Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Saturday, 27 September 2014

foglossning.

Foglossning. Jag tycker om det ordet. På något sätt sammanfattar det min graviditet i mångt och mycket. Fogarna löses upp. Inte bara de fysiska. Livet som jag känt det fram till nu ställs helt på ända. Jag äter ölkorv och leverpastej. Jag hatar räkor. Jag gråter och slåss om vartannat, sover dåligt på nätterna och beter mig helt obegripligt mest hela tiden. Men framför allt så omvärderar jag. Tanken blir lite friare. Jag har plötsligt större tålamod med saker - samtidigt som jag är hormonhetsig och har noll tålamod i stunden. Men i det större har mitt förhållningssätt inför omvärlden mjuknat. Jag kämpar fortfarande, men mina motståndare är andra och jag har lättare att släppa och gå vidare. Idag kom jag på mig själv med att tänka att ett tv-spel vore fint. Att Monterrey kanske ska få ett tv-spel. Jag har varit så rädd för skärmar. Att de ska ta över och ta någonting ifrån barnet - för verkligheten är så fin som den är. Jag ser tillbaka på min barndom, och all magi som rymdes däri - och vill ge allt det där till Monterrey. Magin att sitta med en bok under en hängpil. Det ensamma utforskandet i naturen. Dammens slemmiga klump av grodägg. Fågelboet i körsbärsträdet, alldeles i ögonhöjd på en liten flicka.  De tysta vårpromenaderna med mamma - där vi gick och välkomnade årets första gullvivor och väckte de sovande vinsnäckorna längs den solvarma husväggen. Jag är så rädd att Monterrey ska bli trubbig. Samtidigt brottas jag med känslan att jag kanske är den som är trubbig. Som är ovillig till anpassning, ovillig till nya tankebanor.

Jag lyssnar ju mycket på P1 just nu och för ett par veckor sedan var det ett program om barns spelanvändande. De intervjuade spelande barn och gav statistik jag fick kämpa med. Vet ni att barn i genomsnitt spenderar tre timmar per dag med att spela? Tre timmar. Den statistiken gör mig lite mörkrädd. Hur många timmar har dygnet efter att skola, sömn, mellanmål, middag och läxor tagit sitt? Och sedan spendera resten av tiden i en värld som inte är din egen. Fastnad framför en skärm - och nästan det enda ifrågasättandet som fanns från vuxnas håll var att barnen var stillasittande.

Jag förstår att eskapism är viktigt, att det är underbart - men jag tänker att spelen ger för mycket. De är för effektiva och lite cyniska i det avseendet att de vet precis vilka knappar de ska trycka på för att få en fast. De skapar beroende med sin instant gratification - något som är svårt att finna i den yttre världen. Vi finner det i socker, i sex, i porr och i vidlyftiga utmaningar. De snabba kickarna. Så söta, så farliga. Som slår sansen ur spel. Farliga för att det väcker en sådan hunger - som eskalerar och kräver mer och mer för att bli tillfredsställd. Plötsligt är en fast i en snabbt snurrande spiral och kan lätt bli blasé för världen i övrigt.

Spelen stryker egot medhårs. Jaget får vara hjälte, rädda världen, klara av saker. Kunna ha världens självförtroende och få vara någon annan. Förstår att det är underbart att fly in i - men jag tänker också att det finns någon sorgligt däri. Jag vill inte ställa kulturer emot varann, säga att en är fin och en annan ful och att det ena ska utesluta det andra - men jag tänker att böcker också ger en annan dimension. Hjärtat får vara med. Man får följa någon annans perspektiv, någon annans kamp. Känna någon annans känslor och vara i någon annans tanke - och önska en annan person allt väl. Tänker att det lär en empati - och oj vad jag tror den biten är viktig i dagens samhälle. När det är långt ifrån självklart att vi röstar med solidaritet. När ett rasistiskt parti når riksdagen och vi talar än mer i termer som vi och dom. Böckerna kan vara en väg till möten, förståelse och medkänsla. För andra, som inte är som vi - men ändå är precis som vi. Böcker bygger broar.

Sedan förstår jag att det kommer mycket gott ur spelen också. Bara av att se två lördagspojkar spela Super Mario tillsammans och samarbeta. Och ljudligt deklarera: "Pappa, vi samarbetar!" Klara den där tuffa banan tillsammans. Och jag vet att det finns väldigt kreativa spel. Och ibland undrar jag om min stora rädsla är att jag inte kan relatera. Att samtalen kring middagsbordet enkom handlar om spelens magiska värld och att ord jag inte begriper kommer vina kring öronen. Att jag sitter där med en känsla av att mitt barn går mig förbi. Att jag inte känner henne och inte kan dela hennes verklighet.

Jag får helt enkelt välja. Inte exkludera, men hitta en balans. Lita på magkänslan, för jag vill inte kompromissa. Jag vill ge Monterrey hela världen. En öppenhet att upptäcka stort och smått. Just nu kallade Kattvakten mig för en regnbågskrita - orkar inte gå in på vad som föranledde det - men det fick mig att tänka på sådana där bläckpennor som fanns på 80-talet, med stift i olika färger - så att en med samma penna kunde skriva i både rött, grönt, blått och svart. Och på en gång kände jag en pang av den där känslan jag hade som liten - att allt var laddat, nytt och magiskt. Att t om en gammal bläckpenna kunde rymma så mycket magi och vara helt fantastisk. Sådan fascination vill jag att Monterrey ska få ha. Det som krävs är utrymmet, tänker jag. Att inte hela tiden fyllas på.

Den här artikeln om att barns sociala förmåga försämras av att spendera mycket tid framför skärm, postades av en vän på fb för en tid sedan, tycker det är intressant. Det finns många artiklar på temat (som den här i läkartidningen) - och jag har länge tänkt på det här. Hur den digitala utvecklingen går så svindlande snabbt. Ställ den i jämförelse till människans anpassning och utveckling - och hur långsamt den går. Vi är inte anpassade till livet vi lever idag. Varken kropp eller knopp. Och jag är övertygad om att riskerna är stora - och att vi ännu inte till fullo vet hur det vår livsstil påverkar oss, och jag tänker bara: vi måste bromsa lite. Stanna upp och reflektera. Ta tillbaka de varmare värdena, som närhet, kontakt, samspel, empati. Kliva utanför dörren. Närma oss naturen igen. Bli en del av världen. I den senare artikeln jag länkar till skriver författaren:
Ungdomar, särskilt pojkar, som tittat på tv mer än 3 timmar per dag uppvisade oftare kriminellt beteende, enligt en studie som publicerats i Science [10]. Om man får se 200 000 våldsscener på tv innan man fyllt 18 år (genomsnittet i USA), kanske det inte är så konstigt. Styrkan med denna studie var att man korrigerat för andra sociala faktorer.
En viktig faktor kan också vara att tv-tittandet minskar tiden för spontana lekar. Det är just genom fantasilekar som barnens kreativitet stimuleras. Låtsasslagsmålen är viktiga för att lära sig hur ett knytnävsslag eller brottargrepp känns. Barn som inte får leka naturligt riskerar att oftare utveckla asocialt beteende [11].
Förmågan till empati har försämrats de senaste 30 åren, enligt en studie som omfattade 14 000 collegestudenter. Det kan bero på att förmågan att lära sig det sociala samspelet avtrubbas, enligt den amerikansk-brittiske psykologen Aric Sigman [3]. Människan är särskilt utrustad med spegelneuron, som gör att vi kan härma våra föräldrars och lärares beteende. Det kan knappast ersättas av en skärm.
Så sorgligt. Och sådant slöseri med människor, historier och liv. Magin finns här och nu. Mellan dig och mig. I sanden under fötterna. Ljudet av ett sjungande träd i vinden. I kärleken. I möten.



att köra utan körkort.

I torsdags dök kattvakten oanmäld upp i min farstu. Jag var helt offguard. Osminkad, med håret på ända och i skitiga, sunkiga renovera-hemma-kläder. Precis som det skulle vara. För jag behövde vara oförberedd, utan skydd. Hade jag varit förberedd hade jag sminkat och klätt mig i full rustning. Hård som stål.
Vi har inte träffats på två veckor och jag har levt med hans ryggtavla och en högljutt tyst telefon - den där förbannade, jävla svekfulla telefonen!, och jag har varit säker på att jag aldrig igen skulle få ha honom i mina armar. Men så, en tidig torsdagseftermiddag så stod han utanför min dörr. Vi båda nakna i vår sårbarhet och ensamhet. Jag har känt mig så sviken, men när jag hade honom framför mig rymdes inga andra känslor än en djup lättnad. Lättnad att få hålla om och ha nära. Kattvakten var ledsen. Han stod i mina armar på hallmattan och grät och det enda jag kunde känna var hur skönt det var. Hur rätt det kändes där och då. Med en varm kropp i mina armar. Något på riktigt. Och det slog mig hur viktig den där biten är för mig just nu. Den vårdande biten och att ha något riktigt att förhålla mig och hålla mig i. Som om jag måste öva. Händerna längtar efter att ta hand om. Armarna vill hålla om. Mitt hjärta vill värma. Jag vill vårda. Styra fokus från min egen rädsla, ställa den i relation till något annat - för det är så lätt, så lätt att slukas av den. När jag är i armarna på kattvakten blir den harmlös, jag vågar kika på den och acceptera den. Och jag känner mig trygg. Helt förvissad om att allt kommer gå bra. Och Kattvakten klappar på magen, känner rörelserna, pratar med och lyssnar på. Allt det där som jag kämpar med. Monterrey får vara med och leka. Blir något verkligt, en person.

I natt har jag sovit hos Kattvakten och vaknar till nyvakna ungar som sitter i soffan och tittar på morgonTV. Dessa välbekanta och trygga ljud utav barndom. Jullovsmorgon. Tecknade röster. Pratet som inte kommit igång än. Innan dagen börjar och två söta pojkar, som små kokonger i sina täcken. Att landa i den här familjelunken förlöser något i mig. Det är som en propp går ur mig och jag kan inte hålla inne tårarna. Jag längtar. Längtar efter mornar med Monterrey. Längtar efter pyssel med Monterrey. Äventyra i böckernas universum med Monterrey. Längtar efter att smeka en liten över ryggen. Att älska så hårt att ingenting annat existerar.
"Ja, tänk", säger Kattvakten - "om tre månader sitter du i din hängstol med ett litet svarthårigt knyte" - och bilden krackelerar. För bebis är en pusselbit helt omöjlig att få in i pusslet. Det går inte. Jag kan inte greppa. Lite som det där fenomenet när folk i drömmar gör saker som de i vaket tillstånd inte kan. Att en utan körkort sitter i baksätet och kör bil. Kunskapen finns inte och hjärnan kan inte låtsas - den gör det den känner till. Åker baksäte. Just nu åker jag baksäte.  Men Kattvakten kör. Tryggt och vant. Mot äventyret!

Tuesday, 23 September 2014

Monterrey enligt vårdguiden och kattmassage.

Det var länge sedan jag gjorde en veckorapport om min graviditet. Senaste gångerna jag läst om veckorna jag passerat har det helt enkelt inte hänt så mycket. Barnet verkar bara växa - så till slut tappade jag intresset att följa utvecklingen därinne. Idag gick jag dock in och läste om vecka 25 - som är veckan jag befinner mig i nu. Och sedan grät jag en skvätt. Kanske allra mest när det stod att Pappan nu kan höra barnets hjärtslag om han lägger örat emot magen. Så fint. Jag vill ha en pappa som lyssnar på mitt barns hjärtslag. Önskar jag kunde lägga mitt egna öra emot. Går det att köpa stetoskop??
Det här är Monterrey i siffror och vad hon pysslar med därinne i mörkret:

Monterrey är nu ca 33 cm. 33 cm!! och väger 700 gram. Hon kan knyta sina händer och greppa sina tår. Göra lite yoga därinne med andra ord. Fingrarna är fullt utrustade med naglar och fingeravtryck. Hon har fått en dygnsrytm, reagerar på beröring och på röster. I första hand sin mammas röst - men jag lever en så tyst tillvaro just nu att hon förmodligen är mer bekant med Täppas Fogelbergs röst genom mitt dagliga skval av radio P1. Det är ju förfärligt. Måste börja låta mer. Sjunga. Prata med katter (jag är blyg för Monterrey tyvärr). Hon har också börjat utveckla korttidsminnet. Undrar hur det ser ut. Hur en relaterar till världen och alla intryck utan referenser och språk. Utan vare sig ord eller bilder.
En annan sak är att barnet nu kan ha en chans att överleva utanför livmodern vid för tidigt födsel.

 http://baby.lovetoknow.com/
här är en bild på ett för tidigt fött barn i vecka 25.  Så fin. 
Har haft svårt att komma igång idag. Det började med de här..

det är alltså hector på andra sidan under täcket..
Add caption
 .. och fortsatte med att Pablo kom med spända nackmuskler och krävde nackmassage. Som han njöt! Han kröp högre och högre upp på bröstkorgen och till slut låg han nästan under hakan på mig. Då är det inte lätt att stiga upp.



Monday, 22 September 2014

Jag ska få en hängstol!!

Kolla vilken som ska bli min med ett ekonomiskt bidrag från min rara mamma:


Jag älskar den och längtar! I den här ska jag och Monterrey spendera många timmar. Perfekt för amning tänker jag. Hänger i fjäder för lite extra gung. Snurrar fint runt sin egen axel och kan enkelt plockas ned när den inte används. Jag blir helt lyrisk när jag tänker på den. Stor nog att ligga i också.

Idag har jag varit på myrorna i ett försök att hitta draperityger - hopplöst. Kom hem med några gravidvänliga plagg, en stor tekanna och en kudde till katterna. Och en komplimang från kassörskan, jag var tydligen fin! Tog en magbild i morse till mamma, hon tjatar så om hur liten jag är - och som ni kan se är det inte alls sant. Jag har en jättebula! Hur som helst - här syns också en liten glimt av dagens outfit. Till det svarta byxor med vita prickar. Intresseklubben antecknar. 


Sedan for vi till Ikea för att shoppa till Thomas. Han har så rysligt svårt för förändring och att fatta beslut att han kan stå med svettig ångest på mattavdelningen i en timme. För honom är ett mattköp ett lika livsavgörande och stort beslut som att skaffa hundvalp. Och vi snackar ingen persisk handknuten matta här, utan en budgetmatta, så det handlar inte om pengar. Till slut bestämde han sig i alla fall för att han kanske var redo för en matta ändå. Han är rolig. 
Sängdags! G'natt!


Sunday, 21 September 2014

uppe med tuppen.

Idag är jag uppe med tuppen. Låg och vände och vred på mig i sängen i säkert ett par timmar. Lyssnade till regnet. Gosade en katt. Huvudet fullt av idéer. Ville komma igång. Halv sex kapitulerade jag och gick upp. Åh, vad jag älskar dessa mörka, tysta mornar. Får nästan lite julstämning och känner mig lätt euforisk. Men jag är trött.

Nu sitter jag och dricker mitt varma citronvatten. Har redan gjort en sista färgstrykning på en hylla och putsat upp teakbordet. Jag hoppas att go-et håller i sig, trots att jag känner mig lite som en zombie. Kaffet kanske är botemedlet.

Idéer som kokat i huvudet denna morgon: bygga pepparkakshus till katterna. Bygga ett berg till katterna med en grotta i (gillar tanken på ett JÄTTEhuvud som tittar ut genom en bergvägg, sötaste draken ever!).
Jag har planerat sängskåpet och försökt tygla mina alltför vilda och högflygande planer, sedan hade jag en sabla snilleblixt som flytt mig ur näven!! Frustrerande. Det var något med en konsol. Jo, nu minns jag.. att en sådan här konsol blir perfekt som ampelhållare till en blomma. Det är svårt att hysa blommor med växtätande katter och jag vill helst inte behöva kroka i taket. Nu ska jag bara försöka hitta en fin ampelväxt med lite häng - för jag har inte plats för stora diametrar. Kanske blir det någon form av murgröna. Älskar mina nya växter och de har gjort att hemmet känns betydligt varmare.

Nu ska jag sätta fart!



småprat.

Suck. Har precis avnjutit en caesarsallad vid mitt nya matbord, och när jag skulle skjuta ifrån mig tallriken såg jag inte att bordet var utdraget en bit ifrån väggen. Fan. Tallriken gjorde en 90-sväng över kanten med skålsidan längs med den ny- och mattmålade vita väggen. Bordet är dessutom ett klaffbord, så tallriken följde den nedvikna klaffen nästan ända ner till tröskeln, bara för att säkerställa katastrofen ordentligt. Heja mej. När nånsin händer något sådant? Jag blir så TRÖTT. Och jag som oroade mig för den vita väggen och Monterrey.. trodde ju inte att det var jag som skulle stå för matkladdet i familjen.

Renoveringen fortsätter i sakteliga mak här hemma - och åtminstone en hörna av vardagsrummet ger skenet av ett hem. Jag har rullat ut en matta och hängt ett draperi. En tillfällig stereo är på plats så jag har fått musik igen (heja!) och jag har fått upp väggarnas första tavlor. Och byggt om en amerikansk industrilampa som ska få hänga över DJ-hörnan. Det känns faktiskt som det blir fint.

Besökte en vän ikväll. Hade sånt motstånd, för jag kände att jag inte hann med. Kändes kravfyllt och ofrivilligt - men när jag kom dit visade det sig att det var precis det jag behövde. Det var så himla skönt att komma ifrån röran hemma en stund och sitta i lugnet hos någon annan. Ett litet andningshål.

Nu ska jag göra lite småfix (rama in en tavla, sätta konsoler på en hylla, sätta upp ett par draperiskenor till..) - sedan ska jag sova.

Mamma har efterlyst hemmafix-bilder - men jag orkar verkligen inte ikväll. I stället kan ni få se denna:


Ber om ursäkt för röran i bakgrunden. Byggarbetsplats som sagt.. Hur som helst.. dagens outfit. Den här klänningen har jag haft i många år och jag har ÄLSKAT den. Dock har den aldrig kommit till användning. Jag fattade aldrig passformen, Den var bara konstig. Men för ett par år sedan såg jag filmen "Something Wild" och när Melanie Griffith går på sin high school reunion så finns där en kvinna som bär just den här klänningen! Och är höggravid. Poletten trillade ner - och nu äntligen får jag använda den! Jag kan också datera klänningen till året 1986, det tycker jag är kul.

min svarta och elakt taggiga halmstack.

Vet ni vad jag gör? Jag äter frukost vid ett bord. Och känner mig nästan normal. Jag älskar det! Kan ni tro vad lyxigt, att inte sitta krum över en bricka i sängen och balansera en kopp kaffe? Har inte haft matbord på många, många år. Vädret är gråmulet och vackert utanför fönstret. Radio P1 skvalar i bakgrunden och jag dricker kaffe med en skvätt grädde. Livet är toppen.

Igår hade jag en mycket fin vän över på middag. Han har en enastående förmåga att känna när jag behöver honom som mest - då dyker han upp som gubben i lådan. Den intuitionen, alltså. Som en superkraft! " Vilken är din superkraft?", "Jag är världens bästa vän och dyker upp när människor behöver mig som mest!", liksom.  Han är lyssnande, engagerad och klok. Och helt fri från dömande. Knoppar av insikter slår ut och visar sig i all sin självklarhet. Men just ja, är det. Så himla skön känsla.
Vi är väldigt snackis och tiden fullkomligt flyger iväg. Och idag känns livet lättare, mindre ensamt och lite varmare.

Har mått så dåligt senaste tiden. Ursäkta tjatet. Jag har en sådan där mental bild av min depression som förföljt med mig i alla år. Att jag har en svart och taggig halmstack i huvudet. En stor, övermäktig och elak hög. Bara lösa ändar och en oförmåga att tänka tanken till punkt. Och en oförmåga att följa känslan till insikt. Kaos, kanske är ordet. Och ovilja att reda i kaoset. För den känner jag. Nästan som en ovilja att må bra. Ett slags trots. Eller kanske är det en känsla av hopplöshet.

Jag följer en del bloggar och tycker mig ofta känna när bloggaren inte mår bra. Och allt som oftast har jag rätt - för veckor/månader senare brukar en separation, depression eller sjukdom eller någon annat smyga sig in i bloggen. Språket avslöjar oss. Inte orden eller innehållet, men språket.  Det blir rörigare, spretar och har svårare att nå kärnan. Kretsar runt, runt. Distansen saknas, en bara klampar runt i sin röra och plockar ena tråden efter den andra - men når aldrig riktigt fram. Det känns ansträngt. Sedan kan texten vara hur ytlig och klämkäck som helst.
Kaoset känns igen. Den där känslan av FÖR MYCKET. Jag vet att mitt eget skrivande blir lidande när jag mår dåligt. Jag blir så jävla ordig. Hatar att läsa gamla inlägg från perioder då jag mått dåligt. Och nu tänker jag att det här stycket är en perfekt illustration av vad jag menar.

Så! Renoveringen kallar! Målla hylla, slipa till mormors gamla teakbord, rama in en tavla, bygga sittbänk.


Friday, 19 September 2014

misshandel, whitney och drömmar

Idag är Monterrey inte snäll. Hela morgonen har hon stött och kickat på min kissblåsa så jag gått omkring med en pulserande och våldsam kissnödighet. Falsk kissnödighet. Vansinnigt jobbigt. Kanske är det kaffet, för idag var det extra gott. Fasen. Måste sluta igen. Jag tror inte vi mår bra av det - men just när jag sitter där med den varma koppen kaffe, perfekt rundad med lite mjölk så känner jag ren lycka. Det känns som om jag behöver de där guldkanterna just nu. Men jag märker ju att vi blir påverkade. Jag blir fladdrig och börjar prata snabbt och hetsigt, samtidigt som jag känner mig lite.. konstigt trött. Flummig. Monterrey blir helvild som sagt. Stackars barn. Jag är världens sämsta morsa redan nu.

Idag ska jag till Ikea. Ska gå i timmar och bara njuta. Slå ner min ända i alla trevliga, välstädade och välplanerade Ikearum. Leka med tanken att de är mina. Känna på ett liv så långt ifrån mitt eget, låtsas att jag är en annan; en lyckad, prydlig, kreativ och väldigt organiserad person. Tänker sluta ögonen i skön säng. Dricka en cappuccino. Äta medhavd macka. Köpa en matta. Kanske en blomma eller två. Kuddar till mina grekiska kuddfodral. Och förstås köpa doftljus. Det går inte att åka till Ikea och komma hem utan! Det är snudd på en naturlag.

Den där längtan efter att vara en annan har jag alltid levt med. Har alltid levt med känslan av att vara lite.. smutsig. Lite sämre.
Igår när jag packade in skivorna i nya skivhyllan hittade jag två skivor med Whitney Houston som handlar om just detta. Min bästa kompis Anki älskade Whitney. Anki hade det där livet jag ville ha. Till ytan så välstädat, rent, varmt och harmoniskt. Som en tysk diskmedelsreklam. Pling! i de fläckfria vinglasen. Jag ville ha hennes liv. Te och smörgåsar på kvällen. Krypa ner i lakan som var nytvättade varje kväll, minst. Vakna till nybakade frallor. Samtal och umgänge. Vara lång och slank och dansa i vardagsrummet till Whitney, Diana Ross och den där fullkomligt vedervärdiga Jennifer Rush-låten "..'cause I'm your ladyyyyyy, and you are my ma-aaan.." - herregud, hatade musiken, men de var så förknippade med det där livet. Hemma lyssnade jag på musik av det stökigare snittet, Cramps var husgudarna. (*fotnot nedan)

Minns att jag i tolvårsåldern önskade mig en Whitneyskiva av min brorsa, i ett försök att få mitt liv att närma sig Ankis lite, lite grann. Jag fick den i julklapp - fast jag förstår att det bar honom emot att köpa den. Och jag minns inte om den någonsin blev lyssnad på.
Nu har jag lagt Whitney i en loppishög, fast i skrivande stund funderar jag på om jag inte ska behålla henne ändå. Någon gång ibland bädda rent, tända lite doftljus, kliva i en krispigt vit sidenpyjamas och dricka ett glas fint rödvin till ett soundtrack av Whitney Houston. Begrava tårna djupt i en mjuk, väldammsugad matta. Föreställa mig att jag har en skyline av New York utanför fönstret. Det skulle vara vuxenvarianten av min barndomsdröm.

Min utsikt. Inget märkvärdigt.
Mitt hem. Alltid fläckfritt. Ungefär så här var sinnebilden av
Ankis liv. 
Åsså rödvinet. 700 kronor flaskan. Minst. 
Fast jag vet att när jag väl satt där i min sidenpyjamas skulle skruva på mig och känna mig obekväm. Lite på det där viset jag gör när jag badar badkar och tänder ljus, i ett försök att unna mig en guldkant. Eller för all del när jag målar lägenheten vit. Jag känner mig inte bekväm.  Jag vet att jag hellre hade velat ha en öl och morfars urtvättade flanellpyjamas och lyssnat på Tom Petty.

Tror det skulle kännas ungefär så här. Ser inte
så kul ut. 
Nu ska jag dra ett drag med dammsugaren, så nya mattan känner sig välkommen.



*nu låter det kanske som min barndom var hemsk. Det var den verkligen inte. Jag är väldigt, väldigt glad åt att jag har fått växa upp som jag gjort. Utrymmet för fantasi och magi. Naturen utanför dörren, alla djur, hönsen och gässen - trots att vi bodde i Stockholmsförort. Jag ville bara vara som alla andra. Kände mig som en udda fågel. Idag känner jag bara tacksamhet att jag fått växa upp som jag gjort och hoppas att Monterrey kan få lite av allt det jag fick som barn.


Thursday, 18 September 2014

den färgglada autopiloten.

Skivbänken är i stort sett klar. Nu saknas bara en fungerande skivspelare och en förstärkare liten nog att få plats i hyllan. Det där sista förstår jag blir en utmaning. Ingen som har en liten kompakt stereo à la 80-90-tal med phono-ingång som ligger och skräpar?

Jag har målat ramar och passepartouter till affischer som legat i ett par år. Allt ser väldigt.. hemmakladdat ut. Försöker tänka att det är charmigt. Men vad hände egentligen med det där vita och fräääääscha jag skulle satsa på? Det går verkligen sådär. Känns som om jag är lite tvångsmässig när det gäller färg. Som om jag har en autopilot som går här och renoverar och bygger och målar allt i rött, guld och turkost, och jag inte har någon kontroll. En liten del i mig skriker förtvivlat: NEJ, NEJ, NEJ! Det skulle ju bara vara teak och vitt! Och kanske lite, lite blått. Bara! Vuxet, stramt, prydligt, rent. Men autopiloten har hörselpluggar och kletar vidare. Och särskilt snyggt blir det inte heller.  Men roligt har hon.
Jag tycker om färg. Kanske bara är så, helt enkelt, att jag inte är en vit person. Jag försökte - men det gick inte. Hoppas att Monterrey också tycker om färg.

Jag har putsat upp mitt vackra gamla teakbord, lagom till jag insåg att jag inte har plats. Ska ta ned det i källaren och spara det till den dag jag bor i ett palats.

Och apropå att få saker gjorda, jag har kapitulerat och bokat tid hos vårdcentralen för att försöka få remiss till terapeut. Jag får erkänna att jag inte klarar det här själv. Mår inte toppen och är så sabla ensam i det här. Måste få börja prata om Monterrey, mina rädslor och om framtiden. Kötiden för att få en tid till vårdcentralen är nära två veckor. Sedan lär det ju vara väntetid innan en får träffa terapeut också. Har jag tur har jag hunnit etablera en kontakt innan barnet är fött!

Nu ska jag koppla på autopiloten igen. Denna gång får hon gå loss på köksbord och kanske, kanske dörrposten. Vi får se vad hon bestämmer sig för! Får hon en pensel med färg så vet en aldrig vart det bär hän.


Tuesday, 16 September 2014

katt i sjal.

Jag följde med brorsdottern Amanda för att prova ut en bärsele idag - och hon gjorde en kupp! Sabla unge!! Försökte hålla mig i bakgrunden och bara reka lite - men när hon var klar säger hon till kvinnan i butiken: vad skulle du rekommendera henne, som ska ha barn snart? - och nickar mot mig. Gulp. Kände mig dum och nervös. Känner mig inte riktigt redo än. Blir så sabla på riktigt.

Kvinnan plockade fram några olika sjalar.  Jag ställde nyfikna frågor men lyckas få in att jag faktiskt inte är redo att handla något än. Och det var ju lugnt, men ville jag inte prova en ändå? Eh, joo..
Fick en fem meter lång elastisk sjal i handen och tänkte: det här går ALDRIG. Men det gick! Plötsligt stod jag med knuten sjal och fick en fyra kilos bebisdocka i handen att kränga ned i densamma. Så surrealistiskt. Hu. Bara tyngden av en bebis. Och hantera armar och ben sedan! Vara rädd för att bryta eller göra illa. Men vips så satt mitt lilla syntetiska spädbarn i selen. Med alla leder intakta. Jag säger det igen: surrealistiskt.

Och inte var Amandas kupp slut där. Hon köpte en sjal till mig. I regnbågens alla färger. Himla fin och jag tycker mycket om. Hon bytte den mot en sadel hon fått låna av mig för en massa år sedan. Den hade jag glömt bort och hon hade gärna fått behålla den utan att betala. Men hon tyckte detta kändes bekvämt och jag blev så klart glad, även om jag tyckte det var svårt att ta emot. En annan som blev glad var Esteban. Kolla här:

Mitt fåniga flin beror enbart på kattens gullighetsfaktor. Fy fasen vilken sötkorv
den där är! Och han älskar sjalen!
Nu ska vi öva! Varje dag tills det är dags. Jag ska kunna sno ihop sjalen på 20 sekunder när det är dags på riktigt!
Det här ser inte riktigt ut som det gjorde i butiken, så jag har att öva på. Esteban satt dock mycket bekvämt!
Vad tycker ni? Ser jag ut som en sjalmorsa? 
Jag är så tafatt med de där små. Kände mig så dum när jag stod där med dockan. Rädd att vara omild och samtidigt lite löjlig, det är ju ändå bara en docka. Och jag fattar att jag kommer ha den där tafattheten även på riktigt i början. Hanterande är konstigt. Får inte in det i föreställandet. Bärteknik, blöjbyteteknik, påklädnadsteknik. Kommer nog kännas awkward as fuck i början, åtminstone inför åskådan.


om förlåtande.

Jag har fått så väldigt mycket mer trafik sedan WDF postade ett inlägg som refererade hit. Jättekul förstås, men samtidigt lite.. pirrigt kanske? Min impuls blev att göra en liten knätofs-dans och visa min allra bästa sida, vilken charmig och kul person jag är. Shit, jag har ju publik, liksom. Hur ska en bete sig?? Det gick sådär.
Hade en sådan himla dålig dag igår. Efter en himla jobbigt helg. Så det blev en gråmulen och deppig blues i stället. Inga knätofsar och benspark.
Jag tvekade en stund innan jag postade. Har för vana att skriva så ärligt och ocensurerat jag mäktar med, och det har varit rätt enkelt - för de enda som läser bloggen är min familj och ett ytterst fåtal vänner. Och några anonyma som jag inte vet vilka de är. Men det har känts tryggt. Jag har aldrig känt mig rädd för att bli dömd eller behövt ducka för människors åsikter kring min person och hur jag hanterar saker.
Jag är långt ifrån perfekt och jag blottar gärna min smutsiga byk, mina mänskligheter - i förhoppning att det ska få andra att våga göra detsamma. Eller åtminstone känna att det är ok. Att hela spektrumet är ok, även att hysa känslor och tankar som skaver. Skammen måste väck. Förlåtandet måste få större utrymme. Vi har så himla lätt att banka på oss själva när vi kämpar som mest. Det är så sorgligt. Jag tror faktiskt att skrivandet hjälper mig i det där. I förlåtandet. Det blir lättare när jag sätter allt på pränt, för då kan jag ta ett steg tillbaka och betrakta det med nya och nyktra ögon, inte bara gå med den där olustkänslan i magen, som outtalat gärna ger. Och jag kan känna empatin med Lottan som kämpar. Och förlåta henne.

Idag är ny dag och det känns som om jag kommit ut på andra sidan. Som om det där smutsgråa och tunga bara släppte taget om mig. Igår kväll fick jag plötsligt en energiskjuts och målade och snickrade till en hylla till mina skivor. Den blev turkos (och senare i eftermiddag blir den även lite röd!).
Jag sågade till hyllor till mina böcker som stått i kassar på golvet. Gjorde fönstershopping på nätet och köpte draperier och mattor och kuddar.
Plötsligt fick jag inspiration och lust till att slutföra hemmaprojektet. Jag kan ju inte längre leva på en byggarbetsplats. Såklart påverkar det humöret också.
Och den där ensamheten jag kämpar med blir ju inte lättare av att det ekar här i mitt tomma rum.

HOHO-HOHO-HOHO-HOho-Hoho-hoho-hoho-hoho...

- det förstärker ju ensamhetskänslan ytterligare. Plus att jag känner mig lite bakbunden. Jag må vara frispråkig och öppen här på bloggen, men bortom tangentbordet och ljudligt är jag en mycket hemlig och diskret person! Är helst tyst när jag tror att andra människor kan höra mig. Och just nu känns det som om allt jag säger hörs ända till Arvidsjaur.
Så om du någon gång skulle råka krocka med mig på t-banan, så prata helst inte med mig. Då får jag myrkrypningar, börjar rodna och stamma och lyckas sällan följa en mening till punkt. De tenderar dö ut likt det där ekot ovan - jag pratar med mindre och mindre bokstäver tills jag blir alldeles tyst.
I stället kan vi kasta förstulna ögonkast och le lite blygt mot varann.

Ska snart till Bauhaus och köpa lite byggmaterial. Sedan till mamma på lunch tillsammans med min brorsdotter. Hon och jag ska senare till en butik som specialiserat sig på sjalar och bärselar! Nu ska jag botanisera. För mitt barn blir ett sjalbarn. Hon ska bäras varje vaken timme. Igår kväll, innan allt vände så ställde jag in vår date. Ville inte tänka på barn och framtid. Bara krypa ner under täcket och kröka läpp. Men nu känns det kul. Och lite terapeutiskt.

Förlåt en väldigt ordig blogg. Skyller på kaffet. Det blir som rusningstrafik i huvudet. Orden krockar och trängs och alla vill fram!
Så himla härligt att dricka kaffe igen, men när den här mjölken är slut ska jag sluta igen. Tror inte det är riktigt bra, varken för Monterrey eller mig.


Monday, 15 September 2014

graviditetsblues.


Jag mår pyton. Tänker att jag borde söka hjälp - men jag vill inte. Jag behöver inte prata. Vill inte ha någon jävla samtalsterapi. Jag vet att jag har stöd i vänner och familj - jag behöver något annat. Ett extra ben att luta mig mot. Någon som bär mig när jag inte orkar. Vill ha en famn. Bara få vara tyst och trygg i någons famn. Lämna över mig helt och fullt. Som ett spädbarn.

Ligger vaken om nätterna i enda lång och ensam mardröm. Vänder och vrider på mig. Verkligheten känns främmande. Otrygg och kall. Och jag skäms för oförmågan att hantera min situation. Hur blev jag, Ensam-Är-Stark, en sådan här person? Liten och rädd och skräckslagen inför ensamheten? Jag som alltid värderat ensamheten högt, högt. Ensamheten har varit trygghet för mig.

När jag var hos mödravården sist frågade barnmorskan om mitt senaste ultraljud. Jag berättade hur fint det var, hur det visade ett så tydligt ansikte, en så tydlig person - och hur jag behövde se det. Hur jag kämpar med att relatera till det här. Hon sa: "Du har börjat med anknytningen och du kommer knyta an mer och mer till barnet du bär." Till synes helt döv för min undermening, hur svårt jag har att greppa allt. Att relatera - både till situation och barn.
Men de där orden har följt med mig. För jag kan inte knyta an. Jag känner ingen kärlek. Jag känner ingenting. Bara förvirring. Den här graviditeten har blivit något som händer min kropp. Bara det. Något som växer, förändrar, gör ont. Underliga rörelser i magen. Trötthet och hormondalar. Overklighet. När det kommer till Monterrey känner jag just.. ingenting. Knappt nyfikenhet. Jag hankar mig fram.
Minns att jag skrev i bloggen för någon vecka sedan att jag så smått börjat interagera med Monterrey. Det var det här samtalet som föranledde detta. Det skrämde mig. Jag känner mig så fel. Misslyckad. Och skräckslagen att jag ska föda ett barn jag absolut inte har någon relation till. Att hon ska komma ut och inte vara mer än frukten av en nio månaders fysisk åkomma. Så lite tafatt försöker jag söka kontakt. Lära känna. Förstå att det är ett liv därinne. En person. Som känner, reagerar, har vilja. Som behöver mig.

Samma dag på mödravården berättade jag också för barnmorskan om min ensamhet. Hur jag upplever den som så svår. Nästan evolutionär och fysisk - så här har min ensamhet aldrig känts. Hon log och sa: "Visst är det häftigt ändå? Vackert. De där instinkterna som ändå finns kvar i oss. Vi tror att vi tappat dem, men så kommer de fram i graviditeten. Ursprungligheten." Det större, bortom oss själva. Arvet. Det djuriska. Bortom tanke, bortom känsla.
Visst, tänkte jag. Vackert. Men vad hjälper det mig? Min ensamhet är inte vacker. Den är förtvivlad. En våt och kall yllekofta jag sveper om mig. Säkert vackert om du har tryggheten, om du har famnen att krypa in i. För mig är det helvetet.

Jag tänker att de här sakerna hänger ihop. Oförmågan till anknytning och ensamheten. Att min relation till barn och graviditet hade varit helt annorlunda om jag haft någon att dela det med. En konstant, en trygghet. Mitt extra ben. Någon som klappat på min mage. Varit glad, när jag inte kunnat. Plockat in Monterrey i vardagen. Pratat om. Att hon fått funnits helt enkelt. I sin person - inte bara som ett fysiskt besvär. För jag klarar det inte själv.
Min graviditet är självvald. Jag vill inte pracka den på människor intill mig. Vill inte tvinga dem till delaktighet. Att de ska känna krav att glädjas med mig. Jag bär det ensamt som ett ok. Ett dåligt samvete - för jag vet att, oavsett hur det blir, kommer mitt barn påverka alla mina relationer. Inte minst min relation till bäste vännen Thomas. Hela vårat liv kommer ställas på ända. Och jag skäms. För min egoism. Och jag sopar graviditeten under mattan. Vill inte besvära. Och aldrig någonsin pratar jag om framtiden. Den framtiden, med ett barn.
Jag saknar pappan. Men han är en stängd dörr och en ryggtavla.

Jag är så trött nu. Orkar inte. Saknar en off-knapp. Vill inte vara med.


Friday, 12 September 2014

ta en alvedon och vila.

För drygt två år sedan var jag gravid. Gravid med en annan Monterrey. Hen var oplanerad och ruckade min värld betänkligt. Hade aldrig på allvar föreställt mig själv som förälder och det var en tuff verklighet att ställas inför. Bara två dagar efter att ha blivit singel dessutom.
Jag minns hur jag ringde till mamma direkt efter det där extra strecket på stickan - så blekt, så blekt, fast ändå där. Ringde och grät. Mamma, jag är med barn. Mammas svar, förstås: Vad roligt! Du kommer bli en fantastisk mamma!

Minns förvirringen, rädslan, overklighetskänslan. Och: hur i helvete ska jag kunna fatta ett beslut? I min ålder? Veta att chansen kanske aldrig kommer igen.
En dag förflöt. Morgonen därpå vaknade jag av att jag instinktivt skyddade min mage från hoppande katter - då visste jag. Visste att beslutet redan var fattat - liksom utom mig själv. Kände mig nästan snuvad på beslutet -som om jag inte haft något att säga till om. Det fanns nå'n jävla morsa i mig som sa: JA! Äntligen.
Den där morsan stannade kvar i sängen och begrundade. Kände sig märkligt trygg i sitt beslut. Hon tittade i taket. Planerade barnrum. Höja sängen till loft - med barnkoja inunder. Barnkojan kunde vara styrhytten på en båt långt ute på vida havet, med fönster mot oändligheten och äventyret. Sedan kunde kojan bli ett beduintält i Saharas öken. Ett indiskt palats, i guld och klara färger. Eller en rymdfarkost i svartaste rymden och med stjärnor som enda sällskap. Sådant låg hon och tänkte på. Hur hon och Monterrey öppnade sin verklighet för nya världar. Nya äventyr. Upptäcksresande tillsammans. Hon föreställde sig närheten. Kärleken. Jag och du. Bara jag och du i hela världen.

När jag slutligen, och något omtumlad,  kom upp ur sängen, gjorde jag ett yogapass där jag grät från början till slut. En lugn och lycklig gråt. Det var något så jädra heligt över hela situationen. Tog en tre timmars promenad till mamma. Jag var så lycklig. Ville ropa till hela världen! Jag ska bli mamma! Minns impulsen att ringa till brorsan, för jag visste exakt hur glad han skulle bli. Han hade varit borta många år redan, trots det var impulsen så stark, som den naturligaste saken i världen. Minns att han en gång sa, liksom med eftertryck: Det är så rart med barn, Lotta. Han var ingen person av stora känsloyttringar och när något sådant här for över hans läppar visste jag att jag kunde multiplicera det med tusen. Det är rart med barn. Gånger tusen.

Tiden gick. Hormonerna var för jävliga. Kunde inte sova. Mådde pyton mentalt och fysiskt. Spenderade dagarna på soffan på jobbet. Orkade inte stå. När jag nått vecka 12 fick jag en blödning. Satt i soffan på jobbet och kände att något var gruvligt fel. For till akuten. Den unga läkaren presenterade en ung manlig praktikant och upplyste mig om att han skulle vara med på dagens undersökning. Ingen fråga. Hennes hållning var auktoritär och det fanns inget utrymme för protester, Jag var inte heller i skick. Sedan kom frågestunden:

Hade du sex igår?
Nej.
(suckar) Hade du sex i förrgår?
Nej.
(djupare suck) Har du haft sex senaste dagarna?
Nej, jag är singel.
Aha! Jag tror vi ska göra ett klamydiatest på dig.
Det är inte nödvändigt, jag är testad.
Det är lika bra ändå.

Kände mig dum. Missförstådd. Förödmjukad. Smutsig.

Ultraljudades och fick se en högst levande och livlig liten unge på skärmen. Läkaren och praktikanten pratade över mitt huvud. Pekade på saker på skärmen, yttrade obegripliga teknikaliteter. Jag grät. Kände mig utsatt, rädd och liten. Frånkopplad. Men sedan vände de sig till mig och sa: det är inget fel. Barnet lever, allt ser bra ut. Fick ett par bilder stuckna i handen med orden: normalt brukar vi inte ge sådana här. Tack, tack.

Åkte hem, Dagen efter fick jag våldsamma smärtor. Ringde sjukvårdsupplysningen. Ingen fara, du är ju ultraljudad. Ta en alvedon och gå och vila.
Smärtorna höll i sig. Stegrade. Blev snudd på outhärdliga. Jag ringde upprepade gånger, mer och mer förtvivlat: FINNS DET INGENTING JAG KAN TA FÖRUTOM ALVEDON?? ÄR DET HÄR VERKLIGEN NORMALT?? Varje gång, nästan snorkiga svar. Som om jag bara var jävligt hungrig på medicin. Kände mig uppläxad. Dum. Ta en alvedon och vila. Det här pågick nästan en vecka. Jag hade tre stolar uppställda i vardagsrummet, en av dem en solstol. Spenderade dagarna med att vandra mellan dessa sittplatser. Obekväm överallt. Grät och kved. Flåsandades. Vaggade. Exet höll mig vid liv. Pratade med mig nästan hela dagar i sträck. Höll mig sällskap, tröstade, distraherade. Hade det inte varit för honom hade jag förmodligen blivit galen.

Sedan kom det riktiga värkarbetet igång. Ringde igen, frågade: Får jag komma in?? Fick en suck till svar. Återigen en överlägsen attityd. Lilla gumman. Är du så orolig så..
Åkte in och hade så ont att jag skrek. Kunde inte sitta, inte stå, inte vara still. Fick komma in på ultraljud. Barnet låg stilla på skärmen. Vid det laget kunde jag inte bry mig. Jag ville bara att det skulle vara över. Ta bort det bara, jag orkar inte mer.
-  Jag får inte göra något förrän döden är bekräftad av en annan läkare, upplyste mig läkaren.
Problemet var bara att den andre läkaren var på middagsrast. Så där låg jag. Fast i gynstol. Utan smärtlindring och ville bara dö.
Barnet var dött. Hade fastnat i livmodertappen - vilket hade satt igång värkarbetet. Fick morfin. Den lättnaden. Ro efter en veckas helvete - det var det enda jag jag kunde känna i det läget. Blev inlagd. Fick svälja tabletter som skulle sätta igång utstötningen. Jag fick mängder av lugnande. Låg vaken hela natten i tyst vila. Kände inget. Tankarna vandrade utan att göra mycket väsen av sig. Jag såg månen vandra i samma fason över Södermalm. Höll igen. Ville inte släppa.
Morgonen kom. Fick nya tabletter. Gick på toa och liksom gav upp. Släppte ut det. Rakt i ett bäcken. Det kändes som ett pärlband som rann ur mig. Kunde inte låta bli att titta. I allt blod låg en liten bubbla och flöt. Som en snöglob. Med ett alldeles fullkomligt litet barn i. Det var så surrealistiskt. Som jag fick se något som inte var för mig att se. En blick in i en annan värld. Mitt barn. Min framtid - som aldrig blev. Vackert, sorgligt och fascinerande.

Idag kom allt det här över mig när jag läste det här blogginlägget av When Darkness Falls - om hur hon blir nekad febernedsättande på akuten. När hennes upplevelse ifrågasätts och hon inte får ta ställning själv. Senare idag pratade jag med min lillasyster - som också blivit nekad smärtlindring. Ta en alvedon, liksom - när hon haft sådana smärtor att hon knappt kunnat ta sig till badrummet för egen  maskin. Den subjektiva upplevelsen ifrågasätts - eller förbises helt. Det där omyndigförklarandet alltså. När bestämmanderätten till den egna kroppen upphör. Att inte bli tagen på allvar och lyssnad på.

Idag drar jag mig till det yttersta innan jag besöker sjukvården. Har totalt tappat förtroendet. Vill inte komma dit och bli ifrågasatt. Som att gå till skolan utan att ha gjort läxan. Det är åt helskotta. Vården är åt helskotta. Var tog mänskligheten vägen? Lyssnandet? Respekten?
Mina senaste kontakter med vården har jag känt mig som ett besvär. En kostnad. En siffra och något en vill bli av med. Och alltid ovälkommen.
Jag har blivit ett paket, som slussats runt. Ingen vill ta ansvaret. Ingen vill ta kostnaden. Journalen sitter klistrad på paketet som en innehållsförteckning. Paketet behöver inte ens öppnas. I min journal har en läkare - utan vidare undersökning - bestämt sig för att mina nervbesvär är psykosomatiska. Trots bevis från magnetröntgen och tester.  Bevis att mina nerver löper genom en mycket smal kanal. Jag gjorde misstaget att börja gråta i undersökningsrummet. Jag var så frustrerad, så rädd, så trött. Läkaren spände blicken i mig. Såg att hon där och då bestämt sig. Blicken forskade och det fanns något som nästan triumferade i den; Har du varit deprimerad senaste tiden? Varit med om något svårt? Nu ligger det där i journalen. Bekvämt att luta sig mot för alla framtida läkare. Jag är inbillningssjuk. Deprimerad. Tänker att den där journalen kan bli min död. Ta en alvedon och vila.


namn.

Det är måndag morgon och Thomas och jag reser från Austin mot den mexikanska gränsen. Det är en vacker dag. Solen står högt och ljuset är lätt och skört, nästan som tunt, tunt glas. Det där härliga texas-ljuset. SXSW är över och det vilar något gråtmilt över tillvaron. Thomas och jag kan vara nästan löjligt sentimentala när det gäller våra musikupplevelser.
Trafiken rullar lite trögt, det är många som vill ut ur stan. Vi lyssnar på detta och skrålar med. Fergus and Geronimo - som vi sett bara några kvällar tidigare. Jag är bakfull och trött och lycklig.
Vi passerar San Antonio och lämnar civilisationen för sydvästra Texas vidsträckta, platta landskap. Överallt syns skyltar mot Monterrey och Monterey - den första varianten ligger bortom den mexikanska gränsen, den andre i Texas.

Jag slumrar till. Drömmer att jag ligger bakfull på en soffa och har en son som heter Monterrey. Han är i sexårsåldern och helt jävla underbar. Jag är alltså en ensamstående bakfull morsa på en soffa, som inte orkar vara mycket mer än så. Monterrey kommer med ett glas vatten och kryper ner i soffan intill mig. Kan känna hans lilla och varma kropp emot min och jag nästan svämmar över av kärlek. Bakfull, ömklig, närhetstörstande. Inte världens bästa morsa, men har iaf världens bästa unge.
Resten av resan är Monterrey med oss i bilen. Vi hittar på små historier om Monterrey. Fantiserar fritt och skojar - och jag drabbas av längtan. Jag vill ha Monterrey.

Nu bär jag en Monterrey. En tjej denna gång - och jag tror jag kommer ha svårt att släppa namnet. Jag tror det får följa med - ifall den gode fadern tillåter.
Namn är knepigt. Innan Kattvakten var jag gravid med en annan man. Han var engelsman och det kändes viktigt för oss att ha ett namn som var gångbart på båda språken. Jag fastnade för Innes. Jag älskar det namnet. Det är ett stolt namn och jag tycker det är vackert. Både med engelskt och svenskt uttal, Innis/Innes. Jag tycker också om att det är unisex. Fungerar lika fint på flicka som pojke. Det är inte livsviktigt för mig - men jag tycker om tanken på att inga förutfattade meningar kommer med namnet. Att Innes - oavsett kön - utan att behöva vara anonym, kan kommentera på nätet, skicka ansökningshandlingar osv - utan att mottagarens blick är grusad av hens könstillhörighet.

När det här begav sig brydde jag mig inte särskilt om namns betydelser - men denna gång har jag googlat. För Innes  är fortfarande ett namn som dröjer kvar. Innes är gaeliskt och betyder ö. Det är ett väldigt ensamt namn. Kan en ge ett sådant ensamt namn till ett litet barn? Det smärtar. Försöker hitta kryphålet som motiverar. För jag tycker om Innes. Mycket. Och det verkar som om Kattvakten också kan leva med det namnvalet.
I övrigt har vi inte varit särskilt överens. När Monterrey var en pojke hade vi följande namn på tapeten: Innes Shanti Monterrey. Shanti betyder frid eller lugn på indiska. På sanskrit och på många ställen i asien är det ett ord för fred. Och är det något jag vill ge ett barn i denna kaotiska värld så är det det: Frid. Och fred. På både in - och utsida.

Klockan är två och jag kan inte sova. Klarvaken. Har ätit alltför mycket socker. Har fått en ny soft spot; honung. Sabla Grekland.



Thursday, 11 September 2014

minnet av en kärlek.

Har börjat läsa en ny bok, Mellan köksfönstret och evigheten av Karin Thunberg. Boken drabbar mig och efter bara ett styckes läsning gråter jag ymnigt där jag sitter på flygplanet.
Jag tror det är en hittebok - en sådan jag sprungit på i boklådan i Thomas trapphus. Känns logiskt. Det här är en sådan bok en vill lämna vidare. Som borde få vandra. Den handlar om oss alla. Det högst mänskliga. Om livet, om döden, behoven, rädslan, om kärleken. Det är som en samling krönikor, ramen, det som binder samman historierna, utgörs av Karin Thunbergs kamp mot sin bröstcancer. Det är klokt, krasst och insiktsfullt och språket är stundtals bedövande vackert. Och sant. Det känns som om jag står stadigt med fötterna i någon annans verklighet.

Så jag sitter på flygplanet och gråter. Planet har inte ens lyft. Jag snyftar och snörvlar. En får inte släppa på tårarna, låta gardet sjunka. Det är farligt. Plötsligt är en ett rov. Minnena cirklar likt hökar över en och jag kan bara ana deras mörka skuggor. De kan helt utan förvarning störtdyka och slå sina klor i en. Ett sådant minne är Majas svans. Utan pardon slår det mig. Hur jag, precis innan slaktbilen kom, kapade hennes svans. Omsorgsfullt tvättad och flätad för min egen skull. Hur jag lät henne vandra vidare utan en så viktig del av henne själv. Stukade henne. För att jag ville ha en jävla souvenir från resan vi haft tillsammans.
Thomas, som sitter intill mig på planet, har redan somnat. Jag blir tvungen att väcka honom. Tårarna strömmar längs kinderna och jag ruskar honom och säger, nästan förskräckt: Jag tog majas svans! Han ser på mig yrvaket och frågar: varför tänker du på det för? Sedan somnar han om.

Maja var då min häst, som jag haft i sex år. De sista två åren hårt ansatt av en nervsjukdom. Hästen är så svår. Så obearbetat. Jag kan inte vidröra det. När hon dog kände jag ingenting. Jag har knappt gråtit. När slakten kom lämnade jag henne på stallplan och åkte och åt pizza. Jag minns känslan i magen. Som en kall rädsla. Diffus och svårgreppbar.

Veckan innan jag for till Grekland rensade jag ur klädkammaren hemma och jag lyckades skänka Majas gamla grejer till loppis. Vissa saker hamnade i soporna. Det var gamla hovkratsar, gummiskrapan som var så fascinerande suverän på att samla hår på dammig vårhäst, en gammal grimma och annat smått. Jag kände aldrig något för de där sakerna. De låg i garderoben som en främlings saker. Rester från någon annans liv. Jag ville ha något av dem. Förstå något. Tänkte att de var en nyckel till min egen lamslagenhet inför situationen. Min oförmåga till sorg.
Men nu när jag gick igenom garderoben kunde jag plötsligt släppa taget. De betydde ingenting. Maja fanns inte däri - men jag tror kanske, kanske att hon börjar komma tillbaka till mig. Att minnet börjat få konturer. Att jag vågar släppa minnet inpå.

Min utplåning har varit exceptionellt effektiv. Det var som om hon aldrig funnits. Aldrig varit min. Aldrig varit älskad. Hon var bara en främling och mitt minne av henne är ett fotografi. Hennes blick in i minnets kameraöga, en främlings blick. Så sorgligt.
Vill ha tillbaka det välbekanta. Den nästan svampiga känslan när jag klämde och nöp i hennes haka. Den varma, svettiga halsen under manen och hur den doftade en het sommardag. Ljudet av hennes tuggande. Hennes stora trygga huvud lutat mot min mage. I min famn. Det sänkta huvudet när det nalkades kli på pannan. De vita korta håren som lossnade så lätt från pannan och nästan gav henne kala fläckar sommartid. De ludna öronen. Hur det kändes att luta huvudet mot henne. Känna värmen, doften, lugnet och styrkan. Maja, stadig på jorden. Jag vill känna den varma andedräkten. I handflatan, mot min kind, i håret. Allt det vill jag ha tillbaka - men det ligger nerpackat i minnet likt den där hovkratsen. Stumt och dött, men fullt synligt.

Underbara, ljuvliga maja. Som ingen annan.
Lev för mig, Maja. Förlåt att jag tog din svans. När det gällde dig var jag aldrig riktigt klok. Kärleken var för stor. Kärleken var för farlig. Livsfarlig. Du hade kunnat knocka mig totalt. Du var den jag kanske inte hade kunnat överleva. Så jag stålsatte mig. Slöt ögonen och höll hårt i boxningsringens ringrep. Så hände det, jag stängde av. Vågade inte ta kampen. Plockade ner alla minnen i en låda och stuvade in den i garderoben.
Svansen då? Den var för farlig. Den ringlade jag ner i en liten kartong och gav till pappa. Din vackra, vackra svans. I allsköns färger. Som skimrade i silver och koppar i det där svarta. Stark och stunsig och ville inte alls vikas ner i en liten låda. Precis som du. Okuvlig, stolt och vacker.



Uppmanande svans kräver kli.
Kli runt öronen. Hon såg alltid lite goofy ut när
en gosade med henne. 
kli på pannan - alltid välkommet.
världens bästa utsikt.



Hon gjorde mig så glad. Något inom mig dog med henne. Jag är inte samma som då. Jag tappade tillit till livet. När jag hade Maja var jag lycklig. Livet hade mening. Och jag var så kär. Det gick aldrig ur. Förälskade mig i henne varje dag. Och även om det var tufft många gånger så älskade jag som aldrig förr.

Nu är det dags för en ny kärlek. En ny mening med livet. Den kärleken skrämmer mig. Mer än allting annat. Mitt barn. Innan hon ens är född, är jag rädd att älska, rädd att förlora.

Wednesday, 10 September 2014

landat.

Nu har jag kommit hem. Flygresan till Grekland är bara tre timmar, ändå tar resan hela dagen i anspråk. Jag är TRÖTT. Hemma hos tjuriga katter som nonchalerar mig. Alla utom Hector som troget suttit vid min sida och filosoferat sedan jag kom hem.
Känner mig ensam. Som alltid efter resa. Blir så intensivt när en har sällskap 24/7 - och sedan komma hem till tom lägenhet. Känner mig moloken. Tungt att komma hem. Vill ligga i någons armar. Prata om livet. Känna mig trygg i tystnaden. Lyssna till någons andetag. Känna lukten av en annan människas hud. Någon en tycker om.
Senaste tidens drömmar handlar nästan alla om ensamheten. Och att bli övergiven. Och att vara den som blir bortvald. Som ingen vill ha. Önskar mina drömmar kunde bli lite snällare. När jag var yngre var mina drömmar allt som oftast snälla. Väldigt ofta drömde jag om talande djur. Stora talande arbetshästar. Den jättelika fågeln som svepte mig i sina vingar som en omfamning. Picknicken med katterna som spelade blåsinstrument och fnissade.. Drömmarna blev som en andningspaus från det tunga. Nu är det annorlunda. Nu djupdyker de och rotar i sörjan. Petar i varbölder, öppnar stängda dörrar. Ibland känns det nästan som de hånar mig. Och jag - som nästan alltid vaknat glad - vaknar ofta ledsen nuförtiden.

Har bloggat lite på planet, får de om jag orkar föra in det i datorn ikväll. Först ska jag bara andas lite och fjäska för den lilla vita surbullen Esteban. Kanske kan jag muta honom med tonfisk. Han är inte glad på mig. Och precis just nu när jag skrev detta kom Pablo Plyschmjuk och smög sig tätt, tätt intill och lade sig längs mitt lår. Välsignade lille katt. Jag älskar dej.


.. och nu la de sig så här! Hur mycket socker är tillåtet?? Jag dör sötdöden
här.. nu känns det inte så illa att vara hemma längre! Ber om ursäkt för röran
i bakgrunden. Mitt hem är alltjämt en byggarbetsplats.

Tuesday, 9 September 2014

liftaren.

Ska gå och lägga mig, bussen går från hotellet klockan 9 - trots att flyget inte lyfter förrän tjugo i två. Suck. Har inte packat än, så jag får gå upp sju. Hoppas hinna ner till lokala butiken och köpa med mig lite getost hem också!
För trött att skriva - men spana in den här liftaren jag fann i bilfönstret i morse. Coola brillor!


Livet från den mörka sidan.

Tänk så livet som gravid kan slå om. Idag har jag en skitdag. Sista dagen på semestern och jag blir jättestressad. Har samlat på mig jättemycket vätska under natten och har ingenting att ha på mig som sitter bekvämt. Hela tillvaron är obekväm. Kläder som stramar, gylfar som inte går att dra upp, blåmärken efter strumpor, bikini, midjeresår. Det värker att ha kläder på sig. Allt gör ont. Kroppen är tung, och trappor som jag normalt tar mig lätt uppför blir som att bestiga berg. Efter ett par trappsteg vill jag bara sätta mig ner och börja gråta. Huvudet värker. Jag har en törst som aldrig går över - men systemet kantrar - för nästan ingen vätska kommer ut. Det mesta stannar runt fötterna, i fingrarna och under midjan. Fötterna saknar anklar och är blåstrimmiga. Nerverna löper amok.
I hela kroppen råder frustration. Känner mig som ett lejon i bur. Som om jag har ett jättelikt vrål innanför bröstkorgen som dovt och avlägset dånar, mullrar och hotar. Någonstans måste det få komma ut. Och det gör det. Det sipprar ut som tårar - alltid i otid. Satt på stranden, alldeles rödgråten, och allt jag kunde tänka på var att gå rakt ut i vattnet, mot horisonten och aldrig vända tillbaka. Ni hör, Så illa är det. Jag vill inte vara i den här kroppen. Jag vill inte vara i det här huvudet. Vill inte vara i kläder. Det enda som lockar är mormors silkeslätta nattlinne i stl xxxl. Befria mig. Släppa loss tuttarna. Ta av strumporna. Slippa något som stramar i midjan. Jag tror på riktigt att jag gått upp närmare 10 kilo sedan  igår - i vätska. Det var likadant i början av semestern, då fick jag köpa en turist-t-shirt i stl XL, för det var det enda jag kunde ha på mig. Sedan lättade det något ett par dagar.

Dagen innan jag åkte testkörde jag alla kläder jag skulle ha med, för att se om magen och de nya kilona fick plats - och det gick bra. Två dagar senare kunde jag inte ha på mig någonting av det jag hade med mig. De här förändringarna är så galna.

Var bara tvungen att skriva av mig lite. Låta lejonet ryta lite här på bloggen. Tömma varbölden så att säga. Hoppades att det skulle hjälpa lite. Nu vill jag bara resa mig ur eländet och göra den här sista dagen till den bästa. Och där kom solen, som lyst med sin frånvaro hela dagen till Thomas förtret. En solig dag av sju fick vi. Och några timmar här och där. Vi som ville resa till sommaren.
Just idag hatar jag att vara gravid. Vill bara säga det. Hatar det. Vill ha en kropp jag känner igen, som fungerar. Vill ha energi. Kunna dricka en pina colada. Vill ha ett huvud som säger ja och ett lejon som förnöjsamt vilar innanför bröstkorgen och ger mig ett RRRRRrrooooaaaaarrrrr! bara just de tillfällena jag behöver det. Så. Ur askan, ut i solen - eller nå't. Med mina rödbrända lemmar, mitt pissiga humör, min tunga last.
Värst är ändå - mitt i allt det här; det dåliga samvetet. Jag är gravid. Jag är på semester, jag ska vara lycklig. Vad är det för fel på mig?

Monday, 8 September 2014

livet från den ljusa sidan.

Grekland visade sig från sin allra flörtigaste sida igår och vi hade solsken hela dagen. Annars har det regnat varje dag sedan vi kom hit. Katastrof. På Zakynthos var det minsann fint hela veckan! Och här blir det stor sol så snart vi far hem. Idag och i morgon ska det bli lite molnigt igen, fast det är lika bra - för jag har bränt mig ordentligt på armar, rygg och bröst. Så orutinerat!
Men gårdagen var underbar. Grekland är så rasande vackert - och Thomas och jag kom överens om att det här är den vackraste platsen vi varit på. Kanske den vackraste platsen på jorden.
Gjorde marknad igår, köpte några kuddfodral och lite rökelse. Sedan badade vi. Kuskade mellan stränder, endast iförd bikini. På kvällen for vi till huvudstaden och drack kaffe och åt nyrostade nötter och på vägen hem gjorde vi lite late night shopping i en liten bergsby. Jag köpte jättefina handtäljda pennor som jag måste visa upp sedan: en räv, en varg, en björn och en katt. Jag älskar dem. När bläcket tar slut får de tillfalla Monterrey. Köpte också en sjal och en helt underbar väggbonad - som Thomas inte begrep sig på alls. Och kanske inte jag heller om jag tänker efter. Vet inte vad som har hänt med mig. Jag verkar helt ha frångått vad jag trott varit god smak. Nu är tydligen tjockgarnsbroderat och ull och handgjort min grej. 



t om en dålig hand blir fin med sådana här kort! Vilket fynd!
de där taxarna asså.. Den här kortleken är bra för mitt usla spel-
sinne. Det går inte bli förbannad mer än en millisekund, sedan
byts det mot ett "awwww!" Asbra. Semesterräddaren!
köper kuddfodral på marknad.





Sunday, 7 September 2014

välgörande citroner och fler bilder från igår

Sitter och dricker mitt citronvatten. En ny vana jag försöker lägga mig till med - det är väldigt mycket lättare i Grekland, eftersom citronerna är så goda. En pressad citron i kopp, fyll till hälften med kallt vatten och upp till kanten med hett vatten. Drick 15 min innan frukost. Det underlättar matsmältningen,  ger massor med vitaminer och mineraler (i mitt fall c-vitamin som jag brukar ha så svårt att få i mig annars).
Det är vattendrivande och renande - toppen som gravid, för jag samlar så mycket vätska just nu att jag vissa dagar ser ut som en fotboll. Fötterna tappar helt konturer och benen blir till raka stockar.
Det är anti-inflammatoriskt, underlättar järnupptaget, stärker immunförsvaret. Det balanserar kroppens ph-värde (endast sura kroppar blir sjuka). Det sägs också att en får fin hy, blir gladare, slipper förstoppningar, sover bättre och blir mindre stressad. Superfrukt va? Har hållit på en vecka och har väl inte riktigt känt av fördelarna än - fast å andra sidan hade jag kanske mått aber om jag låtit bli! Who knows?

Här kommer lite fler bilder från igår.










mer nonsens.

Börjar få panik över att resan redan lider mot sitt slut. Förstår om det verkar lite schizofrent efter gårdagens inlägg om hemlängtan - men tiden rasar iväg och jag hinner inte med. Känner mig inte färdig. Vi har haft regn varje dag sedan vi kom hit, oftast bara några skurar - men idag har det varit ihållande mulet och vädret har inte inbjudit till bad alls.

For upp till en bergby. Vandrade i omgivningarna. Gick igenom en vacker kyrkogård. Varje grav hade ett liten altare, med minnen och foton av den som gått bort. Jag tycker det är fint. Som ett litet rum där de får leva kvar lite grann. Förstår inte de svenska strama kalla gravarna. Så sobra som möjligt - som inte på något vis avslöjar vem det är som ligger därinunder. Jag vill inte ligga under ett stycke välslipad granit - jag vill ha en grekisk grav! Ett altare; kitschigt, färgglatt, personligt och levande. Fast det är klart - min grav är ju inte för mig - utan för de som dröjer kvar. Vill de hellre sitta vid ett stycke gråsten så får de väl det.

Åt makalöst god mat. Blev kär - berättar mer om det senare, är för trött nu. Fotade sådana där bilder som förmodligen är urtrista att kika på - men som är roliga att ta och pyssla med. Köpte tvålar. Det är tydligen min nya grej: handgjorda tvålar. De doftar ljuvligt. Oj, vad jag ska tvätta mig när jag kommer hem!
Köpte också skogshonung, mörk och tung i smaken och fullkomligt underbar.

Nu måste jag sova. Vi ska på marknad tidigt i morgon. Har också hittat världens godaste te som jag avnjuter i skrivande stund: saffran, apelsin och honung. Måste köpa med mig hem. Kom och fika!
Förlåt ett urtrist inlägg.