Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Saturday, 30 August 2014

punk, ursprunglig lek och dubbla känslor

Spelningen igår var TOPPEN. Och jag är så glad att jag kom iväg. Det känns som om jag levt i en grotta ett bra tag. Nyheten om min graviditet hade spridit sig väl och alla var översvallande glada. För mig känns det lite märkligt, för jag är ju ändå den som borde vara gladast? Eller? Men istället brottas jag med skräck, tvivel och overklighetskänslor. Klart jag är glad också - men andras oförställda och odelade glädje kontrasterar så till min egen känsla inför den här graviditeten och faktiskt smittade av sig lite. I början av kvällen var min känsla varje gång jag fick ett "Åh, vad ROLIGT!!" typ: "eh.. ja.. är det verkligen det? Roligt?" Ja, det sa jag naturligtvis inte. Men senare mot kvällen kändes det faktiskt roligt.. Som om att det är SKITKUL att vara gravid. Och att bli mamma är det ballaste som finns. Idag är jag tillbaka i: hu! hur fan ska det gå? Jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer bli. Allt känns så svårt och väldigt, väldigt surrealistiskt. Den lilla fisken virvlar i skrivande stund runt därinne i mörkret och jag tycker fortfarande att det känns mest olustigt. Hon har väl fått Marked Men på hjärnan och dansar järnet! Det gjorde vi nämligen igår. Monterreys första punkspelning. Hoppas det inte blir den sista!

Hur som helst. Toppenkväll. Jag tycker mycket om många av de människor som kommer på våra spelningar och det var jättekul att få träffa dem igen. Nu ska jag försöka stanna ute i ljuset. Röra mig bland människorna som en helt vanlig person. Helt vanlig gravid person. Kanske är jag inte så väsensskild från alla andra.. trots att jag är gravid.

Idag har jag varit trött. Baksmälla, trots att jag var alldeles nykter igår. Har inte fått någonting gjort. Förutom att packa till Greklandsresan Thomas och jag ska åka på nästa vecka. Längtar. 

Jag orkar inte riktigt skriva. Vill hellre äta ost och se på film, men jag tänkt dela med mig av ett par länkar jag funnit intressanta under veckan:

Ursprunglig lek - hade jag aldrig hört talas om - men jag tycker det är jättespännande och blir glad av att läsa den här artikeln. Så här beskrivs skillnaden mellan kulturell lek och ursprunglig lek:

Kulturella lekar och spel går ofta ut på att någon vinner och andra förlorar. Det är tävlingsinstinkt som ofta premieras och det finns strikta regler man ska hålla sig till. Straff är en stor del i alla kulturella lekar, spel och sporter. Likaså självförsvar. Fred minns att som barn så gick han och folk omkring honom ofta ut och lekte krig. Play war. Men hur ofta säger någon ”jag ska gå ut och leka fred nu”? Han konstaterar att för vuxna idag är fred ofta ett substansiv, men egentligen är fred ett verb. Fred är en handling. Att möta en annan varelse med kärlek och respekt. Och det djupaste sättet verkar vara i leken eller en lekfull attityd. Överlevnad finns, men om man ser det som livets slutmål blir livet en tävling. Istället borde ju att blomstra och utvecklas vara livets mål, thrival instead of survival.
Istället för självförsvar när hårda saker kommer, så blir det i sann lek en fråga om self disappearance, att ens själv, ens ego försvinner. Man bara är. Således kräver sann lek stor fysisk och emotionell övning. Att kunna göra sig rund, fysiskt och emotionellt, så att man kan ta fall.
Denna attityd till människor omkring oss kan tas från leken till hela livet, konstaterar Fred Donaldson. Att när någon kommer med hårdheter mot en, kunna möta dem med kärlek och värme. Han visade oss hur vi istället för att möta hårda grepp och sparkar med argt självförsvar, ge en mjuk, omsorgsfull energi tillbaka, som de facto helt desarmerade knytnäven eller vad det var vi sträckte ut. 
Sedan tycker jag den här dokumentären är väl värd att se innan valet, för att fundera på vad för slags samhälle vi faktiskt vill ha. Världen är deprimerande och galen.

Nu ost och film. I morgon ska jag flänga runt och hämta en fåtölj, en hylla och en gungstol. Jag har hittat så fina saker. Gratis dessutom! Heja Blocket!
Förlåt mina meningslösa inlägg nuförtiden, förstår inte den trogna skara människor som faktiskt läser min blogg varje dag fortfarande. Jag ska bli bättre, lovar. Förlåt en stackars gravid kvinna..

Godnatt!

Friday, 29 August 2014

redo för kalas!

Pratar med mamma för att hon ska lugna mina nerver lite..
för jag är NERVÖS!


Försöker få med min fina ballongklänning!
Och mina glittriga strumpbyxor!

ny frippa.

Snabbinlägg för att dokumentera nya frippan - som blev förstörd av både regn och enorma hörlurar på vägen hem. Tusan. Försöker alltid dokumentera för att minnas hur den ska se ut, för jag förstår varenda gång att klippdagen är den enda dagen frisyren ser ut som den ska. Idag höll den i fem minuter. Och jag som ska ut på galej! Suck. Den är lite tufsig uppe på skallen à la Dudley Moore, det hamnade visst utanför kameran.

Nu ska jag handla mat för att laga mat till banden. Brååådis.




Thursday, 28 August 2014

nonsens till morsan.

Mamma har efterlyst en ny blogg och jag känner mig tvungen att möta hennes önskningar. "Ingen ny blogg idag?" har hon tjatat besviket varje dag i en vecka.
Har inte haft någon skrivlust å det senaste - eller.. det är inte helt sant. Har skrivit massor i huvudet. Många inlägg som spretat i alla olika riktningar - men jag har inte haft ro att sätta mig ner. Har varit rädd att jag skulle bli för negativ. Har varit trött, och det är så sabla tjatigt att skriva. Trött och med huvudvärk och näsblödningar som kommer och går. Helt normalt, sa de på mödravården igår. Inte mindre obehagligt för det.
Så.. mödravården igår alltså.. fick lyssna på barnets hjärta och uppenbarligen är min livmoder en väldigt stressfylld plats. Pulsen var 152 slag/minut! Helt normalt, det också tydligen. Jag blev ändå förvånad, trodde Monterrey låg därinne och mediterade och hade en vilopuls på 30, eller nå't. Men ju mindre - desto flinkare
hjärta gäller ju regeln. Och apropå flink så har hon sprattlat hela dagen, vildare än någonsin. Tyckte nästan det var obehagligt. Det känns liksom inte... mänskligt hur hon rör sig. Min lilla fisk.

På hemmafronten går det inte fort fram. Jag rensar i långsamt mak och i försöker göra mig av med gammalt skräp. Och herregud, vad mycket skräp det finns. Har fyllt tre stora sopsäckar med junk.

I morgon ska jag klippa håret för första gången på månader och sedan ska jag ut på galej. Ett av mina absoluta favoritband genom tiderna, Marked Men, spelar. Jag har längtat i över ett halvår och planerade inte alls vara gravid just den dagen. Fasen. Men det ska bli himla kul. Jag har känt dem i många års tid och de är så himla.. hyvens. Jag älskar de där människorna. Vår bekantskap började för 8 år sedan när Thomas och jag efter två Sverigespelningar åkte med dem några spelningar i Tyskland. När vi landade på svensk mark igen satte vi oss i bilen och lyssnade på marked men i högtalarna hela vägen hem från Nyköping och grät för att det var över. Två nästan psykotiska fans. Sedan dess har vi träffat dem mer eller mindre varje år i Texas och på vår festval där de spelade ett år - så det blir ett kärt återseende. Jag kommer säkerligen gråta och skratta om vartannat i morgon. Och håller tummen att jag får må bra och har energi.

Här är Marked Men när de spelar på vår festival! Om en kikar noga kan en se mitt huvud guppa i jyttret av andras. Står längst fram vid vänster högtalare och är lyckligare än någonsin förr!

Friday, 22 August 2014

fan jävlars helvetes skit!!

 Hade världens bästa dag igår. Träningen. Meditationsgruppen på kvällen. Träffa vännerna därifrån. Gå därifrån alldeles varm och trygg innanför västen. För att mötas av helvetet. Jag orkar inte vara hemma just nu. Hemmet ser ut ungefär så här:



Renoveringen tycks aldrig bli klar. Och när det är rörigt tappar jag totalt respekt för ordning. Släpper allt där jag står. Slutar diska. Ger upp.

Jag har åtminstone målat väggarna klart. Idag drog jag bort tejpen och lyckades dra med mig färg på ett flertal stället. Fan. Jag är så satans hetsig. I stället för att stanna upp första gången det hände och hitta en alternativ metod bara svor jag och fortsatte. Och svor lite till. Hatar den där sidan hos mig. Ineffektiv effektivitet. Jag tror att jag är snabb - men i slutändan tar allting oändligt mycket mer tid - eller ser ut som skit. Det här är anledningen till att jag inte syr. Varenda gång jag sitter vid symaskin går nålen i 100 km/timmen - med resultat att hela projektet blir en knut av vilsegångna sömmar. Minns med fasa syslöjden i skolan; sprätta, sprätta, sprätta - och börja om. Gång på gång. Min syslöjdsfröken satte ord på det här: "Du är full av bra idéer, men du är inte så bra på att genomföra dem". Jag i ett nötskal. De goda idéerna gav mig åtminstone en fyra i betyg. Hoppas de kan ge mig ett vackert hem också - trots bristfälligt genomförande.
Önskar jag vore som pappa. Långsam, metodisk, noggrann. När han stöter på problem stannar han upp, hummar en stund och finner en lösning. Tappar aldrig humöret. Alltid lika tålmodig. Det där har alltid fascinerat mig. Jag ska bli som pappa. Behöver bara meditera lite mer.

Så idag sitter jag i mitt kaos och känner mig rätt blå. Modstulen. Vet inte vilken ände jag ska börja. Pallar inte flytta möbler själv, så jag har fortfarande allt i en hög mitt på golvet. I stället gjorde jag en liten garderobsrensning. Bra prioritering, va? Vill bara att det ska vara klart nu. Luta mig tillbaka i mitt nya vita rum och känna mig som om jag sitter mitt i ett foto i ett glossigt livsstilsmagasin. I ett rum, totalt i kontrast till det kaos som är mitt liv. I kontrast till mig, som alltid känt mig tilltufsad och lite.. skitig. Låtsas att jag är en annan. Kanske är det det allt det här handlar om. Måla vitt, rensa röra, göra om. Att jag är så himla less på att vara jag.

Och till råga på allt så har jag satans ont i bäckenet efter träningen igår. Som efter promenaden förra veckan. Jag har nog fan foglossning - och det gör mig så satans förbannad. Jag som älskar träningen. Den är min bästa vän och håller mig över ytan när annat i livet är tungt. Hur många gånger har jag lyckas svära i det här inlägget?


Thursday, 21 August 2014

jag gör bort mig på gymmet.

I morse gick jag till gymmet. För andra gången. Jag har verkligen saknat träningen. För ett par- tre år sedan, innan diskbråck, missfall och depression, hängde jag på gymmet var och varannan dag. Jympapass och crosstrainer. Jag blev hög av att träna. Fick studs under dojan och solsken i blick. Resten av livet kom på andra plats. Träningen prioriterades nästan alltid.

I förrgår var jag där för första gången med min sjukgymnast. Jag har fått träning på recept (vilken bra grej!) - och fick således köpa ett kort mycket förmånligt för bara tre månader i taget. Passar ju perfekt - eftersom jag inte vet hur graviditeten kommer att behandla kroppen och hur hur länge jag kommer kunna hålla på.
Sjukgymnasten gav mig ett styrketräningsprogram att följa - och när jag tränat dryga timmen idag så kunde jag inte motstå frestelsen att hoppa på ett jympapass som började precis när jag var färdig. Jag var tveksam till hur det skulle gå - har ju tränat väldigt lågintensivt senaste månaderna (yoga och sjukgymnastik) och innan dess inte gjort något alls på två år. Men herregud vad roligt det var! Och jag kände mig så stark. Och blev alldeles kär. I kroppen (som orkade och tog i utav bara helskotta!), i livet och i att röra mig. Tror jympapass är bland det roligaste jag vet.
I vanlig ordning grät jag och skrattade om vartannat och alla mina medmotionärer måste ha trott att jag var galen. Det löser så mycket spänningar hos mig. Mentala och fysiska, och jag kan inte hålla inne gråten. Vill inte. Jag är ju inte ledsen, men blir liksom förlöst, från allting jobbigt. Det är som om all oro, ångest och stress bara släpper taget. I loooove it. Lite jobbigt bara att jag missuppfattade en övning där gruppen skulle dela sig och stå längs varsin väggsida. Jag var i mitt eget lilla universum och märkte ingenting och stod kvar i mitten och stuffade. Galningen som skrattar och gråter i salig extas. Det här pågick alltså i minuter tills två arga gubbar flög på mig samtidigt och förklarade läget. En av dem onödigt barsk: "DU FÅR HÄNGA MED HÄR." (såklart var det representanter för den ytterst lilla procenten män som var tvungna att valla fåret till skocken..) Fast ingenting kunde rubba mig. Jag var oanfäktbar. Kunde inte ens bli generad. En Lotta i 20-årsåldern hade förmodligen börjat grina på riktigt utav åthutningen.

Jag är så lycklig. Jag har sett att det går. Att kroppen återhämtat sig. Att jag orkar. Och jag är inte rädd längre. Diskbråcket gjorde mig så oerhört rädd för att röra mig, det var så mycket som stod på spel. Det var inte bara hot om smärta - men inkontinens (av båda slag), värre känselbortfall, dött sexliv, och inte minst förlamning. Jag vågade inte. Blev varnad för hopp. Fick veta att det fanns allvarliga risker vid olyckor - och jag kände mig så jävla ömtålig. Som om jag levde på lånad tid. Jag liksom bara väntade på att det skulle braka åt helskotta. Men nu... idag.. känner jag mig oövervinnerlig!! Och att jag inte alls har tid att vara gravid. Det är ju så ROLIGT att träna. Kroppen får inte ställa sig i vägen! Tror nog att lilla Monterrey låg och skrattade tillsammans med mig därinne i mörkret. Det kändes så.

Livet som gravid är om inte annat väldigt spännande. Har mått verkligt pyton i en vecka och sedan kommer jag tillbaka i full kraft och känner mig starkare än någonsin. Det är onekligen en berg- och dalbana.

Wednesday, 20 August 2014

vicken grej! Monterrey blir en tjej!

Ultraljud idag! Vecka 19. Allt ser toppen ut. På skärmen låg en liten tjej och sträckte på sig. Alldeles uppnäst och med en stor prilla under läppen.


Wednesday, 13 August 2014

Ytterligare ett steg mot vuxen.

Det går sådär med bloggandet - som ni kanske märker.
Har kommit in i en extremt trött fas. Kroppen värker. Tog en lång promenad i fredags och efter det så har ryggen och kroppen varit åt helskotta. Är skiträdd att det är foglossning som börjar ge sig tillkänna. Jag har sovit 12 timmar per natt och ändå inte kunnat hålla mig vaken under dagarna. Och mitt i allt det här så har jag dragit igång en renovering hemma! Bra va? Nu går det knappt att röra sig hemma. Möblerna står staplade på hög mitt i rummet och mitt i möbelhögen står min säng och jag känner mig lätt klaustrofobisk när jag klättrar till sängs om kvällarna. Trots det har jag planer på att bygga en sådan här:

källa styleroom.se

Alltså en inbyggd våningssäng. Jag och min fixering vid rummet i rummet. Min barndoms koja. Ett alldeles eget och hemligt krypin. Ja, det kommer ju inte se exakt ut som ovan, jag har en färdig bild sedan länge. Panelen vill jag ha, sedan blir den ju inte fullt så inbyggd och i fotändan vill jag också ha ett "fönster". Alla öppningar försedda med draperier. Perfekt för mörkläggning om en behöver sova dagtid under amningsperioden.  

Så.. varför två sängar? Det kan jag faktiskt inte riktigt motivera med annat än att jag VILL. Min vän Ulf har en loftsäng och jag älskar hans loft. Det nya perspektivet av rummet, överblicken, närheten till takets öppna fält. Det ger en frihetskänsla. Att fly jyttret ett tag. Älskar hans loft. 
Inne i mina kojor ska det finnas mysiga hyllor för katterna (så de lockas att ligga där i stället för i sängen, hyser inget större hopp om att det fungerar), förvaring av praktiska ting (allt för att en inte ska behöva lämna sängen i onödan!), belysning och i min undre koja en stjärnhimmel. Det har Ulf. Självlysande stjärnor i taket. Jag tänkte gå ett steg längre och ha ett ljusnät täckt av en våd mörkblå organza - för att dölja övre våningens ribbotten. Sängen kommer vara 140 cm bred - lagom stor för Monterrey och mig tills han kommer upp i tonåren.. eftersom jag har tänkt att han ska amma till 12 års ålder. Skojar. 

Men nu till det mer sensationella - och detta blir svårt att erkänna - jag målar om. Ger upp min prickiga barntapet som prytt mina hem de senaste 20 åren. Byter den mot vitt. KRITVITT. Jag  har alltid hatat vitt. Nästan börjat gråta varje gång någon vill måla sitt hem i vitt. Tänkt att vitt är döden. Att det finns för lite färg i tillvaron. Det var inte många veckor sedan jag förbjöd min lillassyster Emma att måla vitt (fölåt!!) - och här sitter jag nu. Med två burkar vit färg och väntande väggar.
Alla leksaker är undanpackade och jag tänkte ge mig själv en prövoperiod att leva utan. Nu blir det vitt, asketiskt (nåja) och kitschfritt. Vilken tväromvändning. Skyller på graviditet. Och Gotland. Och Ernst Kirsch-vad-han-nu-heter.

Jag har beställt golv ifrån Stockholmshem. Tänker mig ett himmelsblått. Vill ha linoleum. Har också beställt fönstermålning - för det ger jag mig inte på själv. Funderar på mörkrött eller kanske blått. Typ så här. fast på insidan då..


Jag tycker det röda känns mer levande - så det lutar åt rött. Jag vill gärna glömma att jag är i Sverige och är det något jag saknar i hyreshus-sverige så är det färgglada snickerier. Jag älskar blanka, tjocka, färgstarka snickerifärger. Tänker att det blir en fin inramning till en vintervy också!

Vidare har jag tänkt få plats med matplats till mig och Monterrey. Jag har ätit de senaste årens måltider i sängen - det känns aningen grisigt med ett litet småbarn. Det lutar åt ett sådant här fällbord från Ikea.
Tycker inte jag har plats för mer. Tänkte sätta en bit fin plastmatta på väggen bakom som skydd mot dräll och kastade potatisar. Jag känner ännu inte till Monterreys bordsskick och jag tänker bättre safe than sorry. 
Är inte helt vän med att plocka in ikea i hemmet dock, men ibland måste en kompromissa. Gillar att det är en hylla i nedfällt skick.

Så vad tror ni? 

Försökte hitta bilder på mitt rum, som det sett ut - men jag hittar inga. Nu känner jag mig lite ledsen att jag inte fotade innan jag plockade ner allt. Här kommer ett par halvdana före-bilder, som ändå ger en slags idé om vad jag rör mig ifrån (och nu drabbades jag av en slags ledsenhet. Som om jag stänger en dörr bakom mig). Plötsligt känner jag mig så jävla vuxen. 

förra årets julpynt

en bråkdel av all min älskade plast..





Sunday, 10 August 2014

En klänning till Monterrey?

Tror ni Monterrey skulle gilla denna? Jag blev lite kär..
Den ligger på engelska ebay och auktionen går ut om en
timme och hela kroppens impulser går tvärsemot vad jag hade
bestämt mig för:
Att inte vara fåfäng åt min unge. Att min unge bara
skulle få vara färgglad och någorlunda könsneutralt och lekvänligt
klädd.

Varför är jag så klänningstokig? Slå mig i skallen om jag gör mitt
stackars barn till en påklädningsdocka. En pappersdocka med
diger garderob. Det kommer bli en utmaning för mig, att låta bli.


Tuesday, 5 August 2014

mat!!



En av många anledningar till att jag skulle tycka om att leva på Gotland är maten. Det är så lätt att köpa närproducerat, och så lätt att köpa ekologiskt. Dessutom finns det så himla mycket smarrigt! 
Hela Gotland är fullt av små gårdsbutiker, med allt från honung, delikatesser, örter, majs, grönsaker och kött till hembakat. Ibland är de obemannade, då har de tillitsfullt ställt fram en kassalåda eller helt sonika gjort ett hål i väggen för sedelinkast. Det känns så himla trevligt. Men även om en går till de större butikerna är det lätt att finna närproducerat. Och ofta till ett bra pris. Heja Gotland!
En liten delikatessbutik med provsmakning. Jag köpte en äppel-
marmelad med saffran och en påse grönt te med mynta. 
Världens godaste bullar finns på Själsö bageri. De gör också
jordens godaste surdegsbröd. Unnar ni er bara en bulle, så är det
kardemummabullen ni ska ta. Å herregud. En bit av himmelen.
Vår sista middag: grillad lammfilé marinerad i vitlök och örter,
med grillade rotsaker, bönor och citron.
Till det en tomatsallad med nyskördade bondbönor och örter.
Allt utom citronen och ett par broccolibuketter var lokalt
producerat. 
Jag har på riktigt aldrig druckit något så gott.
Så här naturlig äpplesmak kan endast ett äpple ha!
Ja, också den här musten då. Slår nog t om
Margaritan på Tecalitlan i Chicago.
Också kronan på verket: Saffranspannkakan! Med salmbärssylt och grädde.
Ljuuuuvlig. Det här ska jag servera på min födelsedag. Vilka kommer? Har
t om köpt med mig sylt hem.
Obemannad självplock.
Så! Nu är all min Gotlandsrapportering färdig! Nu ska jag försöka landa i Stockholm och vardagen. Njuta av mina gotländska ostar och lammkorvar jag köpt hem. Och äggen från hönor som vandrat fritt på tomten. Och vakteläggen. Och inte minst:  saffranskaramellerna. Herrejävlar vad goda. Hårda karameller med distinkt smak av saffran och honung. 

Shoppa till Monterrey

I morgon går jag in i vecka 18. Magen har vuxit enormt bara de senaste dagarna. Nu kan jag till och med känna den. Som en tyngd. Som något som stramar. Något som är i vägen när jag yogar. Helt galet hur snabbt kroppen kan förändras efter en platåfas.
På vårdguiden.se står det att barnet kan vara uppemot två decimeter långt vid den här tiden. Svindel! Det är ju.. jättestort. Hu. Jag pendlar mellan lugn och glädje och fullkomlig skräck. Det går liksom inte att förneka längre. Magen är där. Den växer. Den känns. Monterrey har kommit för att stanna - och jag har nu vågat göra min första bebis-shopping! Kolla här:

Det började med att vi sprang på det här fagra lammet!
-Åh, vilket vackert skinn! utbrast den blivande modern - det där
skinnet blir alldeles perfekt för en liten bebis! Vi
flår henne! 
Sagt och gjort. Lammet blev till en naken lysande ängel och for sin
kos till himmelen. Tack snälla lamm för din gåva! 
Närå.. lugn och fin! Det var ju bara Jeanie som demonsterade
andrasortering-skinnet jag hittat för 800 kronor. Det var inte
riktigt så vackert som jag hade hoppats. Gillar de där mörka, nästan
svarta skinnen med ljusa inslag. Men det här är mjukt och gott och
jag tror nog att Monterrey kommer trivas. Han har redan fått två
vita skinn utan pappan (a.k.a.Kattvakten) - och jag tänkte stapla.
Har ni någon gång legat på en hög med lammskinn? Nä, tänkte det.
Det är som att sväva på ett moln! Lovely!
Jeanie bugar och gör en tackdans till fårtackan och lammet som skänkte
oss detta skinn. Eller till fårbonden som rövade det, snarare.
Sedan gick vi på loppis. Jag köpte en fin liten keps till mig själv, kanske tillfaller den också Monterrey - för det var något av ett spontanköp. Inköpt på Obs! någon gång på sent 60-tal.


Jag hittade också en sådan där köksreda! Den köpte jag inte - och OJ, vad jag ångrade mig. När jag kom tillbaka ett par dagar senare hade loppisen stängt för säsongen. Om ni springer på en reda så säg till! Jag vill så rysligt gärna ha en. Skulle måla den i tjock röd lackfärg och kanske pynta med kantband. Perfekt för pärlor, kritor, pennor och annat smått en liten unge kan tänkas vilja pyssla med!

Så, åter till Monterrey-shoppingen. Jag fann oanvända stickade underbyxor och en mössa från 60-talet. Fortfarande i sina förpackningar från Obs! De är inte det finaste jag sett, blekt gula (har ju förkärlek för starkare färger) - men jag kunde inte låta bli. Gjorde det lite ceremoniellt. Köpa första plagget, liksom. Kändes fint.
Tänk en liten spädbarnskropp i dessa. Är de verkligen
så små?? Mössan ser inte ut att rymma mer än en apelsin. 

På en annan loppis hittade jag dockmöbler. Tycker om saker ur proportion. Det kittlar mig. De är betydligt större än vanliga dockhusmöbler och jag älskar dem. Inköpta i Italien på 70-talet. Älskar tanken på ett rum i rummet och tänker att dessa kan få bli en del av rummet i rummet. Tänker att jag ska göra en egen dockfamilj till. Börjar längta efter att pyssla. Kanske är det en del av boandet och förberedandet.

DET VAR ALLES!

Monday, 4 August 2014

semesterbaksmälla.

Nu är jag hemma igen och sitter här med jordens baksmälla. Ja, alltså.. semesterbaksmälla. Men jag har också ett fungerande internet - inget ont som inte för något gott med sig, eller vad är det man brukar säga? Men jag vill verkligen inte vara här idag. Vill vara på Gotland. Vakna till solsken och en sorgfri dag på stranden. Åka genom det ömsom karga, ömsom spirande gotländska landskapet. Vallmo och blå cikorior i rågfält. Betande får. Stanna vid flörtigt vatten som ler i takt med solen. Bli öm under fötterna av de rundade gotlandsstenarna på stranden. Äta saffransglass. Och bara andas. Jag tror inte jag fattade hur lyxig den här veckan har varit. Nu är jag girig. Vill ha mer. Känner till och med en längtan att flytta dit. Det känns som om Gotland kan vara min plats på jorden.

Sista dagen var perfekt. Började med världens godaste bullar på vid en hamn.

Sedan hoppade jag från den "höga" bryggan - trots att jag egentligen inte vågade! Allt bara för att en gotländsk brutta låg i vattnet och flinade åt mitt fegande och försökte peppa genom att kalla mig larvig. Det krävs att det är en främling som gör det, hade Thomas gjort samma sak hade trotset vuxit mig och jag hade förmodligen stått där än. Men oj! vad det var härligt! Jag hoppade och hoppade och hoppade! Och nu när jag skriver det här i mitt ångande heta vardagsrum känner jag en intensiv längtan tillbaka.


Jeanie fick också bada. Hon var inte riktigt lika förtjust som jag. Thomas inledde varje dopp med en liten terapisession, sittandes på bryggkanten med hunn i knäet. Och ursäkta bildbombningen, jag tycker bara hon är så rasande söt.
Det ser ut som det behövs en liten terapi-
session först.. ser ni skräcken i den stackars jyckens ögon?
Sådärja. 


Badplatsen var perfekt. En liten hamn med fiskestugor. Lagom med folk. En stor gotländsk familj i fyra generationer satt i solstolar, pratade högljutt och lyssnade på smörig svensktopp. I loved it. 

gravid mage i bikini


Sedan for vi till en lammgård och tittade på skinn och köpte lammfilé. Där hade de kattungar!

det spexades och gicks på händer
den här hade gärna fått kommit med hem till mig! Kolla öronen!
Väldigt vackra skinn! De två nedre låg i 6000-
kronorsklassen och var således lite för dyra
för mig! Ägaren hade över 50 skinn i sitt hem
och förundrades över sin frus förmåga att finna
plats till alla skinn! 
Är inte helt hundra på gullighetsfaktorn i denna bild.
Thomas ser en aningen.. galen ut..? Och strypgreppet
på den lille kissen..?
Sedan grillade vi och gjorde allt tråkigt som att skura golv och städa upp efter oss.. 

Vet inte vad grillmästar-thomas håller på med -
men gott blev det i slutändan
En liten bit av stugan vi lämnade bakom oss. 
Sedan for vi hem. Jeanie satt uppkrupen i min famn hela båtresan
hem. Kände mig nästan som en mamma när vi satt där.. hundens
väna lilla huvud hängandes ömsom över axeln, ömsom på armen.
Hon är rar, den där.




Saturday, 2 August 2014

tråkigaste bloggen EVER..


Lite tråkiga bilder från idag! Orkar inte prestera mer. Har varit på stranden. Gäspat. Grillat. Promenerat. Blivit attackerad av ett monster. Köpt vaktelägg. 
Var på väg till Visby - men lät bli. Nu sitter jag inne och njuter av åskan.
gravid mage i tvärsnitt!

det tär på krafterna att vara på semester!


Monster!