efter den där ängslan jag borde ha känt. Ångern. Förtvivlan över att ha sårat någon - men allt jag kände var ro. Någon gång måste jag ta tillbaka orden, vårda såren jag kanske har åsamkat - men jag är inte där än. Jag läker. Lär mig. Att leva. Att sätta gränser. Att sträcka ut. 
Jag förstår att jag inte kan hålla Stina ansvarig för mitt dåliga karma i det här, men hon ruskade om mig och gav mig nycklar till stängda rum. 
Puman och jag ska vandra sida vid sida. Jag vårda henne, ge henne näring och uppmärksamma hennes blottade tänder. Tillsammans ska vi försvara mina gränser, så blodvite inte blir nödvändigt. Vi ska slåss för de vi tycker om. Och försvara rätten att få leva. Fullt ut. 

Bildgooglade och fann denna bild på puman i Lincoln Park zoo, och mitt hjärta värker. Ta hand om eran Puma, hörni. Jag tänker ta hand om min. 



                                              video
Monty, min levnadsmusa, i trappuppgången.


Monday, 17 August 2015

You gotta like boobs a lot.



"Innes har en mycket passionerad, intensiv och kärleksfull relation till mina bröst.
När hon var alldeles, alldeles ny brukade hon ligga på min bröstkorg och slå båda armarna om tutten. Kinden gosade hon in ordentligt i det mjuka hullet; Min tutte. My precious.
På den tiden fanns det något vilt över henne, ett blint litet nystan med starka instinkter.
 
Vid tutten kan Innes förvandlas till ett rovdjur med glupande törst. Hon attackerar bröstet med vidöppen käft och med blicken vild. Hon leker med bytet innan hon på allvar sätter bettet i och suger livet ur bröstet och lämnar en trött liten påse kvar. 
Men bröstet kan också vara snuttefilten och en kär vän. Då myser hon och skrockar förväntansfullt när jag avlägsnar klädernas barriär. Hon leker, smaskar och skrattar åt sin egen lustighet. Mamman skrattar också -  men allra, allra finaste är tassandet. Hur hon med sina små tassar leker och smeker bröstet. Kramar om. Kär. Lek."



Återvände till bloggen idag och hittade ovanstående inlägg i utkastmappen. Mycket har hänt sedan dess. Innes har blivit stor. Hon äter mat. Hon har fått gaddar. Och hon har upptäckt världen.
Kryper runt med en hejdundrande fart och har gjort hela lägenheten till sin. Tutten har tappat tjusning och lockar bara när hon är trött eller slagit sig. Och amningen har blivit betydligt mer effektiv.
På den där tiden, när jag skrev ovanstående, upplevde jag det som om Innes låg vid bröstet 25 timmar om dygnet. Nu får jag plötsligt ha min kropp ifred. Kan inte i ord beskriva hur skönt det är.


Jag hade några veckor då jag var så oerhört trött på att amma. Ville inte. Fick ångest och avskydde vartenda amningstillfälle. Satt och blev förbannad. Grinade och slog sönder saker i huvudet. Föreställde mig att mjölken surnade i mig. Tänkte att den måste smaka annorlunda, när mjölken inte var sprungen ur kärlek. Att det var hat som sipprade ut ur mina tuttar - för jag verkligen hatade att amma. Och vilken skuld jag kände. Det var så fruktansvärt jobbigt. Då ville jag nästan ge upp - men tack och lov har jag ett barn som vägrar ersättning, så jag kämpade vidare. Nu är jag glad för det. Vi har funnit en balans. Jag älskar att känna hennes kropp mot min. Nu en alldeles egen kropp, med vilja, inte det där lilla knytet hon en gång var. Benen kan hon nonchalant slänga upp på mina axlar. Eller så kryper hon omkring på bröstbuffé. Smakar lite här, lite där. Lattjar lite. Kommer tillbaka. Snuttar lite till. Ibland kommer hon och sätter sig gränsle i mitt knä och tar en slurk innan hon pinnar vidare på nya äventyr. Så himla mysigt.

Livet är både lättare och tuffare med Innes nya färdigheter. Många föräldrar har sagt till mig; så fort man börjar få rutiner och vänja sig vid något så slår allt om. Det enda man lita på är förändringen. Har nog inte förstått det till fullo förrän nu. Nu lever jag i en vardag där ingenting funkar. Barnet kräver konstant påpassning och jag kan inte längre lita på att hon ligger still där jag lägger henne. Däremot kan jag lita på motsatsen.
Jag har också fått lägga till matlagning till schemat. Själv äter jag sällan lagad mat. Toabesök, disk och städning är en utmaning. Det känns som jag har matrester från golv till tak. Leksaker och prylar vandrar runt i lägenheten. Innes plockar ur. Jag plockar i. Det är kaos. Men också väldigt, väldigt roligt.
Och vet ni vad? I förrgår sa hon "mamma". Väldigt tydligt, och väldigt oavsiktligt. Men hon sa det! Bokstavskoden fanns, nu bara väntar det därinne på att få sin betydelse.



Innes låt, I'm sure.

Friday, 20 March 2015

nakenchock.

Ni som läser min blogg kanske minns att jag oroade mig för kroppen under graviditeten. Hur jag skulle handskas med kroppens förändring. Nu står jag här med mamma-kroppen, och känner mig förvånansvärt lugn inför den. Känner kanske till och med en kärlek till den. Kroppen har liksom mognat. Blivit mjukare. Värdigare. En vuxen kropp. Som gått igenom massor, men som ändå står - även om jag känner mig lite manglad. Den ser annorlunda ut. Inte bara hulligare - men annorlunda. Som om benstommen förändrats. Men varför inte? Jag har förändrats. Massor. Det känns liksom helt naturligt att kroppen skulle göra det också.

Nu jag ser bilder på mig från innan jag blev mamma känner jag inte igen  mig själv. Den personen jag ser på fotona är inte den personen jag såg när jag såg mig själv i spegeln. Jag var aldrig nöjd. Ville alltid bli mindre. Nu när jag tittar på bilderna så blir jag bara ledsen. Känns så sorgligt på något vis. All energi jag lagt på att oroa mig för min jävla kropp. Och när jag väl var tunn så fattade jag det inte ens. Tyckte jag var knubbig.

lotta i tidig graviditet
Jag gick inte upp så mycket under graviditeten, men jag går upp nu under amningen. Försöker ta det med ro - även om den kritiska luppen kommer fram ibland. Men jag vägrar släppa nojan över tröskeln igen. För Innes skull.
Innes mamma ska aldrig, aldrig, aldrig prata vikt, bantning eller kroppsform. Hon ska aldrig nypa sig i hullet. Aldrig signalera att hon inte duger eller ängslas över hur hon ser ut.
Innes mamma går naken utan att skämmas. Även i duschrum på badhus och gym där andra kroppar går nakna. Innes ska få se alla sorters kroppar. Som inte skäms för sig. Som inte gömmer sig. Så länge det är möjligt ska Innes kropp bara få vara det fantastiska redskap det faktiskt är - och ingenting annat. Liksom jag önskar den här kroppen kunde få vara.

Jag - som till och med känt mig obekväm att vara naken inför mig själv övar nu på min egen nakenhet. Inte bara är det praktiskt när jag ammar att slippa hålla ordning på kläderna och få två händer fria - men det är ju också himla mysigt att få vara hud mot hud. Men det är svårt. Impulsen är hela tiden att skyla mig. Täcka över. Klä på mig - trots att ingen ser. Det där obekväma ska väck. Oavsett kroppens fason.


Halvnaken! Med ammande nakenfis under bildens kant!
Lotta gör läxan!




Wednesday, 18 March 2015

Jag bygger å donar. I huvudet.

Åhhh! Jag har så mycket idéer att huvudet kokar över!
Idag har jag i huvudet byggt världens finaste babygym och en superfin gunga till Monterrey.
Jag har sytt fina små dockor, med tillhörande sovsäckar.
Gjort ett fint hus åt tovade möss av det vackra gamla skåpet jag fann på en loppis. Och de små mössen till, givetvis.
Jag har gjort en läcker rund vägghylla och vackra mobiler till fönstret som ska kasta solkatter och regnbågar i rummet. Och slöjdat träkrokar till Monterreys framtida ytterkläder.
- men här händer liksom ingenting, trots att projekten är tämligen små. Och roliga.

Vad är det för barriär jag har? Varför stannar allt på idéstadiet? Det känns som jag har alla fyra däcken slirande i lera. Vad krävs för att få den där knuffen? Känns ju lite sorgligt ifall mitt huvuds alla goda idéer får gå i graven med mig.
Till nästa vecka har jag lånat en redig sticksåg av Kattvakten, det förpliktigar ju en aning. Dessutom ÄLSKAR jag att leka med stora verktyg. Kanske kan den knuffen räcka? Vi får se. Kanske borde jag ha ett målsnöre? Att jag nästa fredag, här på bloggen, ska presentera ett hemmabyggt babygym och en gunga. Ja, så får det bli. Ett löfte.

Jag är trött, förkyld och har en ondsint huvudvärk. En väldigt, väldigt tajt förkylningshjälm.
Lyckades ändå ta mig runt motionsspåret för första gången sedan förlossningen. Barnet låg i sjalen och somnade på ett par minuter. Hon sov så djupt att jag var tvungen att nypa henne i kinderna några gånger för att se om hon levde. Ingen reaktion. Skräck. Tricket är tydligen att sticka en kall hand innanför tröjan på henne.. då talar hon om att hon lever, minsann! Stackars barn, som har en så sadistisk mamma.

I skrivande stund. Så här ser min tillvaro ut allt som oftast!










Tuesday, 17 March 2015

Welcome to Motherhood del 2

Del 1 läser du här

Ni vet de där dagarna som känns som en enda lång och väldigt koncentrerad Bridget Jones-historia? Sådana finns det gott om som nybliven mamma. Livet som småbarnsmorsa är verkligen något av en fars. En sunkig, snurrig och väldigt fysisk - som i kroppslig - fars. Med en ton av svartaste diskbänksrealism.

Så här skulle en sådan dag kunna se ut (ren fiktion, såklart!):

Mamman sitter i bilen med barnets morfar när hon inser att hon glömt lägga amningsinlägg i bh:n. Hon känner tröjan surna. Tittar ner och ser två stora våta cirklar på tröjan. Drar koftan om sig och tänker att hon behåller den på när de kommer fram till mormodern. Hon svettas redan redigt nuförtiden, men det kan inte hjälpas.
De har varit på BVC. Barnet växer tillfredsställande snabbt och mamman känner sig alltid lite gladare efter de här besöken. Inte minst för att det är ett tillfälle att få klä sig. Sminka sig. Och känna sig nästan mänsklig. Och varje gång fikar de hos barnets mormor efter. Hon finner det sådan lyx att få vuxet sällskap och slippa hemmets fyra väggar en stund.

Väl framme inser hon att amningsinläggen inte är det enda hon glömt. Hon har inga bindor med sig och nu har hon börjat blöda rejält. Brukar bli så när hon varit igång en stund. Avslaget, tänker hon med avsmak. Vädrar lite i luften. Känner gudskelov ingen stank. Nåja, nöden har ingen lag. Hon plockar en blöja ur väskan och lägger i trosan. Hon kan inte låta bli att tycka att det känns förnedrande på något vis. Minnena drar henne av någon anledning tillbaka till vintern i årskurs 6. Fem glada kompisar som hänger våta kläder på elementet efter snölek - bara det att de enda långkalsonger som funnits rena hos henne den morgonen var pappas gamla från 70-talet. Bruna och orangea med gylf. Hon tvekar länge innan hon klär av sig, pressad av de andra. Naturligtvis skrattas det, fast inte ovänligt på något vis - men än idag kan hon känna utsattheten. Hon blir lite ledsen av minnet. Kanske tänker hon på det lilla barnet därute i mormors famn, som snart ska bli stor. Som snart kommer känna samma längtan att passa in. Samma rädsla att inte bli accepterad.

När de kommer hem på kvällen finner mamman blöjan fastklistrad på skinkan och halvvägs upp på ryggen. Hon suckar över sitt liv och kan inte låta bli att undslippa ett litet skratt. Herregud, vad trött hon är.
Hon lägger barnet på golvet för att gå på toa. Tar med sig paddan som förströelse - för hon har varit ganska förstoppad sedan snittet. Rätt vanligt tydligen. Den här dagen är det värre än någonsin. Något går fel. Halvvägs ute säger det stopp. Det sitter fast. Smärtan är outhärdlig. Paniken drar över henne. Hon är glad att hon har google med sig in på badrummet. "Bajskorv fastnat" googlar hon och känner sig något mindre stressad när hon får en drös träffar. Andra har varit i samma situation. Fast hon tvivlar på att någon annan än hon har en bajskorv stor som en mindre julskinka fast i stjärten - det är bara för groteskt.
Någonstans ges rådet att sticka in ett par fingrar i slidan och försöka mata på förloppet genom att trycka på mellanväggen. Hon gör det. Vill inte. Men hon gör det. Tarmen buktar in i slidan. Så stort är det där bakom. Hon drabbas av ett sådant våldsamt äckel att hon inte kan fortsätta. Skammen bränner i henne. Är det så här lågt hon har sjunkit? Hela hennes liv är som en enda fysisk åkomma.
Hon gråter. Hysteriskt gråter hon. Det gör så jävla ont. Barnet skriker. Kräver sitt. Hon gör en amningspaus. Bh:n har fastnat i bröstvårtorna av intorkad mjölk. Det gör djävulskt ont att dra loss från redan såriga bröst. Barnet blir mätt. Barnet bajsar. Helvete.

Hon försöker få kontakt med yttervärlden via paddan. De två personer hon litar mest på. Allvaret i situationen når inte fram. Hon sitter där hon sitter. Blöjan måste bytas. Hur ska hon kunna ta sig till sovrummet och hämta en blöja i det här skicket?? Fan, fan, fan mantrar mamman och stålsätter sig. Låter brallorna sitta kvar längs anklarna och går med myrsteg ut till vardagsrummet. Barnet har hon med sig. Julskinkan sitter där den sitter. Hon försöker att inte tänka, vägrar göra en mental bild av förloppet, men kan inte sluta gråta. Hon känner sig ensam. I denna stund finns det nog ingen som är ensammare än hon i hela världen. Hur länge har hon suttit i badrummet? En timme? Två? Kanske t om tre? Hon har faktiskt ingen aning.
På vägen tillbaka till badrummet passerar hon medicinskåpet. Gör en chansning. Kanske, kanske finns där en tub microlax. Hon sätter sig på toan och gräver igenom medicinlådan. Finner två stycken. Lättnaden. Nästan som en kramp som släpper taget.
Plågsamt, plågsamt blir hon av med sin börda. Kvar blir bara en hemorrojd stor som en stortå. För en stund är hon rädd att det är en bit av tarmen hon känner. Att tarmen åkt med ut, men sedan lugnar hon ner sig och drar på sig kläderna. Just där och då får hon ett utanför-perspektiv på sin tillvaro och hon kan inte sluta skratta. Varvat med gråten skrattar hon. Så totalt utmattad.
Hon lämnar badrummet. Vill komma ur kläderna. Mjölken har torkat in och lämnat tröjan alldeles hård. Hon sätter på sig en ren och slår på tvn.

i somliga situationer den bästa vän en kan ha!

Welcome to Motherhood del 1

Ni vet de där dagarna som känns som en enda lång och väldigt koncentrerad Bridget Jones-historia? Sådana finns det gott om som nybliven mamma. Livet som småbarnsmorsa är verkligen något av en fars. En sunkig, snurrig och väldigt fysisk - som i kroppslig - fars. Med en ton av svartaste diskbänksrealism.

Så här skulle en sådan dag kunna se ut (ren fiktion, såklart!):


Mamman ligger kvar i sängen. Tänker att hon ska stanna så länge barnet tillåter. Funderar på hur länge hon varit vaken nu. Allt flyter ihop och gränserna mellan sömn och vakenhet är grumliga. Tiden är grumlig. 
Barnet ligger tungt och svettigt på hennes bröst. Det väser lätt när hon andas. Ena handen har hon lagt på mammans bröst. Tungt och tryggt vilar den där, med öppen handflata - liksom för att muta in ett område: MITT. Mamman ler lite och en värme sprider sig i den trötta kroppen. 
Täcket är dyngsurt och kallt utav bröstmjölk och det fyller henne med en mild ångest. Hur blev hennes liv så här? Hon viker ner täckeskanten för att undvika det kalla, våta. Försiktigt, försiktigt för att inte väcka den lilla. Är det något hon verkligen lärt sig att uppskatta den här tiden, så är det ett sovande barn. 
Hon funderar på om hon ska ge upp. Göra en chansning att frigöra sig från barnet och koka en kopp kaffe. Hon vet inte hur mycket tid hon får. Och ligga och dra sig i sängen är inte riktigt lyxen det har varit. Sedan barnet kom har nätter och sängen varit förknippat med olustkänslor. Ångesten inför natten kommer krypande redan i skymningen och hon kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske är det pressen att sova. För man vet aldrig hur länge. Kanske är det rädslan att något ska hända när hon sover. Att barnet ska dö. Att det ska kvävas av bröstets hull eller att mamman ska ligga ihjäl henne. Hon släpper tanken. Mår plötsligt lite illa. 
Barnet blir lite oroligt. Sparkar med benen och träffar operationsärret. Mamman viker sig lite av smärtan och får nästan blodsmak i munnen. Tänker att något kommer gå sönder om hon fortsätter att misshandlas så där. Ärret ligger lägligt alldeles i sparkhöjd för små frustrerade fötter hos ett ammande barn. 
Plötsligt känner hon något varmt rinna längs midjan och ner mot madrassen. Blöjan har läckt och senapsgul avföring gör en liten pöl på lakanet. Mamman suckar och känner en nästan förlamande trötthet. Hänger barnet på armen och går till toan. Tänker att åtminstone resten ska hamna i toastolen. Torkar hjälpligt bort bajs från rygg och lår och sätter sig sedan gränsle över toastolen med barnet framför sig. Barnet gnäller lite och brösten svarar omedelbart. Rinner ymnigt och mamman stressar över slöseriet när barnets huvud blir alldeles vått. Mamman suckar, vet att det blir hårt och klumpar sig när det torkar - men hon orkar inte tänka på det nu.
Inget mer bajs kommer. Hon sköljer barnet under kranen och hinner knappt få på blöjan innan gallskriket. Paniken kommer krypande och händerna fumlar med kläderna i sitt försök att skynda. Hon närmast springer till sängkanten, med ett skrikande och ilsket rött barn. Lägger barnet vid bröstet. Axlarna värker och hon försöker stödja upp med en kudde. Lösgör en arm och försöker torka bort bajset i sängen med en våtservett. Multi-tasking. Fläcken går inte bort.
Så småningom blir barnet mätt. Mamman hämtar bärsjalen, hennes enda biljett till frukost och en lugn stund. Sjalen är mjuk och regnbågsfärgad. Hon börjar få lite rutin på sjalandet nu, i början var det jobbigt. 
Det slår henne att hon aldrig prövat knyta sjalen bak på ryggen. Det är väl egentligen det korrekta? Hon bestämmer sig för att prova. Tåtarna hänger långa därbak. Skitsamma, tänker hon och stoppar barnet i sjalen för att koka kaffe.
Barnet håller sig lugn. Slumrar lite i sjalen. Mamman skyndar. Hon vet aldrig hur stor lucka hon får. Hon lyckas slänga ihop ett par mackor och kaffet står redo med mjölk och avrundat med en liten skvätt grädde. Hon känner nästan ren lycka. Det är långt ifrån självklart att hon får göra frukost utan avbrott. Fan, hon är kissnödig! Sådär på målsnöret. Frukoststunden är helig, den kan inte avnjutas kissnödig. Hon gömmer mackorna i ugnen för katterna och rusar till badrummet. 
När hon reser sig från toan är det som om något tungt har fastnat i kläderna. Då slår det henne: hon har lagt sjaländarna i toastolen och pissat på dom. Återigen kommer ett anfall av trötthet över henne. Och en uppgivenhet inför sin egen dumhet. Hon sköljer sjalen lite hjälpligt under kranen. Frukosten väntar. 
Barnet fortsätter sova. Peppar, peppar. Mamman njuter av ensamheten och kaffet. Googlar kejsarsnitt + komplikationer i vanlig ordning. Stressar upp sig. Tänker att hon är trasig. Att kroppen inte känns som den ska. Det har ju ändå gått några veckor nu. Känner sig lite dålig. Lite sämre än alla de som är på fötter inom några dagar. 
Ramlar av en slump in på en blogg som skriver om avslaget. AVSLAGET. Hon har aldrig hört ordet förut. I alla fall inte i det här sammanhanget. Resterna av en graviditeten som lämnar kroppen efter förlossning. Tungt ord. Låter nästan kyrkligt. Eller myndigt. Något att skämmas för. Känna sig liten inför. Blod och slem. Tydligen stinker det efter några veckor och mamman undrar hur många fler sådana här trevliga överraskningar hon ska ställas inför i moderskapets kölvatten. 
Hon skakar av sig olusten och tittar på barnet intill sig. Smeker henne över huvudet. Håret strävt utav bröstmjölk. Klappar en liten kind med sitt pekfinger. Lilla knyte, tänker hon. Mitt fina lilla knyte.





Monday, 16 March 2015

back to the land of the living.

söt liten sjukling på toa
Vem hade kunnat ana att den här dagen skulle arta sig så bra..? Vaknade med huvudvärk och sprängfyllda bihålor. Halsklåda. Och rent makalöst trött. Hade ett barn med mycket kort tålamod som vägrade låta mig göra frukost. Ville bara gråta. Och snäste åt mamma i telefon i stressen. 
Sedan kom Thomas. På mammas inrådan tog han med sig den bärande ingrediensen till mammas huskur mot förkylning: Cognac (fast i det här fallet rom!). Till det ingefära, honung och hett vatten. Jag passade på att göra en kaffedrink av det. Toppade med en liten skvätt baileys och vispad grädde. Thomas hade lillan och jag satt och blev lite mjuk och luddig i kanterna (bara 4 cl sprit - inget fylleslag!). Så skönt efter den här mardrömsveckan. Började svettas ymnigt (som mamma sa att jag skulle göra..) - och jag tror banne mig det hjälpte lite. Mådde iaf betydligt bättre efter! Men så kan det iofs kännas efter en drink..

Sedan sjalade vi upp barnet på Thomas och gick ut i skogen. Jag kan faktiskt inte med ord beskriva hur underbart det var. Friheten. Min kropp var bara min. Ville nästan gråta av lycka. Och kroppen kändes yster som en ko på betessläpp, trots förkylning.
Det här barnet sitter fast på mig nästan 24 timmar om dygnet - och när hon inte gör det är det förknippat med så mycket stress: Hur mycket tid har jag? Hinner jag gå på toa? Göra den där mackan? När ska hon börja skrika?? Luckorna hon erbjuder mig är ofta mycket små. Hon har ett sjätte sinne som skvallrar varje gång hon blir lämnad ensam.
Nu vill jag att Thomas ska komma och skogspromenera med mig varje dag!

I skrivande stund ligger hon och sover i mitt knä. Sked med katt. Så rasande söt att det bränner lite i hjärtat. Och mamman är lugnare än på länge. För tillfället helt utan stress - och det har jag nog inte varit sedan hon föddes.



Hunden lika våryster som jag! 

Trött, lycklig och förkyld mamma
Ser aningens mallig ut..

Somnade gott i sjalen på vägen hem. Hon är vaken och nyfiken
nu när vi är ute. Jätteroligt!
Efter lång promenad behövs ett toabesök, såklart! 

Sunday, 15 March 2015

Blogg 100!

Eftersom jag lever i en grotta har jag helt missat att blogg 100 har dragit igång igen. Har missat några dagar - men jag tror jag hakar på utmaningen ändå! Hjärnan blir lite mos av att leva med ett spädbarn. I synnerhet när en är ensam och knappt träffar några andra vuxna. Kanske är det vettigt att ta en stund varje dag och samla tankarna och fånga vardagen i ord. Här hemma blir det mest mumin och joller. Senaste dagarna joller på franska, barnet tycks gilla det och rullar "r"-en fint- aaaaaaaoouurrrrr säger hon på ett vis som nästan klingar franskt. Je suis très jolie. J'habite en hökarängen avec ma mère - que j'aime beaucoup - et quatre chats et un chien -jollrar mamman på mycket knagglig franska.

Just idag avskyr jag att vara bebis-mamma. Är det ok att säga så? Barnet har blivit något kryare - däremot har mamman dragit på sig en förkylning och jordens värsta magkatarr efter för många sömnlösa nätter och alltför mycket oro. Jag är fullkomligt utmattad och går på någon slags autopilot här hemma. Det skrämmer mig lite när jag märker att jag gör saker mekaniskt - inte utifrån den vanliga omtanken - men jag är så trött. Och känner mig nästan kall. Hennes skrik betyder just nu bara arbete och jag blir lika förtvivlad varje gång. Just idag vill jag bara vara ifred. Barnet sover inte mer än 15 min i streck idag och skriker däremellan. Hon är väldigt, väldigt klängig. Men jag kämpar på. Vägrar försumma. 
Om någon idag skulle frågat mig om det är en bra idé att vara ensamstående mamma hade vrålat: I helskotta heller. Värdelöst! - men jag vet att det kommer kännas annorlunda när jag fått vila. När vi båda är friska. Fast förbannat tufft är det mellan varven - en lever liksom hela tiden på marginalen, det krävs inte mycket för att det ska tippa över. 
Klara en sjukdom som ensam mamma visade sig vara överjävligt. Inte minst att vara ensam med oron. Nu blir det nolltolerans framöver. Inga sjukdomar över vår tröskel, även om det så bara är "en liten snuva" - det här vill jag inte gå igenom igen.

Trist start på blogg 100, men i morgon har vi rest oss ur askan.



Thursday, 12 March 2015

innes sjuka.


Innes är sjuk. Hon har haft någon försiktig släng av förkylning tidigare, men nu är hon sjuk på riktigt. I tre dygn har hon hostat och snorat och jag har inte vågat somna. Elaka, vassa hostningar. Slem som inte vill släppa taget. Har haft tre vaknätter och är nu stundar den fjärde. Igår natt låg jag vaken till fyra , men sedan gick det inte kämpa mot de tunga ögonlocken. Jag satte alarmet på 30 minuter i taget ifall jag skulle somna. Så rädd att det skulle hända henne något. Att hon skulle kvävas av sitt slem. Eller vara för matt för att orka bry sig ifall luftvägarna täpps till av kudde eller täcke. Skräckföreställningar. Och nu när jag varit sömnlös så länge är jag rädd att somna. Att jag inte ska vakna. Att det ska hända henne något. Att jag ska rulla över henne. Att jag ska täppa till näsan vid amning. Att sömnen ska bli så svart och djup att jag dödar mitt eget barn.
Kompisen Thomas kom över ikväll och lät mig sova tre timmar och ta en dusch. Nu känner jag mig nästan mänsklig igen. Kände mig närmast psykotisk innan. Som en skuggvarelse. Som mekaniskt sugit sega snorsträngar ur den lilla näsan och vaggat ett ledset barn till oändlighet. Knappt hunnit äta, knappt hunnit kissa. Makalöst hur mycket en pallar när det gäller. Ibland i mamma-livet känner jag mig som en amazon. Som klarar vad som helst. Amazonen i mig tillåter mig aldrig att falla eller ge upp. Med näbbar och klor slåss hon. Mot sömn, orkeslöshet och depression. Jag lägger mig aldrig. Med Innes kompromissar jag aldrig. 

Tror att jag för första gången inser hur stor hon är för mig. Att hon är en del av mig. Och att jag på riktigt älskar henne. Mer än den där instinktiva känslan av att vilja vårda och ta hand om. Större än den blyga och nyfikna kärleken jag levt i hittills. Nu är kärleken rädd, stark och redo för kamp. 
Varenda fiber i min kropp värker när jag hör henne hosta och kämpa. När jag ser hennes dimmiga blick; små, svullna, matta och ledsna ögon. Skulle göra vad som helst för att kunna ta över hennes onda. Älskade, älskade lilla unge. Ingenting får någonsin hända dig. 
Hon ligger härintill, ordentligt uppbaxad av kuddar och snosar. Luftvägarna rosslar lite, men hon är lugn. Fångad av sömnen. Inte ens hostningarna väcker henne. 
Och återigen, som så många gånger förr, slår det mig - att granne med den stora kärleken bor rädslan att förlora. 


Sunday, 1 March 2015

nattlig rapport.

Ja, jag vet. Jag uppdaterar sällan och jag vet inte om det finns några tappra själar därute som fortfarande följer mig. Jag önskar att jag orkade skriva mer, för det här är en tid jag inte vill tappa bort. Samtidigt tänker jag att det är något fint att inte hålla fast vid det och bara låta det bli flyktiga minnen. Som färgglada och vackra fjärilar. Förlåt, jag är trött. Men jag tänker så här; många talar om för mig att jag ska njuta. Att de ångrar att de inte njöt mer. Tog tillvara på tiden. Det är ju så mysigt. 
Jag tänker ju lite krasst att det finns en anledning till att de inte njöt mer. Att det faktiskt är skitjobbigt att vara spädbarnsmamma. Och att om jag skulle börja teckna ner min tillvaro är det nog det som skulle synas mest. Tröttheten. Frustrationen när man inte finner tiden att ens bre en macka. När man sitter och ammar och undrar när det ska komma en lucka då barnet låter en gå på toaletten - utan att hon skriker sig blå under tiden. Jag skulle förmodligen ha skrivit om isoleringen jag upplever. Mjölkvåta kläder. Och att täcket alltid är surt och kallt nattetid av förlupen bröstmjölk. Jag skulle skriva om ensamheten jag upplever långa skriknätter. Såriga bröst. Värkande bröst. Att vara spädbarnsmamma är (för mig) en ganska stressfylld tillvaro.
Det ovan är saker jag tänker att minnet skulle trolla bort - för jag tycker att minnet har en enastående förmåga att bara hålla fast vid det som är vackert. Minnet är en skata. Letar och plockar det som glimmar. 
Så, ni som säger att jag ska njuta - ni har helt enkelt glömt. Och vet ni vad det allra sorgligaste är? Det är att jag njuter som allra mest när barnet somnar. Och jag skäms så när jag tänker den tanken. Jag borde ju älska att umgås med mitt barn, liksom! Men oh, vad jag njuter de små luckorna i vardagen när jag får vara min egen. När min kropp får vara bara min, och inte stå till service. Innes är något av en tyrann. Hon lämnar inget utrymme gör förhandlingar eller kompromisser! Men oj, vad jag älskar den här lilla tyrannen. Det är lite som Stockholmssyndromet. Hon har tagit min frihet. Kidnappat mig. Kättrat mig vid tutten. 
Lång gaggig utläggning - klockan är fyra på morgonen och jag pekfingervalsar med tyrannen vid min barm. 

Apropå njutning. Nu ska jag berätta varför jag egentligen satte mig vid datorn - jag ville bara berätta om den djupa tillfredställelsen jag upplever när mitt barn bajsar. Som jag sagt tidigare försöker vi oss på EC, att hon ska kunna signalera nödighet och att jag då kan erbjuda henne toaletten - och senaste dagarna har vi inte haft några bajsblöjor. Hon har nu gått över till att bajsa en gång per dygn (från att bajsa ungefär tio gånger per dygn!) - och jag kan ju tycka att det är lite sorgligt att hon valt att lägga sin dagliga bajs fyra på morgonen - för så har det sett ut senaste veckorna. Trots det så njuuuuter jag vid varje prutt i toaletten. Av hennes idoga stånkande när hon sitter placerad i grodposition mellan mina ben på toalettstolen. Jag njuter av att se spänningarna gå ur kroppen på henne. Hur hon gäspar och ibland skrattar när det gått riktigt bra. Njuter av att se henne kämpa och kämpa - för ibland går det trögt. Ibland får jag, trött och vimmelkantig, sitta en halvtimme på toan. Innes bestämmer. Och jag älskar att blicka ner i toaletten efteråt och se resultatet! Ja, apropå njutning alltså! Sedan kan jag ju berätta om allt det där andra också. Om leendena. Om hennes varma, goa kropp mot min nattetid. Om hur rasande söt hon är när hon vaknar. Nästan omänsklig - som en bortbyting.. ett litet trollbarn! Om hur mysigt vi har när vi läser mumin och hon skrattar vid alldeles fel tillfällen. Om hur hon trött och trygg sover i sjalen när vi är ute och går. Om den allra sötaste lilla krokläppen som böjs till en flin när hon får uppmärksamhet. Men allt det kan jag ta en annan gång. För nu ska jag återgå till sömnen. Barnet har ammat färdigt och snosar tungt intill mig. 

Tuesday, 17 February 2015

Montys bibliotek.

Är det något jag verkligen längtat efter i föräldraskapet så är det att försvinna djupt in böckernas världar med ett barn - och jag har för avsikt att högläsa med Monterrey så länge hon tillåter.

Böcker var en stor del av min egna uppväxt och jag var ständigt på stora äventyr. När jag inte läste brukade jag och bästisen leka våra böcker. Allra mest "De tre musketörerna" (vi var båda galet kära i D'Artagnan). Vi drog våra värjor och fäktades och talade så högfärdigt vi kunde i låtsade och välputsade mustascher.
Femböckerna blev också en lekfavorit. Fast mitt enda minne av det var hur vi kämpade med "r":en i "Frederick" - som blev nästan löjligt runda och konturlösa. Liksom halkade ur munnen. Fwedwick. Engelskan var svårbemästrad på den tiden. Och vi slogs alltid om att få vara den där "Fwedwick"

Ända sedan vi kom hem från BB har jag läst för Monterrey. Första veckorna fick jag kämpa mot gråten varje gång jag läste. Jag grät när jag läste om Barbro Lindgrens ensamma farbror. Grät när jag läste Anna Höglunds "Mina i Kina" för att den är så rasande vacker. Grät när Längel förlorade sin blå häst i Ulf Starks "Ängeln och den blå hästen". Ja, jag grät en hel himla massa till varenda bok jag plockade upp och funderade: När blev barnböcker så sabla ledsamma? Svar: När jag blev nybliven mamma.
Bar känslorna precis under huden, var omtumlad och hormonell. Fick anstränga mig för att hålla rösten i schack - men långa partier satt jag nästan och hulkgrät. Men barnet, hon har lyssnat intensivt ända sedan dag ett. Det bådar gott.


Nu har vi gått vidare till böckerna om Mumin. Det är muntrare och jag är kanske en anings mer i balans. Jag älskar Tove Jansson. I förrgår morse skrattade jag så tårarna sprutade när Mumintrollet blev förvandlad till ett spökdjur i "Trollkarlens hatt" och fnissade gott åt Tove Janssons fotnot:
*) Om du vill ha reda på vad bisamråttans löständer blev förvandlade till, kan du ju fråga din mamma. Hon vet nog. - Förf. anm. 
 Ja, vad kan jag säga..? Min värld är liten just nu. Ett mikrokosmos. Det är jag och Monterrey. Något annat ryms inte. Då är det inte så konstigt att en blir en smula.. galen. Och när en lever den här begränsade och fullkomligt utmattade tillvaron så är det rätt mysigt att fly in i barnböckernas oskyldiga och underbara värld. Jag trivs bra där. Har alltid dragits till barndom och det oskyldiga.

Nu vill jag i alla fall bygga upp ett digert bibliotek till Monterrey. Jag vill läsa för henne varje dag. Om jag räknar dagarna mellan ett och åtta års ålder blir det i runda slängar 2500 dagars läsning! Det kräver några böcker, tänker jag.

Här är min önskelista i nuläget, många är för ett större barn (och hennes mamma!) - men jag är så rädd att de ska gå ur tryck att jag inte vill vänta:

Flickornas historia i världen - åh, vad jag vill ha dessa! Har kommit i tre delar, men en är slut i tryck. Hoppas den kommer åter.
Kartor - är fullkomligt galen i kartor! Magi! 
Mina i vildmarken - underbara Anna Höglund igen. Vill ha alla hennes böcker. 
Om detta talar man endast med kaniner - ja, den här är väl allra mest till mig själv..
Jul i stora skogen - känns som världens mysigaste jultradition! 
Systern från havet - verkar så himla fin!
Katt kan i parken - katter! 
Molnfågel - vacker!

Jag börjar där. Ska försöka köpa en bok i månaden till Monterreys bibliotek. Och fynda lite loppisböcker - mer har vi inte råd med. 



Saturday, 31 January 2015

here comes my girl

Förväntan. Pirr i kroppen. Alldeles snart. Alldeles snart är hon här. Den jag burit i mig. Som jag känt, men ändå inte. Monterrey. Sitter och dinglar med fötterna över sängkanten. Känner en förväntan och lycka jag inte känt sedan barndom. Minuter kvar. Var är rädslan?
Barnmorskan och narkosläkaren - som jag träffat dagen innan - kommer och hämtar mig. Klockan är elva en torsdag förmiddag. Vardagen pågår omkring mig, fast för mig är ingenting vardagligt. Idag lever jag i parallellt universum. Idag blir jag mamma.
Jag rullas in i en hiss, får en grön pappersmössa inför operationen som ideligen ramlar ner för ögonen. Narkosläkaren och barnmorskan småskrattar och drar den tillrätta gång på gång. Uppsluppenhet. Var är rädslan? Jag ska snart sprättas öppen och än läskigare - snart bli mamma! - varför är jag inte i upplösningstillstånd?

Rullas in i operationssalen. Rummet är stort. Belysningen stickande vit. I rummet väntar sjuksköterskor och en narkossköterska. Jag får sätta mig på sängkanten för att få ryggmärgsbedövningen. Känner hur kroppen långsamt tonar bort. Det känns olustigt. Oroar mig för att jag ska tappa kontroll över tarmen. Att jag ska bajsa på mig där jag ligger. Ett skynke spänns upp mellan mig och operationspersonalen, men ovanför dem hänger en lampa i rostfritt stål, välpolerad och med en konvex spegelyta som ändå avslöjar lite av vad som händer där bakom skynket. Hur ska jag kunna låta bli att titta?

Sköterskorna tvättar av min domnade kropp. Barnmorskan plockar fram CD-skivan jag valt för tillfället: Tom Petty -Damn the Torpedoes. Min förmodligen mest lyssnade skiva. Min musikaliska snuttefilt. Bekant även för Monterrey, I'm sure.
Barnmorskan och narkosläkaren hanterar cd-spelaren bakom mig. Barnmorskan vill sänka ljudet men narkosläkaren protesterar: Vad är det för mening med att ha musik om man inte hör det som spelas, säger han.
Så kommer musiken. Refugee. Så välbekant, men så ny i det här rummet. Känns fel. Och jag känner mig plötsligt löjlig som tagit med mig musik. De hade uppmuntrat till det i informationen jag fått innan, men alla beter sig som om det var något ovanligt.


De två operationsläkarna kommer in och presenterar sig. De ler stort och nästan lite högtidligt. Ett barn ska till världen!
Det blir tjenis och morsning åt alla håll och kanter. Lite vänskapligt smågnabb mellan vissa. Småpratet och vardagen fyller rummet. Känner mig plötsligt ensam och utsatt. Utanför.
Då kommer den: here comes my girl. Och tårarna börjar strömma längs kinderna.

Hey, here comes my girl, here comes my girl,
Yeah, she looks so right, she's all I need tonight
And then she looks me in the eye, says, "We gonna last forever,"
And man, you know I can't begin to doubt it
No, because this feels so 
good and so free and so right,
I know we ain't never goin' change our minds about it


Jag ligger i mitt alternativa universum. Jag är osynlig. Där är bara jag och Tom Petty i rummet. Stirrar i taket. Plötsligt dyker ett brett leende ansikte upp över skärmen, en av operationsläkarna: kände du det där?  Jag har just skurit dig öppen med ett så här långt snitt! säger han belåtet, och måttar mellan handskklädda pekfingrar. Så dags att fråga nu, tänker jag. Utifall det känns. Känns inte särskilt pedagogiskt, men huvudet är lite grumligt och jag förundras över att paniken inte infinner sig.
Det bänds och dras i kroppen. Det går rätt våldsamt till. Jag mår illa. Det förefaller vara en evighet, men så plötsligt, till den här låten..:


..så hörs det ett gallskrik. Monterrey har kommit till världen. Hon lever. Hon låter. Even the losers get lucky some time. Får allsköns gratulationer. Operationen tar en liten paus. Det blodiga, ilskna knytet med svart kalufs kommer på min sida skärmen. Vilken vacker liten flicka, säger barnmorskan. Jag gråter och gråter. Vet inte varför. Förstår inte vad jag känner. Vill du ha henne hos dig en stund? frågar någon. Det borde jag väl vilja, tänker jag och skäms. För jag känner ingenting. Känner mig bara konstig. Den som kommer ut är inte den Monterrey som jag känner. Narkosläkaren svarar i mitt ställe: det tycker jag det verkar som hon vill, säger han. Han tolkar något annat i mina tårar. Att jag är rörd och lycklig antar jag. Skammen bränner i mig.

Jag får den kladdiga klumpen på min bröstkorg och jag får se hennes ansikte för första gången. Hon är ilsket röd, som en kräfta och det enda jag ser är en jättelik gapande mun. Liksom förvrängd, i en ångestladdad grimas. Vilken fult barn, tänker jag. Hon ligger där en stund. Vet inte hur länge. De har börjat lappa ihop mig på andra sidan skärmen. Jag tycker det gör ont. Barnmorskan hämtar barnet. Fortsätter att prata om hur vacker och fin hon är. Kanske anar hon hur jag känner. Jag tittar bort mot bänken där barnmorskan mäter och grejar. Försöker känna något. Försöker vara glad. Tycka att hon är fin. Tårarna fortsätter rinna. Vilken pussmun! säger barnmorskan.
Får tillbaka henne tillsammans med en massa siffror. Hon är 49 cm lång och 3320 gram tung. Hon får nio poäng av tio möjliga i bedömningen. Tydligen fick den här röda lilla varelse en anmärkning på färgen. Hon är för blå.
Nu är allt klart. Läkarna tackar för sig och hastar vidare. Sköterskorna stannar kvar och städar upp. Sedan rullar vi vidare. Till uppvaket. Jag och Monterrey. Hon och jag. Forever and ever. Och jag känner något sånt här:

What are you doin' in my life?
What are you doin' in my life?
What are you doin' in my life?
I didn't ask for you

Kort därefter kom kärleken. Kort därefter blev hon min och jag hennes. Hon och jag, ensamma i universum.