Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Thursday, 31 July 2014

sommarparty på stranden.

Har haft en sådan himla fin dag idag. Har förälskat mig fullständigt i Gotland och att vara på semester. Det var yogalägrets sista dag, även om det känns sorgligt så tror jag inte att jag hade klarat så mycket mer. Jag har träningsvärk i både kropp och själ. 

Vi har klättrat runt bland raukar och hittade världen underbaraste strand. Och för en stund när jag låg där så kände jag mig som lyckligast i hela världen. Att livet, just där och då, var fulländat. Vi badade, jag fotade sandkorn, lade min första mandala och Thomas byggde monument av vita stenar. 

Här kommer dagens bildbomb:


Kanske just här lyckligast i universum.
- ställ dig i grenklykan!
-varför då?
- det blir en jätterolig bild!
-ok.

Rolig?
Sötaste hunden - motvilligaste modellen.  


Fint va'? Att vi har vandrat omkring i ett gammalt korallrev idag.
Idag kändes vattnet inte särskilt tropiskt..
sandkorn. ser de inte lite.. tropiska ut?

allt är förgängligt.
Thomas filosoferar kring livets förgänglighet. 
svala. tror jag. sabla vacker.


Slite - bloggen som aldrig blev av.

Idag när thomas och jag svischade genom det gotländska landskapet pratade jag med mamma. Jag frågade henne var på Gotland vi varit när jag var liten - för en gång tidigare har jag varit här. Jag minns en ö med jättelika vågor och härligt vatten. Men också en massa jobbigt jag kanske återkommer till senare i texten. Ifall inte maten hinner bli färdig först. 

- Ena gången var vi i alla fall i Slite, svarade mamma.
- Men jag har ju bara vart på Gotland en gång! protesterade jag.
- Ja, just ja, sa mamma - du låg ju min mage den gången.

Så för ganska precis 40 år sedan så var min mamma på Gotland. Gravid med mig. Och boendes på en ort som hette Slite. Vi åker dit! sa jag till Thomas. För jag såg något fint i det där - att mamma för 40 år sedan bar mig i sin mage - på den plats där jag är nu, bärandes min Monterrey. Så Thomas och jag styrde kosan mot Slite för äta. 

Jag föreställde mig en fin gammal semesterort, gamla krogar med anor och fantiserade om att jag skulle vandra i min mammas fotspår och kanske äta på samma restaurang där hon en gång suttit. Tillsammans med mig, som ett förhållandevis omedvetet litet liv. 
Men när vi kom fram till denna gamla turistort, med anor från åtminstone tidigt 70-tal, så fann vi.. en industriort. Ful och trist. Med rykande skorstenar. Och bara ett restaurangval: Pizza och Pub. Där tror jag inte min mor satt på 70-talet. 
Besvikelsen var stor. Jag hade tänkt att besöket skulle inspirera mig till en fin blogg - för den här historien kändes nästan som ett möte. Som att jag mötte min unga mamma - när jag själv går här, på Gotland - gravid och på semester. 

Det blev inget restaurangbesök - istället åkte vi hem. Och tände grillen. Har levt på grillad halloumi, champinjoner och tomater i två veckor nu. Mäkta less - med det är svårt att grilla när en inte vill grilla kött och inte tål feta fiskar - för att gallan vänder sig ut och in. Så här sitter jag nu och skriver, i väntan på maten. Och där blev den klar. Mmmmm.. Halloumi. 

finbesök

Här är några av de figurer som gästat vår tomt under veckan:

Världens raraste hönsfamilj
jordens sötaste kotte
stöddige kalkonen, som i sällskap av sitt crew går
till anfall. Jag har lite respekt för'om här..
Älskar tuppar. Jag ska snart, snart ha höns. Så
är det bara. 
Just strut.. jag är säker på att det är preeecis så här King Tuff
menar! Älskar stilen. Så där vill jag kunna gå. Som om jag ägde
hela Martenbo.

Nu ska jag iväg på yogalägrets sista dag. Och i morgon ska jag rida! Yay! Säg inget till mamma,
jag är inte säker på att hon blir överförtjust, eftersom jag är gravid och allt..

Wednesday, 30 July 2014

regn och råg

Ha! Nu ska jag tråka ut er med ännu fler bilder. Idag var Gotland regnigt, då har en tid att pyssla med sånt här trams:

Regn
..och en jädra massa råg! 


Har typ tre uppkopplade minuter på mig att posta en blogg - därför blir jag lite fåordig. Det är inte hela sanningen - för jag är tröttare än någonsin efter tre-fyra timmars yogapass/dag. Jag går omkring som en vandrande träningsvärk och känner mig faktiskt lite grinig.
Så här trött ser en ut i skrivande stund efter tre dagars yoga-läger:


I morgon är lägrets sista dag, och jag - trots att jag är helt slut - sörjer det. Det har varit underbart på många vis. Fast sista yogapasset idag var tufft - jag pendlande mellan intensiv meditation och aggressivt chokladsug. Marabou-loggor och smarriga praliner ven i huvudkaoset. I morgon när lägre är över ska jag få choklad. Och kanske en saffranspannkaka.

Tuesday, 29 July 2014

middagsgäster, vallmo och världens vackraste ägg.

Mer bilder. Från Gotland.
Igår fick vi dessa middagsgäster. Jag uppskattar bordsskicket. 



Svävande vallmo. 

Vallmosnippa.

Kanske världens vackraste ägg. Köpte av grannen. De är i mjukaste pastell,
olika stora och alldeles magiska. Tror de ruvar på hemligheter. Borde bära
dem i armhålan några veckor - vem vet vad som skulle komma ut av min
kärleksfulla omvårdnad..?

Vykort från Gotland!

Thomas och jag och Jeanie är på Gotland. Vi har hyrt ett gammalt torp ett par mil utanför Visby. Vi är omringade av kohagar och tampas med fluginvasioner- frånsett det har vi det toppen.
Gotland är rasande vackert. Jag går på ett yogaläger om dagarna - medan Thomas och jycken hänger på stranden och slappar och tjyväter glass när inte jag ser på.
Yogalägret är fantastiskt och jag vill berätta allt om det - men känner mig stressad. Dels över internetuppkopplingen via Thomas telefon, dels för att jag ska upp halv sju i morgon för ett två timmars yogapass. Här får ni lite bilder så länge!

Stygg knapp. Byt ut ditt gravida åbäke, ba'!
..och apropå gravida åbäken..
tycker jag ser rolig ut med den där gravida kaggen.
inte så snyggt. måste kanske överväga mina klädval
från och med nu..
Första gången jag bär shorts offentligt sedan jag var 15. Shorts revisited 25 år senare!
Jag skojar inte. Lite obekvämt, men jag vänjer mig. Har svårt för att vara
avklädd.

inte jordens bästa bild - med så luden! jag vill gosa!
stenar.
strandliv.

Monday, 21 July 2014

Lyxsemester!

Den här veckan ska jag passa min systers hus när hon och hennes nyblivne make är på smekmånad. Huset är inte vad vi normala människor kallar hus - det är ett palats. Galet stort, och med en altan långt större än min lägenhet. De har pool både inne och ute. Bastu. 2000 rum, minst. Träningsrum i anknytning till pool och bastu på bottenplan. Så här är jag nu. Och njuter. Gick upp tidigt i morse och gjorde min träning vid poolkanten. Jeanie låg och gassade i en solstol under tiden. Sedan doppade jag mig och gick upp och gjorde min yoga. Vill minnas att jag läste någon gång att det var rekommenderat att ta en kalldusch innan yogan. En dopp i iskall pool torde ha ungefär samma effekt! Idag hade morgonstund verkligen guld i mund.

Katterna är här också. De och min syster Marias katter har fört ett jäkla kackalorum under natten. Så pass att jag trodde att de höll på att dö vid några tillfällen. Där kan vi snacka ångestskrin. En gång var det en av katterna som lät som ett skrikande spädbarn. Det var helt bisarrt. Ännu mer bisarrt är vad som hände: Monterrey (ni vet, han som växer i min mage), började slå runt som en galning därinne. Jag svär! Jag kände honom. Han snodde runt som en pigg liten mört. Liten och flink. Jag blev nästan rädd.

Snart kommer min vän över. Jag hoppas vi kommer att utnyttja bastun och poolbada lite till. Det här är så lyxigt - och jag begriper inte hur jag ska kunna stå ut med att komma hem till min egen lya efter den här veckan.

Går snart in i vecka 16. Förlåt mitt meningslösa inlägg. Idag har jag semesterhjärna.

Jeanie ligger och glor när jag tränar
En liten bit av den härliga poolen!
Mycket trött Lotta i skrivande stund. Det tär att vara ute!
Mage vecka 15. 





Thursday, 10 July 2014

hundra år av ensamhet.

Varenda kväll blir jag stingslig och tvär för jag vet att natten är i antågande. Jag hatar nätterna. Varenda natt är en lång, tröstlös och ensam vandring som aldrig når något slut. Jag vaknar var tionde minut. Jag hinner kissa sex gånger på två timmar - kanske inte för att jag måste, men för att jag måste få lämna sängen - mitt helvete - en stund. Jag hann dricka en och en halv liter vatten i natt. Näsan är täppt p g a hormoner och törsten river i mig när jag spenderar natten med att flås-andas genom munnen. Allt irriterar. Inget är bekvämt. Det är för varmt, det är för kallt, för mycket katter, för smuligt, går inte finna ett bekvämläge. Det vilar en ångest över hela tillvaron. Lite som att befinna sig i limbon mellan verklighet och en feberdröm. Men störst av allt är ensamheten.

Konstig, den där ensamhetskänslan jag alltid upplever när jag är gravid. Den här graviditeten kom den lite senare. Men så här känner jag aldrig annars. Nu känner jag mig så bottenlöst ensam. Jag förstår det inte. Tänker att det kanske går att förklara evolutionärt, för den känns nästan fysisk. Att en faktiskt blir ganska utsatt som gravid (ur evolutionärt perspektiv) och är i stort behov utav skydd och omsorg. Någon som ser till att en får föda, värme, skydd. Även tiden efter förlossningen. Men jag är för fan ingen stenålderskvinna. Jag klarar mig.

Dagarna fortlöper trots allt ok. Trots att jag knappt får någon sömn klarar jag mig. Barnmorskan säger att den här sömnlösheten är kroppens sätt att förbereda en inför amningsperioden. Jag vet inte vad jag ska tro, men en får väl vara glad att det har ett syfte då. Annat än att bara vara ett djävulskap. Har märkt att jag svär betydligt mer nuförtiden. Gravidåkomma.

Har svårt att komma igång idag. Ska snart iväg på sjukgymnastiken och sedan ska jag träffa en vän på eftermiddagen. Samma vän som jag träffade i måndags. Vilken fantastisk kväll det var i måndags! Vi satt på en veranda i kvällssolen och drack te, åt choklad, jordgubbar och mango.Tiden bara flög iväg. Vi pratade om livet, kärleken, döden, framtiden, drömmar och allt där emellan. Jag älskar samtalet. Känner hur jag saknat det. De där samtalen när en flätar. Där bådas erfarenheter, tankar och funderingar möts och flätas samman till en vacker färgstark matta. Livet. Livet blir lite tydligare. Får konturer och sammanhang.
Jag var så glad när jag kom hem i måndags. Kände hopp om livet och kom hem fylld av kärlek - men ändå vaknade jag tisdag morgon med samma jävla ledsenhet. Samma ensamhet. Samma längtan.

jag blottar mig. om ätstörningar, kroppsnojjor och graviditet.

I morse hade en gravid facebookvän postat denna artikel - om en mamma som 8 veckor efter förlossningen kämpar med tillvaron för att hon inte längre känner sig vacker och sexig. Hon känner sig inte bekväm att visa sig naken för sin man och funderar på om hennes "sexy" någonsin kommer tillbaka. Men hon har kapitulerat inför faktumet att det tar tid att komma i form - men lägger fokus på makeup och naglar - för skönheten är viktig för självkänslan. Min facebook-bekanta kunde totalt relatera. Hon väntar sitt första barn och jag tror inte hon har kommit mycket längre än jag i graviditeten och hon går på gymmet så mycket hon hinner och smörjer sin mage med feta krämer för att undvika bristningar. Hon oroar sig.

Det här triggade igång något hos mig och jag önskar innerligt att jag inte hade klickat på den där länken. Jag hade hoppats på en annan utgångspunkt. En analys. En tröst och ett hopp och ett jävlaranamma. För jag skulle ljuga om jag sa att jag inte själv oroar mig. Inte själv kämpar med förändringen. Jag sitter här i mina träningskläder och skulle gå upp och göra mitt två-timmars yoga- & träningspass jag försöker göra varje morgon. Visst, det handlar om välbefinnande och att förbereda sig inför graviditetens vedermödor och senare att orka och kunna bära ett barn. Men jag skulle ljuga för mig själv om jag inte också erkände att det har lika mycket med den där andra biten att göra. Att inte duga. Inte kunna stå ut med bilden i spegeln. Inte vara liggbar. FÖR JAG OROAR MIG UTAV BARA HELVETE. Och det är en sådan skam.

Är det verkligen vettigt att vi mitt i våra graviditeter - med allt vad det innebär - ska oroa oss ifall vi kommer vara sexiga nog åt våra män efteråt? (nu har jag då ingen.. men oron är där ändå. Rädslan att min post-gravida kropp kommer kättja mig till evig ensamhet, att inte duga.). Så inför allt nytt så ska oron för delad magmuskulatur, slapp hud, övervikt och hängbröst också finnas. Sådant jävla felfokus. Kan våra kroppar bara få vara ifred? Bara vara kroppar? Med alldeles fantastiska funktioner - som t ex ATT SKAPA LIV. Kan inte det vackra få finnas i funktionen? I det där jävla miraklet som ju faktiskt kroppen - och inte minst ett nytt liv - är?

För en tid sedan frågade jag runt bland mina väninnor ifall de kände sig bekväma att traska runt nakna inför sina män. Jag frågade säkert ett tjugotal och i stort sett alla svarade nej. Det är åt HELVETE. Jag är själv en av dem. Aldrig - inte ens som ung - vågade jag lita på att min kropp var god nog. Hur många män känner att de måste krypa och gömma sig? Känner sig inte fina nog åt sina flickvänner? Hur många män backar ut från sovrummet för att de inte vill visa sin bakdel? Hur många män funderar på hur de ser ut under en sexakt? Om vinkeln är för osmickrande?
Jag blir så ledsen. Varför är kvinnokroppen alltid i fokus? Synlig, var vi än rör oss. Vi är alltid beredda på en granskning.
Varför är vi aldrig goda nog? Varför är våra kroppar alltid föremål för förbättring? Jävla renoveringsobjekt. Alltid finns det något att fixa till.

Jag är själv en jävligt ätstörd person. Det är inget jag talar högt och brett om, men jag tänker att det är något som förtjänar att komma till ytan. Det är så skrämmande vanligt, men ingen talar om det. Vi går bara i tysthet och stoppar våra fingrar i halsen, låter bli måltider, övertränar, smygäter.
För en tid sedan skrev en bekant till mig på facebook och ville ha bantningstips - för hon hade sett mig gå ner i vikt snabbt. Jag har inga bantningstips. Jag är ingen bantningsguru, jag är ätstörd. Jag visste inte vad jag skulle säga, men sedan sa jag just det: jag spyr. Har perioder då jag lägger mig på tom mage varje kväll. Sedan har jag perioder då jag inte spyr, men lever på ca 500 kalorier/dag. Sedan har jag perioder då jag frossar och inte bryr mig. Låter viktökningen komma i en rasande takt, sprungen ur ett självhat. För mig har det varit den värsta självbestraffningen - att låta mig bli tjock. Varenda kilo på min kropp är ett misslyckande.
Ni hör, jag är inte frisk någonstans. Och mitt i allt det här sitter jag och är gravid och vet att det här är något som måste arbetas bort. Jag vägrar låta detta vandra vidare till mitt barn. Jag vägrar bli en morsa som nyper mig i hullet. Som bantar. Kroppsnojar. Jag vill visa en morsa som fattar sitt värde. Som går rakryggad ut i världen och tar plats. Barn lär sig genom att iaktta. Jag vill att mitt barn ska få vara fri från allt detta så långt det är möjligt. Fri från skönhetshets. Inte finna sitt värde i komplimanger och utseende - utan i vilken fantastisk och fin person hen är. Alldeles perfekt precis som hen är.

Så jag sitter här i mina träningskläder och gråter när jag skriver det här. Jag är så trött. Den där artikeln drog igång hela maskineriet hos mig. Nyvaken och helt off guard. Kan jag bara slippa bli påmind? Jag tänker att vi alla har ett stort jävla ansvar här. Kan vi bara sluta prata om våra kroppar i termer om förbättring? Sluta nypa oss i skinnet och klaga på hur tjocka vi är? Sluta påpeka någons viktnedgång, i synnerhet i samband med en komplimang? Det går inte att skydda sig, budskapen finns överallt. På nätet, varenda löpsedel, reklam. Kan vi bara - mellan oss - låtsas att kroppen inte finns? Att vi bara är personer? Det skulle vara så jävla fint. Och sedan komma ihåg - vi vet inte vem det är vi har framför oss. Vad den personen kämpar med. En liten, harmlös kommentar kan vara nog så triggande för någon som är ätstörd.





Och sedan ett litet bloggtips på temat; här skriver Lady Dahmer om rätten att vara ful.


Wednesday, 9 July 2014

processar och förbereder.

Idag när jag såg mig själv i spegeln blev jag nästan rädd. Jag har gått in i vecka 14 och min mage har på bara ett par dagar blivit enorm. Går inte att ifrågasätta. Jag ser gravid ut. Dels kanske för att magen börjar krypa uppåt. Och läser en på om vecka 14 så står det överallt att det här är veckan då graviditeten börjar synas.
Jag vet inte varför - men jag fick någon slags panik. Jag kände mig nästan invaderad. Lite som när katterna först kom hit och jag tyckte det var så oerhört jobbigt hur de bara svassade in här och tog plats. Lade sig i soffan som om det var den självklaraste saken i världen. MIN soffa. Jag var oerhört provocerad och upplevde det som ett intrång. Kändes liksom olustigt.
Nu är det någon annan som har gjort intrång. I min kropp! Och i mitt liv. Kroppen förbereder sig och förändras i en rasande takt och bortom mitt inflytande. Det är faktiskt nästan lite läskigt. Som om jag är tagen i besittning.

Såklart önskar jag inget annat, men då och då får jag de här doserna av panik - för jag har ju ingen aning om vad som väntar. Det är väl en del av processen antar jag. Kanske hade jag känt mig tryggare ifall jag haft någon att dela allt det här med, för det är liksom lite för stort att bära själv. Jag behöver någon att växelverka med. Som kan lugna mig när jag svajar och som jag kan försöka ge trygghet i en motsatt situation. För jag tror jag behöver båda delarna. Få vara både trygg och livrädd. Ta ansvar och falla. Nu är det bara.. ensamt. Jag vågar inte riktigt ta i de stora känslorna, vågar inte erkänna rädslan. Behöver någon som tar emot och håller upp.
Dessutom blir allt lite diffust för jag har ingen jag vill prata om det med. Ja, förutom du då, kära blogg. Fast du säger inte mycket. Inte heller lägger du en varm hand på min mage. Eller delar min nyfikenhet och längtan. Eller skräck för den delen. Det är en väldigt flummig och dubbel tillvaro.

Har grym träningsvärk idag. Hittade muskler igår på sjukgymnastiken som jag inte visste om att jag hade - och som jag tror kan göra mitt liv oändligt mycket lättare. Det var liksom en uppenbarelse. Precis de musklerna som har saknats - och nu när jag har identifierat dem är det väldigt mycket lättare att hitta en bra hållning. Jag har tänkt helt fel genom åren och gjort allt med så mycket spänning och motstånd. Känner mig hoppfull!
Har känt mig lätt stressad över skicket min kropp varit i - för jag vill så gärna bära ett sjalbarn. Jag vill ha nära, nära. Känna andetag, hjärtslag och värmen från den lilla kroppen. Mest hela tiden. Skulle bli oerhört frustrerad om kroppen ställde sig i vägen. För det här känns viktigt.  Så nu ska jag bli stark.

Så.. vecka 14..
Barnet är nu stort som en knytnäve (svindel!!) och börjar öva sig på att andas. Och har blivit helt fjunigt, som en liten kattunge! Barnet rör sig mindre ryckigt och blir mer smidig och stark. Tydligen rör de sig på ett sätt som nästan liknar balett! Han reagerar nu på smaker och dricker mer eller mindre utav fostervattnet - efter tycke och smak. Roligt!

Undrar om han gillade chokladen jag åt igår.. 



Min mage. Visst är det sjukt? Jag har ändå
inte gått upp mer än något kilo, det handlar
bara om att byta form än så länge -
inte växa. 


Monday, 7 July 2014

min blyga mage.

När jag klädde mig i morse tyckte jag att jag såg en påtagligt gravid mage i spegeln! Mysigt, tyckte jag och var tvungen att fåfänga mig framför webkameran - men på bild blev magen så blyg, så blyg. Snopet. Men den är där! Lovar! Min syster Emma såg den minsann när hon följde med mig till veterinären i morse. Utan att jag behövde säga något!

Esteban har tappat en klo och har fått en ny infektion i foten. Ytterligare ett par veckor med schamponering och tratt. Suck. Emma är i alla fall jordens raraste. Hon kom hit nio i morse med kattbur och satte oss i taxi - eftersom Thomas är i Paris. Och hon vägrade låta mig bära väskan. Gravida ska inte bära tungt tydligen! Perfekt en het dag som denna! Tycker om att bli bortskämd.

Nu ska jag äta frukost, sedan gå på samtal, köpa den här boken av en kvinna här i Hökarängen (vilket flax! Boken är egentligen slutsåld!) och sedan åka till Huddinge för att promenera runt en sjö med en vän. Det känns.. varmt.

blyg mage.
ok.. jag erkänner.. på den här bilden kanske jag
putar en liten, liten aning..



Sunday, 6 July 2014

blå dagar.

Har gråtit typ två dagar i sträck. Kanske hör det graviditeten till. Kanske hör det livet till. I morse vaknade jag med sådan bottenlös ledsenhet och ensamhet i kroppen att jag inte visste hur jag skulle överleva. Inte blev det bättre av vetskapen att min allra bästa vän farit till Frankrike i fyra dagar. Som jag kommer att sakna honom.
Klockan var sex när jag slog upp ögonen. Sovmorgon! Jag klädde mig och tog mig och hunden på en nära tre timmars promenad till min brygga i skogen. Ja, alltså, tre timmar tur och retur. Solen vilade bakom ett mjölkigt dis och vägarna låg tomma. Världen kändes vänlig. Fuzzig i  kanterna.
Vattnet såg kallt och ogästvänligt ut när jag kom fram - och jag tvekade länge innan jag vågade hoppa i. Kände mig liksom rädd. Men jag hoppade. Underbart och gräsligt på samma gång. Sedan gick jag hem och grät lite till.

Nybadad! Och glad. Ni kan skymt det bitska vattnet bakom - ni förstår
att jag tvekade, va?
Sedan passade jag på att vara lite konstnärlig, där på bryggan.
Det kan en ju vara på en mulen söndag. Också. 
På vägen hem åt jag några alldeles nymogna blåbär. Tonårsblåbär.
Fotade rosor..
..några begynnande hallon..
..en vacker skogs-snippa..
..och någonting jag vill kalla för blåklockor. Fast jag kan förstås
ha fel. Jag är ingen jävla botanist.
Nu ska jag lägga mig sked med hunden och grina henne alldeles blöt i kalufsen. Hon är helt slut efter dagens promenad. Kanske för att hon gymnastiserade rätt friskt. Typ så här:

Hon är lätt på foten som en gasell, den där.