Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Friday, 26 December 2014

I väntans tider

Nu var det ett tag sedan jag skrev, Sitter här, fortfarande proppmätt efter julen. Monterrey har sakteliga börjat vandra nedåt och plötsligt finns där rum för mat! Och oj, som jag varit hungrig senaste veckan. Som en glupande varg.

Idag tror jag att det lossnade en bit av min slempropp. Blodigt slem. Behöver inte ge mer detaljer än så. Det är ett tydligt tecken på att saker börjar hända - men det kan ta veckor än. Tydligen kan den lossna lite i taget. Har gått med en svag molande mensvärk under kvällen som känns ny. Konstigt nog stressar det mig inte. Tycker jag borde vara i upplösningstillstånd!! - men jag är alldeles lugn. Och tycker till och med att det känns lite.. spännande.

Har börjat förbereda så smått. Idag har jag t ex vikt tygblöjor som har legat i veckor. Nu är ligger de färdiga på hög och väntar. De ser rätt proffsiga ut - om jag får säga't själv. Passade på att prova dem på motvilliga katter. Gick sådär.

Esteban ser måttligt nöjd ut. Under hans värdighet förstås,
medelålders herre i blöja.. 

Sedan har jag beställt startpaket tygblöjor på mellandagsrea till mycket bra pris. Nu har jag blöjor och blöjbyxor så det räcker hela blöjperioden, förhoppningsvis. Kostar mycket pengar, men blir billigare i slutändan. Dessutom har de gott andrahandsvärde.

Innan jag går och lägger mig för kvällen tänkte jag packa bb-väskan. Inte för att jag tror det är dags än, men det är ju trots allt mindre än två veckor kvar - oavsett vad som händer.




Wednesday, 17 December 2014

kejsarsnittet.

Först och främst kan jag inte hålla inne jublet: VI FICK SNÖ!!! Och det är så rasande grant att jag känner ren och skär förälskelse varje gång jag blickar ut genom fönstret. Sitter i min nya divan alldeles intill fönstersprånget och skriver. Adventsljusen är tända (jag fuskar, har redan bränt ner ett tiotal ljus..) och någonstans under mig ligger en katt och snarkar - ett ljud minst lika hemtrevligt som en sprakande brasa. Just den här stunden är livet bara fint.

Vintern genom  ett annat fönster!
Taget i hästens stall för några år sedan. 
Men nu vill jag ta ett språng från rummets trygghet och prata om något annat. Mitt stundande kejsarsnitt. Och göra ytterligare en uppgörelse med vården.

Jag vill ha kejsarsnitt av flera orsaker - inte minst trygghetsaspekten. Jag vill ha kontroll, på alla de områden där jag kan ha kontroll. I och med att jag är ensam kändes det tryggt att få ett datum. Att åka till BB förberedd och utan dramatik. Att slippa ligga ensam när vattnet går och värkarna sätter igång.

Har förstått att en förlossning för många kan vara något av ett trauma - och det känns som min situation inte har några marginaler. Jag har inte råd att dra på mig ett trauma (om det kan undvikas) och sedan försöka, som första-gångs-mamma - med allt vad det innebär -  klara vardagen ensam med ett barn.

Jag vill också eliminera risken för förlossningsskador. Riskerna är dessutom större som äldre (jag är 41) och förstagångsföderska. Och dessutom som boendes i Stockholm.

Jag fick för ett par år sedan ett diskbråck i nacken som i princip slog ut all känsel i underlivet. Det har blivit lite bättre, men jag är fortfarande stum. Jag är inte riktigt i kontakt med min kropp. Den är trubbig. Det finns inget tingel längre. När jag får orgasm är det fortfarande som något som händer i ett annat rum. Som att lyssna på någons mummel genom en stängd dörr. Det är förstås en stor sorg för mig, och jag vill inte att min snippa ska behöva vara med om mer. Hon är tillräckligt skadad som det är.
Sedan har ju även nerverna påverkan på musklernas funktion - och med vaginal förlossning ökar man riskerna för inkontinens senare i livet med hela 44%. Det känns onödigt att utmana, eftersom jag redan har sämre förutsättningar än andra kvinnor. Har alltid hållit snippan i trim och jag vill verkligen inte förlora kontrollen över blåsan, skulle uppleva det som oerhört jobbigt.

Jag pratade med barnmorskan om mina funderingar och hon remitterade mig för några veckor sedan till en kirurg på SöS för att prata om kejsarsnittet.
Jag kom dit och hela samtalet blev ett enda långt himlande med ögonen och ett lobbyande för vaginal förlossning. Jag berättade allt jag skrivit ovan och hennes svar var typ: "Men det behöver ju inte bli så. Det kan ju gå jättebra." Jag.Vill.Ju.Inte.Chansa. Jag vill unna mig att göra det enkelt för mig, det här är tufft  nog som det är - och här är ett område där jag kan ha viss kontroll.

Hon stack ett informationshäfte i händerna på mig och sa : "Läs! och fundera en vända till." Hon skulle boka in ett kejsarsnitt första veckan i januari, men ville ändå träffa mig för ett uppföljande samtal 17 december - alltså idag.
Häftet hon gett mig var rakt igenom propaganda för vaginal förlossning. Vinklad och manipulativ statistik. Informationen var från 2008  - och behöver jag säga att det hänt mycket på forskningsfronten sedan dess? Kirurgen satt dessutom och ljög mig rakt upp i ansiktet och sa att risken för inkontinens på lång sikt inte ökar vid vaginal förlossning. Jag har ju mycket svårt att tro att sjukhuspersonalen inte hänger med i forskningen - för de här studierna har presenterats via många forum på nätet och inte minst via sjukhusens egna sajter och i läkartidningar. Tycker inte om att bli manipulerad. Och att behöva fatta beslut på falska grunder. Det är min kropp. Mitt liv.

Så.. idag skulle jag dit igen. Har laddat i veckor och bestämt mig för att inte lämna något utrymme för förhandlingar. Jag vill ha kejsarsnitt. Punkt. Det gick bra. Hon accepterade mitt beslut, om än med visst missnöje. Sedan säger hon: "Oj, jag har visst missat att boka in dig, och jag vet att det är rätt uppbokat i januari redan". Ridå. Hör henne ringa till avdelningen: "Den 8:e, nionde eller tionde då?"
Är beräknad den 11:e och att ha tid tre dagar innan känns inte alls tryggt. Törs inte lita på Monterreys punktlighet. Normalt ligger planerade snitt 1-2 veckor innan BF.
När jag ifrågasätter det sena datumet säger hon: "Vi försöker alltid lägga datumet så sent som möjligt för att barnet inte ska få andningssvårigheter". Va? Tror hon jag är dum i huvudet? Jag går in i vecka 37 nästa vecka - och då räknas barnet som förlossningsfärdigt. Hon ljuger mig återigen rakt i ansiktet för att slippa ta ansvar för sin egen klantighet. Också säger hon: "Ja, sätter det igång innan och vattnet går - då är det ju bara komma in". Men det är just det jag vill slippa. Slippa förlossningsvärkar. Slippa stressen och få ligga med värkar och vänta på att bli inklämd för operation av stressad personal där tid finns. De har ju uppenbarligen fullt upp. Det blir en än större stress.
Ja, i värsta fall. Det kan ju också gå bra. Monterrey kanske håller tiden.

Men jag blir så less. Så less på hur lite en har att säga till om när det gäller ens egna kropp och ens liv. Hur lätt en blir överkörd och manipulerad. Jag vill känna mig lugn sista tiden, och just nu känner jag mig inte ett dugg lugn.

Monday, 15 December 2014

när barnets hjärta slutar slå.

Det var ett tufft besök på mödravården idag. Min graviditet har från början till slut fortlöpt utan komplikationer. Utvecklingen har legat precis på linjen för vad som är normalt. Mina blodvärden har varit bra. Barnets hjärta har pickat troget som klockan. En mönstergraviditet helt enkelt - och varje gång har jag lämnat mödravården med djup tacksamhet inför hur smidigt allt går.

Idag kom jag dit med samma tillförsikt. Rutinkontroll. Hjärtat skulle ticka på som vanligt. Barnet skulle ha växt i lagom takt och barnmorskan skulle nöjt skriva in alla värden i journalen. Icke. Idag hade barnet ett trött hjärta som gick långt under normalvärdet och dessutom pendlade i takt. Sackade och tog fart - men över lag tedde sig trött och tungt.
Jag brukar älska att lyssna till Monterreys starka hjärta. På något sätt fyller det mig med beundran. Snabbt, livskraftigt och taktfast brukar hjärtat marschera. Målmedvetet och utan tvekan. Men idag fanns en tvekan.

Barnmorskan tog mig till ett annat rum. Ultraljudade och kopplade magen till en monitor för att mäta hjärtljuden under en längre tid. Hon lämnade mig en halvtimme med Monterreys dova, tunga hjärtljud. Jag låg där och glodde på siffrorna. Såg dem stiga och dala. Dala lite till. Återhämta sig. I oregelbundna och snabba intervaller. De pendlade mellan 94 och en bra bit över 200 vid något tillfälle. Men allt som oftast sölade hjärtat.
Barnmorskan tittade till mig några gånger, men sa ingenting. Jag vågade inte heller fråga; hur orolig borde jag vara? Den där tystnaden var så konstig. Försökte läsa något ur hennes ansikte, men allt skedde rutinmässigt. Jo jo, maskinen funkar som den ska och utskriften ser bra ut.
Utskriften, ja. Men mitt barn då? Hur är det med henne?

Han tänka en miljon tankar där i rummet. Var övertygad om att det var kört. Att jag skulle transporteras till SöS för akut kejsarsnitt. Att barnet skulle plockas ut med hjärtfel och bestående skador. Att vår samvaro enkom skulle bli en väntan på hennes död.
Tänkte på kroppen och allt den fått gå igenom. Att jag skulle få en mammakropp - men inget barn. Ett evigt monument över livet som aldrig blev. En kropp märkt av döden.

Tänkte på djuren jag haft och på deras enastående förmåga att ta farväl. Att de alla gett mig en fin gåva innan de gått - sagt: du är helt ok, men nu ska jag kila vidare.
Katten José som aldrig lät sig bäras och var snål med goset, som en kväll låg helt viljelös i famnen på mig och lät mig dansa med honom, nära, nära, under en lång stund - för att bara några dagar senare vandra vidare.
Jag tänkte på katten Pedro som låg påkörd under en bil och skrek till jag kom. Såg en katt med livskraft släpa sig fram på sina framben, bakbenen släpade efter i backen. Blicken skarp och klar. Ogrumlad, trots att han måste ha varit i fruktansvärda smärtor. Det gjorde mig hoppfull. Allt skulle bli bra. Men han hade bara väntat på mig. Så fort jag fick honom i famnen gav han upp. Han var färdig. Han tog farväl.
Sedan tänkte jag på hästen Miranda. Lite stursk, bufflig och torr och gosade aldrig - men hade ett hjärta av guld. Samma dag hon dog gnäggade hon när jag kom in i stallet. Drog mig intill sig med sitt tunga huvud och började putsa mig. Det hade aldrig tidigare hänt. Hennes stora mjuka läppar fibblade och gned mig över ryggen, kittlade mig i håret och jag minns att jag skrattade - för hästen hade ju bara en hovböld och det fanns ingenting att oroa sig för. Det visade sig vara ett brutet ben och avlivning på plats. Liksom Pedro ville hon dö. Hon tog farväl och sedan visade hon klart och tydligt att hon var färdig.

..och sedan... sedan tänkte jag på drömmen jag haft. Att jag för första gången fått möta Monterrey i en dröm. Tänkte att det var hennes gåva. Hennes sätt att ta farväl. Säga: hej, du är helt ok - men nu kilar jag vidare.

Det här tänkte jag på där jag låg. Jag var så satans rädd. Jag kan inte förlora det här barnet. Jag vet inte hur jag ska kunna resa mig ifall det händer. Älskade Monterrey. Än så länge bara en idé, en dröm - men ändå min framtid, min längtan, min kärlek i livet.

Plötsligt knackade det på dörren. En annan barnmorska kom och frågade om det var ok om hon kom in och gjorde ett ultraljud. Eh, javisst. En gravid kvinna kom in. Och hennes make. Kände mig utsatt där jag låg, rödgråten och med magen i vädret. Och mitt i allt det här upphörde hjärtljuden helt. Rummet blev knäpptyst. Plötsligt befann jag mig i ett vakuum. Utanför pågick livet, jag hörde barnmorskans trygga prat. I mig var det tyst kaos. Siffrorna blev till horisontala streck på skärmen. Nu är det över, tänkte jag. Där nådde livs ände.
Barnmorskan i rummet var fullt upptaget med sitt och jag ville inte störa. Jag låg där med ett barn i magen vars hjärta hade gett upp och JAG VILLE INTE STÖRA. Paniken. Skräcken. FAN, FAN, FAN. Pratet tystnade, mamman började klä sig och sedan kom min alldeles försiktiga röst: "förlåt att jag stör.. men hjärtljuden tystnade.. betyder det att barnets hjärta har slutat slå?"
Nej, det betydde det inte. Det betydde bara att ena sensoren hade lossnat från min mage. Kände mig dum. På alla sätt.

Sedan kom min barnmorska. Hon hade rådfrågat doktorn som inte tyckte att det var något att oroa sig för. Jag var skakis en lång stund efter, men nu känner jag mig trygg igen. Monterrey har återgått till sitt vanliga livfulla jag - för hon var fasligt tyst tidigare idag. Tillförsikten är på plats igen. Allt kommer att gå bra. Monterrey är stark. Det har jag alltid känt.
Jag är dödstrött. Mycket dramatik på en måndag. Förlåt ett ordigt inlägg.


Drömmen om Monterrey

I natt har jag för första gången drömt om Monterrey. Har förvånats över att hon aldrig tar plats i mina drömmar - med tanke på hur mycket anspråk hon gör på min vakna tid. Större delen av mitt fokus kretsar kring den där lilla donnan, framtiden och tillhörande graviditet.
Men i natt fick jag träffa henne. En glad, kvittrig liten unge, med glittrande skratt i blicken och - som bara några dagar gammal - kunde prata och lät sig pottas i ett handfat på en ICA-butik (kan tillägga att jag läser den här boken för tillfället..).
Jag trädde små blå strumpor på livligt sprattliga ben och barnet berättade att hon tyckte mycket om Anita och Televinken. Jag var kär. Kunde inte se mig mätt på det där rara lilla barnet, även om hon i mångt och mycket var en främling.

Idag är jag trött. Brakade in i väggen i torsdags och har inte riktigt lyckats resa mig upp. Nu kämpar jag med tillvaron igen. Nervös för framtiden. Stressad över bostadens skick. Stressad över framtidens ekonomi. Bara två veckor kvar lite drygt och jag känner mig inte redo alls. Två veckor kvar av livet - så som jag känner till det.
Det som slog mig i skallen var insikten att jag måste växa upp. Bli vuxen. Hela ansvarsbiten. Tänka långsiktigt. Planera. Det är saker jag inte är så bra på. Går omkring i en lätt panik hela tiden. Vill gråta och slå sönder saker om vartannat. Det blir inte bättre av att jag knappt sover på nätterna och har frossat i lussefika i dagarna fyra. Garanterad hormonkarusell. Men så kommer en sådan här liten dröm till mig - och genast känns allt lite lättare. Nu ska jag till mödravården.


Så här ser Lotta i graviditetens slutskede ut. Trött och rund som
en fullmåne. Kommer sakna min mage, Inte biverkningarna
dock!

Tuesday, 9 December 2014

bryter tystnaden.

Det var så länge sedan jag skrev nu, att jag nästan blivit lite rädd för det. Fast jag saknar bloggen, på ett sätt är den ett sällskap. Den där vännen som tålmodigt lyssnar och tar till sig både nonsens, smärta, glädje och funderingar. Jag tror kanske att jag är redo att skriva ett inlägg lite senare. Var bara tvungen att bryta tystnaden först. Avdramatisera lite.

Upplevde att bloggen under graviditeten gått lite på tomgång och har känts lite som ett tvång. Framför allt att jag varit lite gaggig! Klampat runt i graviditetsåkommor, ensamheten och hormonsvall. Dag efter dag, som en skiva som hakat upp sig.
Nu har jag slirat loss ur leran och det känns som om jag är ute på andra sidan. Jag mår BRA. Känner mig trygg inför framtiden. Glad och förväntansfull.
Jag börjar också släppa på stressen lite, fattar att det inte är livsviktigt att allt är perfekt när lillan kommer - det kommer bli bra ändå.
Tre veckor kvar nu.. är ordentligt tung och har en unge som studsar på urinblåsan varje steg jag tar, så jag går omkring med en falsk kissnödighet hela dagarna.

Idag ska jag försöka sy ett draperi till min nya sittbänk - ett projekt som gäckat mig ett par veckor. Hyser en fullkomlig skräck inför att sätta saxen i det fina tyget och att sätta mig vid symaskinen. Men idag, banne mig, ska jag fatta mod!