Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Tuesday, 29 April 2014

valborg

För några år sedan fick jag en söt Valborgshistoria från mammas 60-tal. Hon försökte uppmuntra mig att besöka en brasa och värdesätta gamla traditioner (har inte firat valborg sedan barnsben) och berättade sedan att pappa ett år köpt en hel stass till mamma: en fantastisk och dyr kanariegul kappa, en cowboyhatt, högklackade skor och en svart handväska. De skulle fira valborg på Djurgården och mamma kände sig så fin!! Bara den bilden gjorde mig helt lycklig! En ung mamma, mallig i en gul kappa, klackar och cowboyhatt och kärleken i armkrok.

Naturligtvis blev det regn- och snöstorm. Cowboyhatten började sloka och blev sig aldrig lik igen. Den svarta väskan fällde färg och lämnade stora och beständiga svarta fläckar på den gula kappan. Så var det med det. Det blev iaf en fin färd till djurgården. 
Och en fin, färgglad pärla till mig!  



Nu ska jag yoga. Och försöka överleva min första morgon utan kaffe - för nu ska jag sluta med kaffe. God morgon! Förresten, kanariegul.. är inte det ett helt underbart ord? 

måste bara visa..

..vad jag sprang på idag. Spana in den här, för det kan vara det vackraste någonsin:

Tycker det står mitt namn på den, men dessvärre var den redan såld.. :(

Nu blir det filmtajm. Och mer chokladbollssmet. Har hittat ett kryphål (eftersom jag börjar odla mustasch och penis utav socker*): 
Jag gör chokladbollar på kokosolja. Den är fast i kall form, smakar lite sött i sig och inget extra socker behövs. Jag blandar kakao, kokosolja, riven kokos, lite mandelmjöl och sedan tog jag en hint utav lakrispulver. Mums. Faktiskt. Hade gärna haft nötter och frön i - men hade inga hemma. (Förlåt. Ska inte fara med osanning.. hade en halv tsk honung i också - men jag vet inte om det gjorde varken från eller till!).



* jag är insulinresistent (pcos) - producererar massa testosteron om jag äter kolhydrater. Blir hårig, slutar menstruera, spänner musklerna och blir som en galning på anabola. På riktigt. Hormonell berg- och dalbana. Jag vill mörda och dö om vartannat. Inte ens chokladbollen är värt det. 

ångest i halsmandeln.

Kattvakten och jag har gått skilda vägar igen. Igår kändes som den slutgiltiga uppgörelsen.
Efteråt satt jag hemma och gjorde en nästan klichéartad klassiker: se på film. Göra chokladbollar - men utan att bemöda mig att rulla bollar - utan bara dyka ner i geggan med sked. Göra bokslut. Tömma lägenheten på hans saker. Ta bort från facebook för att inte fastna i stalking och saknad. Dricka öl. Samla på carpe diem. Samla på saker som ger sisu. Somna med kläderna på. Vakna klockan fem på morgonen och sträcka sig efter chokladbollssmeten som vara kvar. Avsluta densamma. Somna om.

Det kändes som en liten tagg hade försvunnit. Att jag äntligen sluppit ur den där limbon.. tills kattvakten hörde av sig igen. I morse. På en gång väcktes hela känslokarusellen i mig. Förvirring. Vet att jag inte borde - men vill, vill, vill. Den där famnen lockar och drar i mig. Vill bara blunda och glömma. I hans armar.
Men ganska ärligt har jag aldrig känt mig trygg i vår relation. Den har varit en berg- och dalbana. Från och med nu vill jag bara åka nyckelpigan. Jag orkar inte dramatik. Orkar inte osäkerheter. Vill känna mig trygg och ha fast mark under fötterna.

Tog en skogspromenad med hunden. Försökte meditera, men jag har en ångest. Så himla fysisk att jag kan härleda den till vänster halsmandel och en väldigt tajt bröstkorg. Haha. Tänker att jag ändå borde försöka min meditation, se på ångesten och acceptera att den är där. Men svårt. Den är så jävla ordlös. Och ond. Går inte resonera med eller begripa. Men jag tänker att det är en ångest jag skulle kunna slå bort. Springa bort. Skrika bort. Stampa bort. Fan, vad jag saknar träningen.

Hade dock lyckträff med mina filmval måste jag säga! Ibland känns det som om livet serverar en precis det en behöver för stunden. Bl a såg jag Häxorna från Eastwick. Säger som the devil himself:
Daryl Van Horne: "Men are such cocksuckers aren't they? You don't have to answer that. It's true. They're scared. Their dicks get limp when confronted by a woman of obvious power and what do they do about it? Call them witches, burn them, torture them, until every woman is afraid. Afraid of herself... afraid of men... and all for what? Fear of losing their hard-on."

"Daryl Van Horne: I like women. I admire them. But, if you want me to treat you like a dumb twit I will. What's the point? You have brains Alex, more than brains, and you don't even know it do you? Well most women do not.

Alexandra Medford: Are you married? 
Daryl Van Horne: Good question! You see, brains! The answer is no, I don't believe in it. Good for the man, lousy for the woman. She dies, she suffocates. I've see it! And then the husband runs around complaining that he's fucking a dead person, and he's the one who killed her![bursts into laughter]"

Touché! skrek jag lite ölfull och gjorde ett sånt där yes-tecken med knuten näve.
Jaja. Till kvällen har jag laddat ner En hondjävuls liv och lustar. Ni ser temat? Fast jag blir jävligt provocerad av att kronan på hennes hämnd blir hennes bantning. Att den största revolten är att hon blir smal och snygg. Suck. Och jag har en känsla av att hennes övervikt behandlas som något löjeväckande. Hoppas jag har fel. Har inte sett den sedan tonåren och kommer förmodligen bli vansinnigt provocerad. Men va' fan. Just idag har jag ingenting emot att svära och knyta näven! Hade helst riktat den åt ett annat håll dock.


Monday, 28 April 2014

ovälkommen gäst.

Jag har plockat upp en gammal ovana att nattäta. Kattvakten har inte varit här på ett tag och jag fyller tomrummet med snacks och gamla filmer jag sett hundra gånger.

I går natt straffade sig ätandet - för när jag skulle klä av broccolin sitt foliefodral så fick jag möta en larv. Stor, brun och tjock. I allra högsta grad levande. Och bad inte om ursäkt för sig. Jag dog lite. Vad är det med larver som är så jävla äckligt?
Broccolin for i soporna och jag tog fram en ny. Dissekerade noga, men fann inga ovälkomna gäster. Försökte koppla på en autopilot, inte tänka. Brassade min wok, och försökte finna samma upprymda förväntan som jag brukar ha när jag lagar mat - det gick sådär. Satte mig och åt. Försökte forcera fram ett "Mmmmmm..." - samtidigt som inälvorna ville vända sig ut och in. Det mesta av broccolin blev kvar på tallriken. Fan. Just broccoli också! Som är bland det nyttigaste en kan äta. Fibrer, c-vitamin och järn samlat i god bukett. Jag lever ju nästan uteslutande på broccoli! Hur ska det nu gå??

Drar mig till minnes hur mamma någon gång på 80-talet läste i en tidning att en kunde lägga sin blomkål i ättiksvatten innan tillagning för att bli av med eventuella innevånare. Hon provade. En gång. Resultatet: en enorm (vi snackar larvernas motsvarighet till blåvalen här), vit larv låg och guppade på ytan av ättiksvattnet. Han såg ut som om han var modellerad utav blomkål och en får bara gratulera naturen till ett så snillrikt kamouflage.
Men den uppenbarelsen.. och den insikten som slog min mamma och mig den där kvällen.. jag kan inte med ord beskriva ångesten och rysningen. En rysning som fortfarande skälver i mig 30 år senare. Och tanken på hur många av den där larvens kusiner och bryllingar vi hunnit sätta i oss genom åren pallar jag inte vidröra. Den tanken flyter med ett ondsint trollkarls-skratt omkring i periferin (mohahaha!). Behöver jag säga att vi slutade äta blomkål efter det? Många, många år.

Det här med broccolin är något jag måste komma över. Förstår bara inte hur. Pallar jag ättiksvattna? Och få ett (eventuellt) facit på att varje bukett är ett helt samhälle av slemmiga innevånare? Jag vet inte. Usch. Känner mig nästan kräkfärdig bara av att skriva det här inlägget

Sunday, 27 April 2014

min bäste vän.



Jag räknar Tom Petty till en av mina bästa vänner. Han är min livräddare. Hans röst, alldeles precis på gränsen till sprucken, får håret att krulla sig på kroppen. Och han känns så snäll. Jag blir fnittrig, kär, sentimental och full av hopp när jag hör Tom Petty.

Katterna bär skulden för min aktiva tjocktarm.

Grannen vägg i vägg är blind. Han har varit min granne i många års tid - och trots att han är en tyst, god och mycket hänsynsfull granne - är han den som stör mig mest. Jag har nämligen den här fixa idén: att han är begåvad med någon slags superhörsel. Att han blivit kompenserad p g a sin blindhet. Jag förstår ju att andra sinnen tvingas att utvecklas som blind - men i mitt huvud har det här dragits till extrema proportioner. Jag tänker att han vet ALLT om mig. Att han hör mig genom dubbla väggar. Att han hör mig andas. Snarka. Fisa i sömnen. Att han har hört varje bråk jag någonsin haft. Hört alla telefonsamtal. Hört mig full. Hört mig gråta. Hört mig älska. Jollra med katter. Hört pojkvänner komma och gå. Tugga. Knäcka en öl. Han är anledningen till att jag flyttade sängen från sovrummet till vardagsrummet. Innan låg vi vägg i vägg. Jag tänker att han HELA TIDEN är medveten om min existens och vad jag gör. Att jag stör honom. Förgiftar hans tillvaro med mitt idoga tuggande, bebisspråk och pratande i telefon. I stället kanske det är tvärtom. Att jag hela tiden är medveten om hans existens. Den påminner mig om att stänga badrumsdörren. Öppna öl i köket och med hög musik som bakgrund. Stänga balkongdörren när telefonen ringer. Han lever med mig. Här, i min lägenhet. Känner mig väldigt sällan privat. Han är alltid ett öga på mig. Ett dömande öga såklart. Som brorsans dömande öga. Börjar fundera på om det här är en katolsk ådra i mig. Den här känslan av att vara ständigt iakttagen och dömd. Ett ständigt bärande av skuld.

Vid något tillfälle berättade jag om grannen för min pappa. Hans svar: blinda utvecklar sitt doftsinne till det extrema. Great. Bra pappa. Inte bara har han hört varenda fis - han har fått uppleva den till fullo. Liksom jag förmodligen fått skulden för varenda lådbesök katterna gjort. Och fyra katter är = många lådbesök. Jag är grannen med en extrem ämnesomsättning och överaktiv tjocktarm.


Saturday, 26 April 2014

you got it.


mormor och kärleken.

Idag är det tre år sedan mormor lugnt vandrade vidare till andra sidan. Dagen hon for in till sjukhuset lagade hon mat som vanligt, diskade och plockade undan. Torkade av bänkar och återställde köket skinande rent - som alltid. Sedan la hon ifrån sig trasan och sa; "Så, nu ska jag ringa efter en ambulans." Hon var ball, mormor.  
Hon lämnade efter sig en frys full av hemlagat. Vilken gåva! Mamma var där och åt mormors sista kålpudding och grät. Mormor var makalös på att laga mat och hennes köttbullar skulle jag kunna plocka ut bland en miljon köttbullar tror jag! Smakade som ingen annans. Saftiga, stora och vansinnigt goda! Så morfar kunde fortfarande njuta av hennes kärleksfulla matlagning ett tag efter hennes avfärd.

Ett par dagar innan mormor dog gjorde hela hennes familj ett besök på sjukhuset. Till och med på dödsbädden skojade hon med oss alla. Kastade slängpussar till alla i rummet och fnissade. Stark, klok och rejäl. Och så charmig. Hon var rolig, mormor. Och jag ser mycket av det där knasiga i min mamma. Mamma upphör liksom aldrig att busa och vara barnslig.  

Hon var mån om att ha alla intill sig den där dagen på sjukhuset. Bad efter oss, en efter en. Upprepade våra namn. Liksom rabblade: Niklas, Karin, Fredrik, Lotta, Kenta, Hanna.. Hon verkade nästan lite full. Och med det där leendet. Nöjt och spjuveraktigt. Som om hon ruvade på världens bästa hemlighet. Hon älskade att vara i centrum. Till och med i en sådan här situation. Eller så ville hon ta ansvar. Se till att vi mådde bra och var glada. 
Jag ville inte gråta därinne, men jag läckte som ett såll och skämdes. Betedde mig som om jag redan stod på likvaka. Men jag kunde inte hålla det inne. Kände mig så dum, det sista jag ville var att lägga ytterligare ett ok på hennes axlar. 
Det sista hon sa till mig var: Gråt inte Lotta, det gör mig så ledsen. Och nu när jag skriver det här börjar jag grina igen. 

Svårt och otroligt vackert var det att se mormor och morfar tillsammans där på sjukhuset. 
Vi fick se hur de nästan desperat tog i varann, pussades och hyllade varandra. "Du måste se på mig, Nils", sa mormor. Morfar gjorde sitt bästa för att hålla ihop, men ibland krackelerade han och sa: du får inte lämna mig, min lilla gumma.

Min hövding, sa mormor, jag vill inte lämna dig.
Vi slår följe, sa morfar.

Och så föreställde jag mig att det skulle bli. Har alltid tänkt att det skulle bli så, dör den ena följer den andre efter. Har aldrig sett två personer vara så fina och nära varann. De blev liksom levande i den andres blick. Börjar lysa och spraka. Båda i stort sett döva, men nog hörde de varandra.

Morfar tog det förvånansvärt bra. Han hade blivit religiös sista åren, till den grad att mormor nästan blev svartsjuk på "den där Jesus", som det plötsligt pladdrades så mycket om. Om man kände min morfar skulle man förstå hur märkligt var. Plötsligt behövdes inte brännevinet längre, "för man är glad ändå.. man har ju Gud"! - som han snusförnuftigt upplyste min syster Helena om (han var ingen alkis, men festsöp gjorde han). Men vi var alla glada för hans tro när mormor gick bort. Han var så förvissad att de skulle mötas igen och verkade ta det hela med ett accepterande. 

Men sorgen handlar mycket om att göra bokslut. Mamma var hos morfar mycket i början och hon är makalös på att öppna samtal. Morfar mindes, vände på och gick igenom allt. Det som varit bra och det som varit mindre bra. Tydligen var han otrogen någon gång på 50-talet och mormor och morfar var nära att skiljas - men de lyckades lappa ihop. Kärleken mellan dem tvivlar jag aldrig på. Den vackraste kärlek jag sett.

Mormor var fantastisk. Hon hade slitit hela livet,  tog hand om sin mamma (som hade jättesvår reumatism) redan som 4-åring och fortsatte göra så till gammelmormor dog som 80-åring. Fyra egna barn. Jobbat hårt. Aldrig har jag hört henne klaga. Och alltid har hon haft nära till skratt och humor. Älskade mormor. Önskar jag vore av samma virke. Och jag är så glad att hon lite, lite lever vidare genom mig - för visst delar vi några kromosomer? 

Nu har morfar slagit följe. Jag föreställer mig att de sitter tillsammans, alldeles tillfreds. Fårordiga, stoiska morfar och skojfriska, sprudlande mormor. De flörtar, byter blickar som rymmer tusen ord och lever i sitt alldeles egna universum. Förbundna. För alltid. 



god morgon.

Sitter med tre sömniga katter och dricker morgonkaffe. Känner mig osedvanligt hyper (har spontant och högljutt brustit ut i vansinnessång med hårdrocksfalsett. Upprepade gånger). Jag hoppas det inte betyder att ett migränanfall är på väg. Klassiskt symptom för mig annars.

Jag har så många lösa trådar på bloggen, som jag tänkte försöka plocka upp idag. Har lovat inlägg åt höger och vänster. Fortsättningar på gamla inlägg. - och jag förstår att ni väntat febrigt och med spänning! haha.

Nu drar jag in till stan! På återseende.


Friday, 25 April 2014

Koko får jordens största paket och jag kände mig lite, lite ballare än vanligt.

Idag fick Koko sitt största paket någonsin. En äggkartong full med gott. Han blev överlycklig. Jag kröp omkring på golvet och försökte fånga sötskapen på bild - men det är svårt. Den där sabla kaninen fastnar inte på linsen. Han ser mest ut som en.. kanin. Och han är så mycket mer än så!!

Dom där örona asså..

Som sagt.. fastnar inte på linsen..

Sedan måste jag visa dagens outfit. Känner mig lite fånig som gör det, och en kan se hur obekväm jag känner mig inför kameran - men samtidigt.. jag har en garderob som inte många andra. Dvs enorm. Med tusen möjligheter. Tillfällen att bära en outfit kanske bara blir ett. Och då känner jag att jag vill dokumentera. Idag bar jag detta. Lite obekvämt. Det kändes lite.. mycket. T om för mig. Och lång kjol bär jag liksom aldrig. MEN - jag älskade det. Sträckte lite extra på mig. Älskade hur kappan öppnades i vinden och blottade det lila fodret. Det blev som en aura. Jag liksom växte lite. Kände mig lite större på jorden. Och lite, lite som en superhjälte, eller en matrix-figur. Jag ägde.




jag bet hårt i min vassa tunga.

Ibland ser jag ut som min bror. Ibland möter jag hans blick i min. Det där sammanhanget igen. Som jag talade om igår. Även om han är borta så lever han kvar i mig. Genom minnen. Genom musik vi dansat till. Genom kärlek. Genom sin påverkan - för jag bär också hans blick med mig när jag ser på världen.
När han dog lovade jag en sak: att leva på ett sätt som skulle göra honom stolt.
Och ganska ofta bär jag känslan att han inte är stolt alls. För jag är inte stolt.

När jag var liten så kretsade en stor del av mitt liv kring min bror. Jag beundrade honom. Och som jag suktade efter hans bekräftelse. Jag var hela tiden som en flåsig cocker spaniel kring hans byxben. Höjdpunkterna var när jag fick honom att skratta. Med åren tog jag ut svängarna mer, blev vassare och vassare. Ville bara ha mer och mer av hans skratt. Skämten började röra sig i landskapet På-Andras-Bekostnad. En dag sa han till mig: "Du har en väldigt vass tunga, Lotta." Bara just det. Vass tunga. Han sa det allvarligt och besviket och jag bet hårt i min vassa tunga. Skammen brände i mig. Jag var 13-14 då. Och precis där och då bestämde jag mig för att bli en bättre människa.

Det börjar släppa nu- men första åren efter Peter försvann kändes det som om jag hade hans blick på mig hela tiden. Att han låg under huden på mig. Såg alla hemska tankar och känslor jag trodde var jag. Och jag skämdes. Kände mig ful och smutsig. Men jag förstår också att den blicken inte var hans, utan min egen.
Jag vet hur lätt det är att glorifiera den som inte längre finns. Under tiden han levde släppte jag aldrig synen på honom som min storebror. Den som är klokast och snällast i världen. Den som står över alla.
Peter hade ett eget tempo, tog sig alltid tid för eftertanke. Han var den som alltid, och modigt, vågade möta andras åsikter och t om öppet ändra åsikt. Jag vet att han ville gott. Att han aldrig ville kränka. Jag vet att han hade en enorm vilja att vara snäll.
Nu när jag skriver det här så drar jag mig till minnes hur det var när han precis blivit tillsammans med sin blivande fru. Vi satt och pratade om förhållandet - som nog egentligen var hans första och enda - och han säger:

"Vet du vad jag tycker mest om hos henne? Hon är Snäll" och han säger ordet "snäll" med sådant eftertryck. Som om det vore en skatt han funnit. Något alldeles unikt. Och jag minns att jag svartsjukt tänkte: "JAG DÅ?? Är inte jag snäll??".. tonårs-lotta med sina osäkerheter och sin suktan efter sin brors bekräftelse.

Men han var också envis. Tjurskallig. Och kunde ha långt till att förlåta. Men aldrig att jag dömde honom för sina "mänskligheter" - liksom jag är säker på att han inte skulle döma mig för mina. Jag är säker på att han tillåter mig att vara människa. Med allt var det innebär.

Jag försöker. Och jag vill tänka att viljan kan räcka långt. Att formulera för sig själv vem en vill vara. Att vilja göra gott. Jag har min kompass. Peter gav mig en fingervisning, ställde in en riktning på min där vid 13 års ålder. Nu kanske det är dags för mig att göra finliret. Mitt egna rattande på kompassen, och försöka leva på ett sätt som får MIG att må bra. Framför allt kanske jag ska begripa att vara snäll också inbegriper att vara snäll mot mig. Och definitivt sluta använda min bror som ett slagträ mot mig själv. DET hade han inte tyckt om. Förlåt brorsan!

Min brors blick ser på mig med kärlek och utan dömande - det är jag säker på.


en flickvän för regniga dagar

Ett stycke fiktion. Hittepå.

Jag är en flickvän för regniga dagar,
Jag är en flickvän då solen ligger gömd,
kanske kan jag blåsa undan ett moln?

Jag är en paus,
ett lugn,
en tillflykt,

jag kan mätta hunger
och knyta upp en knut

När solen skiner,
när livet ler
och när du ler - då är du inte min.

Jag är en flickvän då friheten inte är
Jag är en flickvän då livet kättjat dig markbunden,
då vingarna saknas att ta dig dit du vill

de dagar då du kan flyga - då är du inte här,
annat än som en saknad.

När du fallit till marken och tappat dina vingar - 
då kommer du tillbaka. Jag vet. 


Thursday, 24 April 2014

en liten flicka på getfotsvägen.

Idag har jag burit det här halsbandet:

Försökte göra en närbild - men hopplöst med webkameran. Jag har fått det av mamma och på den här lilla medaljongen står det: Kerstin Sundsten, Getfotsvägen 44, Stockholm.
Kerstin Sundsten var en liten flicka som på 50-talet bodde i Gubbängen, bara ett stenkast från där jag bor. Nu är hon min mamma.

För några år sedan när min mormor dog var mamma mycket hos morfar. Morfar ville göra bokslut, rotade i gamla minnen och delade med sig av historier. Ett sådant minne var detta (som han säkert delade med mamma): 
Mormor och morfar och mammas moster och morbror slog upp ett tält på Gubbängsfältet. Där hade de fest hela kvällen och spelade musik på en resegrammofon. Kan se familjen framför mig, hur tonerna och skratten dansar över Gubbängsfältet. Kan känna kvällskylan som ändå blir en vän i värmen från glädjen och att få vara med dem en älskar. 
När damerna och ungarna gått hem övernattade morfar och morbror där i tältet och drack brännvin hela natten  - trots att morbrodern egentligen var en renlevare. Morfar berättade hur de dagen efter for till morbrors lägenhet i stan och fortsatte festen ett helt dygn till. Och på dag tre åkte motorcykel. "På fyllan?", frågade mamma förskräckt. Nää, näää, sa morfar på sin skrovliga, fåordiga norrländska.

När jag får sådana här historier samlar jag dem likt färgglada pärlor på ett pärlband. Kan tyckas bagateller, men de fyller mig ändå med sådan värme och kärlek. Den här fastnade särskilt eftersom Gubbängsfältet bara ligger några hundra meter ifrån där jag bor, och plötsligt är en del av min historia. Jag glömmer liksom bort att min mamma är född här. Det gör mig varm i hjärtat att veta att hon som liten flicka gått på de gator som jag går på. Att mamma-flickan med sina ögon för 60 år sedan sett det jag ser idag. Känns på något underligt vis som ett sällskap. Älskar den där känslan av sammanhang. Den känslan bar jag om halsen idag, Min kära lilla mamma. Flickan på Getfotsvägen. 

Wednesday, 23 April 2014

bajs mellan tummen och pekfingret.

Föreställ er den här morgonen:

1. Vaknar halv sex av att jag hör katten spy ner överkastet som ligger på golvet. Känner mig gråtfärdig, men lyckas somna om.

2. Blir väckt 7 av sträv och mycket enträgen katt-tunga. En annan kattkropp ligger tung och uppmanande på bröstkorgen och gör det helvetiskt svårt att andas. Katterna är hungriga. Men jag är så trött, så trött. Vill snooza. Till vilket pris som helst. Om det så vore hundra sträva katt-tungor i mitt anlete och en flodhäst som låg på bröstkorgen. Enträgnast vinner. Kunde jag njuta av snoozen? Nej. Vann jag? Ja.

3. Går upp strax efter åtta för att städa i ordning inför besöket av hantverkare som kommer klockan 10 De ska fixa stoppet i diskhon. Katterna får vänta på maten en liten stund till, för jag är sur. Jag diskar - vilket betyder ösa ur disk- och sköljvatten med decilitermått och sedan göra säkert 30 skakiga vändor till toaletten med överfulla kastruller och vara fullkomligt skräckslagen för att snubbla. Fattar ni hur jobbigt det är??
Därefter kryper jag på golvet och torkar fläckar med babyservetter. Varför inte moppa, kanske ni undrar? För att jag har en underlig inställning till ansträngning. Hämta saker - tvärjobbigt. Startsträcka innan en kan börja med ens egentliga arbete - TVÄRJOBBIGT.. så i stället kryper jag hellre på golvet och slösar massa tid, samt en miljon våtservetter och flår mina knogar på att försöka gnugga bort gamla matrester för hand. Har jag sagt att jag hatar att städa? Finliret, alltså. Hålla läget precis under kontroll klarar jag.

4. Hittar en olivkärna på byrån i hallen och undrar hur den hamnat där. Greppar den i förbifarten bara för att upptäcka att det är en mycket liten och alldeles mjuk bajskorv. Den blir platt mellan tummen och pekfingret. Min tumme kommer aldrig bli ren igen. Tvättar mig idogt säkert tio gånger och desinficerar mig. Jag håller katterna skyldiga.

Resten av dagen ägnades åt bokföringen - har spenderat två hela dagar på sortering och tejpandes av kvitton. Är fortfarande inte klar. Ingen humörhöjare direkt. Fast jag fick hjälp och sällskap utav hector! Han verkade dock mest intresserad av att gymnastisera och göra sin manikyr!





Dagens färgfyrverkeri! Hittade den här förbisedda klänningen i garderoben.
aldrig använd.
Så här sitter jag och den där andre bokföraren i skrivande stund. I sällskap av Pablo.
Nu ska v sova. Godnatt!

Saturday, 19 April 2014

påsk.

Är på släktmiddag med föräldrar och lillasyster Emma. Fan, jag älskar den här familjen - även om våra sammankomster ibland liknar en Lars Norén-pjäs. Jag förälskar mig i familjen och knasenskapen som uppstår. Ibland är den plågsam, men ibland, ibland, får en små historier som en bara älskar som denna: Hur en nittonårig pappa som flytt till Stockholm-  och mött en 16-årig Kerstin (nu min mamma).. Oj fan, och där kom lillasyster och upplyste mig om att en taxi är på väg.. Fortsätter i morgon. 

Wednesday, 16 April 2014

Varsågod. Ett stycke kattguld.

En natt inför min 40-årsdag fick jag en snilleblixt: jag skulle gifta mig med katten. Esteban. Det var tillfälligtvis slut med Kattvakten och jag satt här med en brudklänning i garderoben och en känsla av att alla fästmän halkar mig ur näven.
Så.. jag skulle gifta mig med katten. Minns att jag typ vaknade mitt i natten och började skriva ett utkast på en facebookinbjudan till vårt bröllop. Pennan glödde och jag satt och skrockade högt för mig själv. Tyckte att jag var så HIMLA ROLIG. Låg och fantiserade om vårt bröllop. Om hur jag höll tal - lite nervöst - men så charmigt och roligt att alla blev lite kära i mig.
Dagen därpå vaknade jag med känslan av att jag skrivit mitt allra bästa någonsin. Kompisen Thomas väckte mig - och jag sträckte mig omedelbart efter blocket för att praktisera lite högläsning av detta mästerverk! Läste med hög och klar röst, men rösten blev mindre och mindre. Besvikelsen. Texten var sådär. Skit faktiskt. Lika skit som idén. Och så jävla rolig var jag inte.
Igår sprang jag på den där texten i ett fullskrivet block. Jag bjuder på't! Välkommen på bröllop!

Välkommen till den kanske mest tragiska tillställningen någonsin. Jag ska viga mitt liv till evigt och galet katt-tanteri - för finns någon jag kan lova evig kärlek till death do us part - så är det Esteban. Han är toppen och har bara ett fåtal egenskaper som lämnar övrigt att önska, ganska vanligt förekommande hos män i allmänhet:
1. Han är snål med goset
2. Han står upp och kissar. med tillhörande dräll. Han är inte så bra på att sikta.
3. Han kokar inte kaffe.
Till er som sätter kakan i vrångstrupen vill jag säga att detta är ett ytterst platoniskt arrangemang. Efter två uteblivna bröllop, en brudklänning i garderoben och hela den rosaskimrande fantasin i huvudet -  och 40 år som närmar sig med stormsteg - så ser jag ingen annan utväg. Jag vill ha den där förbannade ringen! Och tycker inte att jag ska behöva vänta på en karl för att få den. Jag tror ju inte ens på tvåsamhet. Varenda gång jag pratat giftermål har det kommit ett "man kan ju alltid skilja sig" i samma andetag. Däremot tror jag på fest. Och ensamhet blir femsamhet med fyra katter - och den där femsamheten tror jag benhårt på!!
Föreställer mig ingen ceremoni - om en vill vara feg kan en kalla det en 40-årsskiva i brudklänning. Esteban och hans kupaner får givetvis äta kungligt, kanske en strömming eller två. Och jag tror att Esteban, dagen till ära, ska föräras en fluga.
Jag förstår att detta verkar knasigt och på gränsen till galenskap - men jag står inte ut med att se den där jävla klänningen vänta i evinnerlighet på den dagen, den där som förmodligen aldrig kommer.
Kalaset får bli hemma hos mig - med sprit, snittar och champagne - för jag mäktar inte med att kliva ut i offentlighetens ljus iklädd brudklänning och utan gemål. 
För övrigt önskar sig katten och jag en mjölkskummare.  

Pinsamt. Snilleblixtar en får sådär mitt i natten kan vara lite förrädiska. Kattguld.
Detta postades -tack och lov - inte. Och jag är fortfarande ogift. Brudklänningen hänger fortfarande i garderoben och gäckar. Esteban ligger troget vid min sida. Även utan ring.

Klockan är fyra på morgonen och jag har precis vaknat efter att ha somnat på soffan - igen. Tänker att det här inlägget är ytterligare ett stycke kattguld. Förlåt en gammal tröttmössa.

Tuesday, 15 April 2014

Gynstolen, den ensammaste platsen på jorden.


Idag var jag hos gynekologen för ett uppföljande cellprov. Det var på en annan mottagning än den jag varit på innan och när jag såg namnet på den nya mottagningens gynekolog knöt det sig i magen på mig. Jag kände igen namnet från en sådan där sida på nätet där människor kan lämna omdömen - och den här personen hade fått fruktansvärda omdömen och blivit anmäld ett flertal gånger p g a sin omilda behandling och medföljande komplikationer.

Det gick dock bra. Jag talade om för henne att jag kände mig lite rädd - visste ju inte vad jag hade att förvänta mig, och hon svarade: "bara du samarbetar så kommer det att gå bra".
Ja, våga göra annat med fyra kilo spretande och kalla instrument uppstuckna i snippan.. I det läget är iaf jag rätt spak och samarbetsvillig.
Hon småpratade hela tiden för att få mig att slappna av och provtagningen var visserligen obehaglig - men rätt snart avklarad. Hon var inte av det milda snittet, jobbade snabbt och effektivt och utan att förbereda en på vad hon gjorde. Men inga av mina skräckföreställningar hade fått gehör och efteråt sa jag morskt: Det där var ju inte så farligt!
Och då grimaserade läkaren och gjorde sig lustig över de patienter som uttryckt smärta. Suck liksom: "..också springer de och klagar.." Tyckte nog att hon himlade med ögonen också. Eh. Ok. Har en så lite förståelse och respekt för sina patienters upplevelser kanske en inte ska vara läkare. I synnerhet inte gynekolog - för är det någonstans tryggheten är viktig så är det i gynstolen. Det är en så oerhört utsatt situation. Och skönt är det sällan. De smärtorna som är förknippade med våra underliv känns inte som något annat, och för mig kommer de ofta hand i hand med en djup olustkänsla. Det är inte som att bli stucken i fingret, klämma sig i en dörr eller få en muskelsträckning. Underlivssmärtor är liksom dunkla och svårbegripliga.
Bemötandet blir så oerhört viktigt i den där situationen - det räcker liksom inte med att vara en skicklig läkare - för gynstolen kan verkligen vara den ensammaste platsen på jorden.

Det här med att klä sig inför ett gynekologbesök är en historia för sig. Finns några regler jag alltid följer:

1. ALLTID kjol. För att slippa gå barstjärtad genom rummet.
2. ALLTID vid kjol, som tillåter benspret och lätt fäller ner ridå när undersökningen är klar. Fungerar också som ett portabelt omklädningsrum.
3. Rena, heltäckande och rejäla underbyxor. Typ mormors-snitt
4. Oskyldigt och prydligt. Gärna vit krage.

Det här är ju lite larvigt, men jag vill se ut som en som inte har sex. Typ. Iaf en som har väldigt prydligt och ordentligt sex. Ansvarsfullt liksom. Fast helst liksom inget sex alls. Det känns liksom bäst så. Den där sabla skammen. För att jag ligger. Fast det är bara där - annars skäms jag inte.

Så här lyckades jag den här gången:

..först och främst en sjal som täcker sugmärket Kattvakten gjorde..
.. sedan en vid välstruken femtiotalsklänning med tyllkjol. Vit, ren och "mysig" kofta -
av lammull och angora kanin.. läs: helylle. Eller lammulle.
Men visst ser jag ut som en oskuld? En 40-årig oskuld?
Minen? Ja, det är väl ett "Ha Ha Ha! Suckers! Jag?? Oskuld?? Gick ni på den lätta?"
Här är då det som doldes under scarfen. Inte coolt. Som att bli revirmärkt
av en jävla piss-hund. Flaggan på det bestigna berget.
Och mannen där bakom, som gör tummen upp.. nä, fy fan, säger jag.
Men jag får förlåta honom. Det var hans första sugmärke någonsin.
Och han gjorde det som en överslagshandling när vi pratade om något
som gjorde honom nervös. Hmm, jag vet inte om det där sista är en förmildrande
omständighet egentligen.. Så typiskt karlar att köra en avledningsmanöver för att slippa
ta ansvar: visa pungen, armhålsprutta, göra ett sugmärke..
Sedan måste jag bara lägga in en närbild på koftan. Så himla ljuvlig. Som en bakelse!
Små, små pärlor i guld och pärlemor på alldeles ullmjuk kofta. Fodrad och varm, kunde bära den
utan jacka idag. Det är så sällan en springer på koftor i sådant här fint skick -
nästan alla blir skadade eller uppätna av skadedjur. Skulle tippa på att den är från 50-talet. 



Monday, 14 April 2014

cellprovtagning.

Vaknade just, efter att ha somnat på soffan framför en film. Skyller på katterna. De är som valium. När en får en varm kattkropp mot kroppen är det oerhört svårt att inte bli för avslappnad och falla i sömn.
Klockan är strax efter midnatt, och återigen får jag tacka blogger för tidsinställningen - för här i min bloggvärld är klockan bara eftermiddag. Min bloggutmaning att skriva 100 inlägg på hundra dagar börjar hänga lite löst känner jag. Skärpning, Lotta!

Jag är trött. I morgon ska jag på cellprovtagning. Gjorde ett för några veckor sedan- för första gången sedan tidig 20-årsålder. Tydligen visade det prov på cellförändringar, så i morgon ska jag ta ytterligare prover. Skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös. Och jag bankar på mig själv för dumheten att inte ha gått tidigare. Har ju trots allt blivit kallad varje år.
Sådana här förändringar är så oerhört vanliga och jag har många i min omgivning som tvingats till operation, trots det kunde jag inte motivera mig tillräckligt för att gå. Hatar att ligga i gynstol!
Har redan börjat knipa ihop låren. Vill.Inte.

Ögonen klipper. Sängen ropar. Blir en bättre bloggare i morgon. Lovar. Det är svårt när en är nyvaken.

Sunday, 13 April 2014

..

Herregud. Rusig på några folkisar. Trött som fan. ORKAR INTE skriva. Har slappat på balkongen. Har varit på ettårskalas med mycket gullig 1-åring - som skulle ha varit jämnårig med min unge ifall jag inte fått missfall den där gången - för jag och mamman till barnet (hon är också min brors dotter) - var gravida samtidigt. Både tufft och underbart att ställas inför idag - för ungen är helt jävla underbar. Får nästan svindel av att tänka på att jag kunde ha varit där med en alldeles egen.. som alldeles snart skulle närma sig ett år. Har också gråtit och tänkt en del på brorsan. Tror kanske han får ett eget inlägg i morgon. Som jag saknar den människan. Fortfarande. Livet alltså. Och alla dess vändningar. Nu ska jag sova.

Saturday, 12 April 2014

Min barndoms blick, del 1

Igår när jag skrev om det där, hur lätt det var att sluta ljuga - tänkte jag på att det ofta var så som liten. Allt var enkelt. Jag kunde bestämma mig för något och sedan bara göra det. Jag slutade svära på samma sätt jag slutade ljuga - för jag svor som en borstbindare till jag blev nio. Plötsligt var jag bara en person som inte svor. Nu har jag dessvärre börjat igen, med svärandet, och den här gången är det är inte alls lika lätt att sluta! Kan inte ens hejda det i skrift!

En annan sak jag tog mig an på samma vis var alfabetet. Jag bestämde mig för att bli en person som kunde alfabetet - och lärde mig det i en handvändning. Så här minns jag det:
Jag hade inte ens börjat läsa, visste knappt vad alfabetet var - men jag tyckte det var ballt. Syrran Maria läste upp hela bokstavs-melodin och sedan kunde jag den. Lätt som en plätt. Och jag fattar så här i efterhand att mitt alfabet kanske lät någonting så här: a b c h j w ö p. Eller nåt. Men i mitt huvud kunde jag det. Klart som korvspad. Men ÅÅÅÅHHHH, vad jag saknar det idag, den där (över)tron på en själv. Att en klarar vad som helst.

Kattvakten och jag pratade läsning häromkvällen och han frågade vilka som var de bästa böckerna jag läst. Men läsupplevelserna idag kommer aldrig ens i närheten av min barndoms läsning. Då var läsningen tid- och rumsresor. Ingenting låg i vägen. Inte ens orden. Vi pratade om sättet en kunde ta sig igenom tunga volymer vuxenböcker utan motstånd som liten. Allt gick liksom lätt. Stötte en på hinder - ett ord en inte förstod eller vad som helst  - så bara läste en vidare. Inget låg i vägen för historien, fantasin och bilderna. Direkt till kärnan ba'. Utan hänsyn till författarens intentioner - berättelsen var bara min.

Tycker inte om det här vuxenfiltret. Det finns ett nytt dömande. En formulering och rösten i en bok kan sabba allting. T om skönheten i språket kan sabba allting. Eller alltså.. det uppskattas så klart, men skönheten kan ligga i vägen. Till och med skrämmas. Ens egna liv och erfarenheter ligger i vägen. Lurar mellan raderna. Insikterna - som förvisso är välkomna - ligger i vägen. 
Kanske möter jag människor på samma vis. Allt filtreras, granskas, bedöms, sorteras. Vuxet är sorgligt. Jag vill på riktigt vara ett barn. Öppen för världen. Trygg i mig själv. Nyfiken utan dömande. Modig. Det finns en kärlek i det. Att bara öppet ta emot.


Lotta anno 1980. På många vis mycket smartare än idag.
 Älskar hur obekväm -och inte alls med på noterna- min kompis Sara ser ut.
Jag ser däremot väldigt bekväm ut i mustaschen. Hade t om en grabbröst. Rätt ful i mun.
Minns att brorsan - vid det här tillfället typ 13 år, HATADE min grabbröst. Han fick
väl komplex för att jag var mer karl än vad han var. Hade ju t om mustasch!
*blinkar till Peter i himmelen! Puss!*

  Det kommer en del 2 i det här. Kanske i morgon.

Friday, 11 April 2014

mens och lögner

Tur att min blogger är inställd på amerikansk tid - annars hade jag missat min blogg 100-utmaning med tre minuter! Nu har jag plötsligt 8 timmar och 57 minuter på mig, och det borde ju räcka.

Sitter återigen utan något egentligt uppslag, men jag tror jag tänkte skriva något om mens och lögner. Har en svajig ram som idé, vi får se om den håller ihop.
Som ni sett prov på i det här inlägget så var jag ett rätt lögnaktigt barn i mina unga år. Jag ljög om att vår familj kom ifrån Norrland, att vi var samer, att jag slagits mot gigantiska ormar på Öland, att jag blivit döpt i pingstkyrkan och säkerligen en hel del annat jag inte kan minnas i skrivande stund. Men jag minns att jag vid något tillfälle, inte alltför sent i livet, bestämde mig för att sluta ljuga. Och det gjorde jag med lätthet och har knappt ljugit sedan dess. Jag slutade ljuga - men en sak fortsatte jag ljuga om: min mens. Och det fortsatte jag med långt upp i vuxen ålder. Enbart av rädsla för att inte vara som alla andra.

Jag fick mens sent - och det sved svårt. Fick bröst tidigt, de började växa i trean och var typ färdigvuxna i 6:an och jag minns att jag under en kort period bar smeknamnet "madonnan with the big boobies" och de där utväxterna rönte stor uppmärksamhet hos klasskamrater av det andra könet i årskurs sex. Men kort därpå fick mina tuttar konkurrens, det började även tisslas och tasslas om mens i korridorerna- det där stora mysteriet och kvittot på att en var vuxen. Men min dök aldrig upp. Skammen var stor. Om någon skulle ha mens så var det ju jag! Madonnan with the big boobies liksom. Och jag började ljuga om det. Såklart hade jag mens! Jag minns särskilt ett tillfälle: jag och två av mina klasskamrater snackar mens i viskande förtroende på omklädningsrummets toalett efter jympan, vi har alla nickat i samförstånd om att det gör så ont första dagarna och jag säger: "Sista dagen är ju skitjobbig!" eller något sånt och jag känner på en gång att det var fel sak att säga. Reaktionen tvekar - men jag får ett litet trevande medhåll. De fattade inte alls. Jag ville sjunka genom jorden. Men vi stod därinne, tre tjejer med mens, och tvättade våra armhålor under kranen på toan. Förutom att jag inte hade mens alls. Och hade aldrig haft det.

Lite senare ljög jag för min mamma när hon frågade om jag inte fått min mens, t om inför henne skämdes jag: "jag har haft lite blod i trosan", typ. Jag hade ju liksom ingen aning om omfattningen av blödandet. Visste ingenting. "Jaha", svarade mamma "då var det nog något annat". Tror hon fattade precis.

På ett sommarläger en gång berättade en äldre tjej att hon fått mens när hon ramlat av en cykel. Och så här i efterhand undrar jag om inte hon också ljög om sin mens. För det är ju inte riktigt så det brukar gå till. Jag har då aldrig fått mens av att ramla. Men kanske föll hon av en cykel och fick sin mens samma dag. Vad vet jag.

Jag fortsatte ljuga upp i vuxen ålder, jag har sagt till gynekologer att jag fick mens i sexan, att jag var regelbunden - fastän jag bara hade mens typ tre gånger om året. Och under alla de här åren mådde jag liksom lite dåligt. Det kändes som jag inte fick vara med i klubben. Att jag inte ens som vuxen fattade hur det var att ha mens. Att ha något som följer ett mönster, något att förhålla sig till och förstå. För mig var mensen ett mysterium tills det visade sig att jag hade PCOS, (överproduktion av testosteron p g a insulinresistens) - då föll bitarna på plats. Det förklarade avsaknaden av mens. Oregelbundenheten. PMSen var förjävlig - men eftersom mensen inte följde en naturlig cykel var jag aningslös och fruktade för mitt förstånd varje gång - tills den dagen mensen dök upp.

Nu har jag slutat äta socker och kolhydrater och plötsligt har jag mens nästan som en normal person, det kan gå upp till sex veckor emellan, men allt som oftast kommer den var fjärde vecka. Det känns faktiskt rätt fint. Och jag har slutat ljuga om den. Jag är med i klubben. Vi kvinnor som menstruerar! Alldeles, alldeles snart går jag nog med i klubben vi kvinnor i klimakteriet. Den klubben känns inte lika rolig. Jag har ju precis fått mens, liksom.

Thursday, 10 April 2014

bu för lotta

Den här blogg 100 utmaningen alltså.. jag tycker att det är så roligt, och jag är rätt stolt över min plikttrogenhet att skriva varje dag - men nu har jag - återigen - ingen ork att blogga. Huvudet är trött och ordlöst.

Jag vill inte ha en blogg som går på konstgjord andning, men jag VILL INTE GE UPP.
Så jag sitter här, gräver lite i den sovande tankeverkstan - lyfter på gamla lock, kikar i vrår, försöker hitta något att skriva om. Något gammalt skräp någonstans. En tappad och bortglömd idé.. något intressant ur vardagen - men nä. Idag är det tomt. Ett vakuum. Tror inte jag har haft en enda intressant tanke på hela dagen. Skulle kanske vara denna uppgivna tanke: "tänk om jag vore en skruvmejsel. Vad skönt det skulle vara. En given uppgift. En tydlig identitet. Svår att ifrågasätta." 
Ja, ni ser.. jag är bra skarp idag. Ni vet när en är berusad och kan drabbas av stora insikter? Lösningen på livets gåta och allt det där? T om den känslan uteblev i min skrivmejsel-analogi. Jag visste på en gång att den var skräp. Och det gjorde mig ännu mer deprimerad. Förresten är det inte ens en analogi. Nu blir jag ytterligare lite mer deprimerad. Det är bara kapitulera och inse att hjärncellerna tagit semester och dragit till Vänster Lilltå eller nå't. Förlåt, jag är en katastrof idag. Ni ser ju. 

Och nu blev jag nästan gråtfärdig bara vid tanken på att fixa allt gå-till-sängs-pyssel: tömma kanintoa, tömma katt-toor (vänta här nu, har fan stavar man toa i plural? skulle kunna fega och säga toaletter, men jag vägrar. Upplys mig gärna), fylla på vatten, mat osv. Och göra min egen toalett inte att förglömma. Just idag känns allt övermäktigt. Jag är menstrött. Tänker strejka. 


Wednesday, 9 April 2014

why can't we be like storybook children?


Huvudvärk, trött och ledsen - så det blir bara lite pausunderhållning idag. Ibland känns världen obarmhärtigt kantig och svår att leva i. Why can't we be like storybook children, liksom? Springa genom regnet, hand i hand i ett underland och utan planer för i morgon..



Ibland kommer de där dagarna en ställs inför något ont och inte kan värja sig. När allt hopp liksom går ur kroppen en stund. När en blir ledsen, förbannad, hatar och vill ge upp på samma gång. Idag var det två bloggar jag läste som knockade mig helt ur balans. Vill skriva om det, men orkar inte just nu.

Gör tidig kväll. Godnatt!


Tuesday, 8 April 2014

kroka svansar.


Sjöhästen är havets långsammaste fisk. De lever på liten yta och har ingen vilja att dra vidare. De är alldeles tillfreds med att spendera dagarna krokade vid ett sjögräs - som den lille fisken ovan - och käka räkor.

Sjöhästar är monogama och lägger stor energi på att hitta rätt partner - men när de väl gör det lever de ihop hela livet. Och hör här, nu kommer det vackraste: de inleder och avslutar varje dag med en pardans. De rodnar när de ser varandra och koketterar - sedan rör de lätt vid varann, för att sedan mötas i en omfamning. När dansen är färdig drar de sig åt varit håll under dagen för att äta - för att i skymningen mötas igen - i dans.



Vid parningen krokar de svansar i dansen, leker, snurrar och byter färg och när dansen når sitt klimax rör de sig långsamt och tätt sammanslingrade mot havsytan. Parningsdansen kan ta upp till åtta timmar. Honan för varsamt över sina ägg till hanens yngelsäck - och hanen drar sig undan till en lugn plats för att lägga äggen tillrätta för att sedan befrukta dem. Han är gravid i 21 dagar och förlossningen kan ta upp till två dagar.



Kattvakten ligger här intill och när jag berättade den här historien om sjöhästars dans gjorde han en liten demonstration av densamma - och mitt hjärta liksom svämmade över av kärlek och larvigt fnitter. Nu ska vi kroka svansar, han och jag, sedan långsamt dansa mot natthimlen. Godnatt.


Monday, 7 April 2014

handen på min axel.

Varje gång Kattvakten går städar jag. Snabbt, fokuserat och på autopilot-mode. Tillåter mig inte att tänka eller känna. Jag vill göra hemmet till mitt. Städa bort det där tomrummet. Plocka bort alla spår, för saknaden är inte ensam. Den är en krävande hand på en axel som jag vill ruska av mig. Den ensamheten är inte fri.

Tycker inte om känslan av fast, det har alltid varit en ganska grundläggande attityd hos mig. Har t ex aldrig klarat av att vara fast anställd - bara den etiketten gör att jag dör lite. Blir stoppad i en tvångströja. Sedan kan jag arbeta på samma ställe i åratal utan att känna den där krypande känslan av att någon håller mig i ett grepp. Jag kräver min frihet.
Minns en chef som gång på gång kom med förslag på fastanställning - nästan andaktigt presenterade han sina förslag, som om han överräckte ett paket i guldpapper och sidenband - och det var för honom helt obegripligt hur jag kunde tacka nej.
Samma har gällt mina relationer de senaste åren, relationsrädslan har varit i det närmaste klaustrofobisk, därav alla relationer på oceaners avstånd. Vill inte vara ägd!

Minns en väldigt talande dröm som återkom många gånger under mitt förra förhållande: jag står i ett rum, med blicken in i ett hörn. Låst. På min axel ligger en hand. En vänlig hand, men den kräver och känns tung. Impulsen är att ruska av mig den. Skammen bränner i mig. Och det var bara just så.
Den drömmen nailade känslan jag hade av det förhållandet på pricken.
Med Kattvakten är det annorlunda. Där blir avståndet och avsaknaden den där handen. Han har blivit ett så vant inslag här hemma att jag mina ensamma stunder lever med känslan av att något fattas. Det stör mig.

Just nu fattas han för att köpa kaffegrädde och ett par folkisar - då är det helt ok.

Lite tilltufsad och rufsig  - men det får en vara på sin lediga dag. Ville bara
visa mitt nya fynd! (klänningen) Älskar prickar!! Nedre delen av klänningen
sitter på obäddad säng - så den får ni inte se. Kjol med snurr-vidd! Inbjuder
till virveldans a la Sound of Music!



Sunday, 6 April 2014

amen.

När jag var 11 gick jag med i pingstkyrkan. Min bästa kompis Anki var pingstvän och jag var så avundsjuk på hennes liv. Jag älskade hennes liv. Hur städat de hade hemma. Te och mackor på kvällen. Dansandet till Diana Ross på det väldammsugade vardagsrumsgolvet. Värmen och lugnet. Att de hade bregott, när vi hemma fick kämpa med kylskåpskallt smör som trasade söder brödet till smulor. Vara hemma hos Anki var som att komma till en glittrande oas. Hos Anki flörtade livet med en, var enkelt, rent och tryggt. Jag ville vara Anki. Hela paketet. Inte minst ville jag tro på Jesus.
Den här längtan gick så långt att jag ljög en lång invecklad historia om hur jag blivit döpt in i pingstkyrkan som 8-åring. Minns att den innefattade dråplig episod om en kallsup. Jag berättade med stor inlevelse.
Jahaja, sa Ankis pappa skeptiskt och lite allvarligt (att ljuga gillas inte av bibeln och religiösa fäder) - i vilken kyrka då? Svaret kom snabbt och nervöst: Sundsvall!

Varje fredag följde jag med familjen till Södermalmskyrkan på Götgatan. Det sjöngs i kör. Med en salig blick sträcktes armarna upp mot takkupolen i ett hallelujah. Jag härmade, men minns att min saliga blick räknade de ljudisolerande äggkartongerna i taket. Kompisen hade berättat att de samlats ihop av församlingen. Det måste ha ätits en himla massa ägg där under en tid. Nu så här i efterhand vet jag inte om den där historien är sann. Kanske kunde Anki också hitta på saker.

Jag fick en vinröd bibel i mjukpärm, i den hade jag klottrat Jesus forever och I love Jesus och sånt där. Strösslat med lite hjärtan. Precis som Anki.
Ibland var det bibelmöten och vid ett tillfälle blev det handpåläggning, jag skulle bli välsignad. Tungmålet skulle komma till mig. Jag satt på en stol i mitten och två stycken ledare, en man och en kvinna, lade sina händer på mig. Den stressen alltså. Var är det där jävla tungmålet?? Säg nå't då för i helvete!! Sedan kom en liten, liten röst: kalle anka, kalle anka, kalle anka.. Ledarna klappade om mig lite tröstande och sa: det kommer komma till dig.. Och här sitter jag 30 år senare, och väntar.

Det här blev dagens inlägg för att jag fann mig själv sjunga en utav psalmerna från den där tiden idag. Svängig som tusan och går lite i gospelton. La egenhändigt in körstämman som sjunger "tacka jesus. tacka jesus". Kattvakten, som hittat hem igen, ba': ehh..

texten går något sånt här:

Var glad,
och tacka vår herre för allt,
tacka med din sång,
ja sjung amen, amen
ära, halleluljah,
herren jesus uppstod för dig
(och här kommer mysiga körstämman:)
tacka jesus! tacka jesus!

Ja, sjung amen, amen osv

Det går liksom inte att inte bli på gott humör när en sjunger den där visan! Den är liksom härlig, salig och glad. 
Minns att mamma berättade att hon var lite orolig för mig under den här tiden. Jag kunde i tid och otid brista ut i hallelujahs (eller hallelulias i mitt fall) och lägga min saliga blick på himlen. Och sjunga den här låten, om och om igen.

Till slut gav jag i alla fall upp. Någon gudstro kom aldrig till mig. Men bli inte oroliga om jag plötsligt brister ut i tungmål en dag - det är väntat.


Saturday, 5 April 2014

väntan

Jag är(förhoppningsvis) på väg på våffel-brunch nu, men värdinnan verkar inte ha vaknat. Det är väldigt sömnigt här idag. Katterna ligger i små trötta högar runt om i rummet. Koko ligger slängd på sidan - helt utmattad efter nattens bravader. Han har varit högljutt aktiv hela natten. Han är nattarbetare. Till min förtvivlan.
Jag är trött.

Som jag älskar min lilla familj. Att få vakna med de här ljuvliga varelserna är en lyx. Det är en kärlek som aldrig går över, aldrig mattas av. Jag återupptäcker dem och förälskar mig i dem varje dag. Hector ligger tätt, tätt intill i skrivande stund. Han har fått lite bränna efter balkongvistelsen. Antagit en lätt orange ton. Inte så smickrande. Fast skönhet har väl aldrig varit hans främsta attribut. Min lilla skinnpåse.

Sätter nog på en kanna kaffe i väntan. Och där ringde hon. Vet inte vad den här dagen bär i sitt sköte. Det vet en aldrig med syrran. Det kan sluta hur som helst.



Friday, 4 April 2014

..och mina höfter gungade som ferdinands mammas

Första gången jag blev utbjuden på dejt var jag 14. Det var en varm sommardag och jag och min kompis Anna promenerade hem från badet. Jag bar en lång, vit ärmlös klänning som jag älskade. Midjan var nedhasad. Runt om höften satt ett brett knytband och ryggen hade en dragkedja ner till knävecket.

Vi gick där och småpratade på gångvägen när det plötsligt dyker upp ett par cyklister bakom oss. Det är ett par killar i nian. Jag har hört rykten om att en av dem är intresserad av mig. Jag vill minnas att jag började vagga fram lite sådär nonchalant.. som ferdinands mamma ungefär, låtsat oberörd av dem:


                                     video


Jag försökte vara cool, fastän hjärtat bankade frenetiskt av upphetsningen. Upphetsningen fattar jag inte. Det räckte liksom med att han var kille och lite äldre. Tyckte då rakt inte han var snygg & dessutom ungefär lika festlig som en skiva Wasa-knäcke. Utan smör. En vedervärdigt bakfull dag.

Så han kom där på sin cykel - och meningsbytet gick ungefär så här:

- Tja! Ska vi gå på bio nå'n kväll? (han)
- Kan vi väl.. (lotta) - svaret lika nonchigt som ferdinands mammas rumpa. Eller ett hubbabubba-tuggande med öppen mun.

Så var det bestämt. Killarna cyklade vidare och jag var så upphetsad att jag knappt kunde gå. Jag var pirrig och full av fnitter. Tills jag kom hem..

..för då gjorde jag något liknandes det här:



Jag kastade mig ängsligt framför spegeln för att få se hur jag såg ut. Hur han hade sett mig. Chocken och förödmjukelsen var fatal - för när jag vände mig om såg jag att jag hade glömt att dra upp den långa, långa dragkedjan bak. Hela stjärten kikade ut. Ja.. klädd i trosor då., men ändå.
Det finns ingen skam större än tonårsskammen. I synnerhet inte när en äldre kille är inblandad. Som dessutom vill ta ut en på dejt. Jag ville dö.

Dejten blev en historia för sig. Fick höra på omvägar att han egentligen ville bli tillsammans med min bästis - men att hon var för snygg för honom. Oskön insikt. Mitt sätt att handskas med det?
Jag klädde ner mig totalt. Kunde han tänka sig den fula kompisen skulle han få den fula kompisen.
Hade illasittande, grå bredrandiga manchesterbyxor och hade lånat brorsans trasiga, alldeles för stora och extremt fula skinnjacka från tidigare 80-tal och som nu mest användes vid markservice. Som vid vedhuggning och grävande utav avlopp och sånt.
Som krona på verket bar jag en cerise basker lite på snisken - i kombination med en grön- och rödrutig herrhalsduk. Det fanns ingenting förlåtande i den outfitten. Inte bara var den makalöst fel och ful (helt utan att vara kul, det fanns verkligen ingen humor i den) - men den var galen. Lite som om om jag blivit klädd av en fyraåring eller en senildement.

Om det finns tillfällen i livet då jag överraskat mig själv - så är det här ett av dem. JAG.KAN.INTE.FÖRSTÅ att jag gjorde det. Och på något sätt känner jag mig lite stolt över den där 14-åriga Lottan. Önskar jag vore lite mer som hon idag. Kära lilla Lotta.



Thursday, 3 April 2014

gulligt förhindrar arbete

Inte lätt att arbeta då en har en sådan här på strykbrädan!






galenskapen.

Idag är det torsdag. Det betyder möte med min lilla meditationsgrupp. Jag kommer inte att gå. Jag känner det. Jag älskar den där gruppen, en liten brokig skara människor. Fina människor som nästan känns som en familj, fastän jag inte vet mycket om dem.
Så varifrån kommer motståndet? Jag förstår inte. Det känns nästan fysiskt. Som en vägg. Fastän jag LÄNGTAR och vill. Och jag vet att det är dagar som denna som jag behöver det som mest.

Livet har varit märkligt sedan de där sista dagarna i Amerika (går att läsa mer här, här och här). Har fortfarande inte repat mig. Det väckte något i mig. En nerv. Jag går på helspänn. Har en ångest och skräck precis under ytan hela jävla tiden, trots att jag tycker mig må bra. För ett par dagar sedan var det riktigt illa. Pulsen slog i 180 hela dagen. Jag arbetade i panik. Gjorde allt hetsigt och halvhjärtat. Kunde inte slappna av, kunde inte koncentrera mig. Stod och strök kläderna vid fönstret och en rödhårig tjej gick förbi - och jag reagerade så starkt på hennes röda år. Som ett knytnävslag. Av skräck. Var kom det ifrån? Lite senare hände samma sak igen. En rödhårig pojke gick förbi nedanför fönstret. Samma chock. Samma skräck.
Gick in i salongen för att meditera, måste få ner hjärtslagen. Min första tanke när jag satte mig:

Det är något solkigt och svart i mig, högt upp i mellangärdet - och jag vet inte vad det är. Det skrämmer mig. Något sitter där och vill något.

Hjärnan och tankarna surrade som ilskna getingar. Katten Carlos kom, och jag reagerade likadant på honom som på de två rödhåriga. Blev ordentligt rädd. Såg något ont i honom. Drog hårt och snabbt efter andan och skrämde katten lika mycket. Han är också röd. Började hulkgråta. Länge. Sedan började jag skratta åt min galenskap. Och sedan gav jag upp.

Jag kände olust inför det röda badlakanet i badrummet. Olust inför en liten plastbit som svajade i draget från ventilationen. Tvätten hade jag hängt på en sådan där liten torkställning som ser ut som en bläckfisk. Där hängde strumporna döda. Jag såg bara död. En massavrättning av underkläder. Allting fick en laddning. Blev lite förvridet. Symbolladdat och ödesmättat. Började på allvar oroa mig för mitt förstånd.

Idag är det inte fullt lika illa. Men jag har inte vågat stanna upp. Det är något i mig som vill upp till ytan - men jag vågar inte se det i vitögat. Något lurar och jag är rädd. Jag märker att saker processas. Att gammalt undanstoppat plötsligt dyker upp. Kanske är det det. Ett gammalt spöke jag inte riktigt är redo för än.
Jag vågar inte meditationen. Och jag vet att meditationen i gruppen ibland går väldigt djupt - däri ligger mitt motstånd misstänker jag. Jag är så jävla rädd.

jag behöver nya glasögon.

De här glasögonen tillhörde ursprungligen min kompis Anki. Tror hon fick dem
när hon var 11 eller nå't. Nu har de bara ett glas och en skalm kvar. Men de har
varit trogna favoriter - inte för sin skönhet, men för att de hängt med ett tag. Och har
kompletterat synen perfekt.

Loppisfynd som jag tyckt mycket om. Såg bra i dem. Men, liksom ovan:
bara ett glas, en skalm.

Ytterligare ett loppisfynd. De här glasögonen blir jag full av.
Men de sitter ordentligt fast på huvudet!! Kan t om klara en
TV dinner utan att falla ner i såsen!

Ännu ett loppisfynd. Och som ett ödets ironi föll de alldeles PRECIS NU
i golvet och.. håll i er.. tappade ett glas. Det var ju synd. De hamnade överst på
listan i användbarhet - trots att skalmarna saknar krök och fallit i ovan nämnda sås
många gånger.

Sist men inte minst, min gamla pojkvän i Chicagos glasögon. Båda glasen i
behåll än!! Men bara en skalm och hänger alltid på trekvart om jag inte sitter
med huvudet nonchigt bakåttippat - för den där sköna looken av att
vara helt blasé.

De här glasögonen är alltså vad jag har att tillgå. För dåligt ser jag. Går jag på bio väntar jag till den mörka sekunden mellan reklam och film med att sätta på mig dem. Mitt vanliga larv.
Har haft andra som gått i graven. Som de röda 80-talsbågarna som gick av på mitten och knöts ihop av ett rufsigt nystan ståltråd (efter att först försökt löda ihop dem, vilken gjorde dem alldeles för tajta) De fick följa med på min första resa till Chicago.
De här glasögonen går ju inte an, tyckte pojkvännen - och efter några dagars grunnande fann han en lösning. Han var inte en man av många ord och en morgon gick han bara upp i rök. Hux flux utan att säga något. Han kom tillbaka med en tub superlim från Walgreens och limmade fast en träbit mellan glasen. Träbiten var lite för stor och fick glasen att komma alldeles för brett isär. Såg lite ut som en kameleont. Typ så här:



Jag känner nu att det kanske börjar bli dags att skaffa ett par riktiga. Anpassade för mig. Kan inte ens minnas när jag hade ett par egna glasögon senast. Dumsnålt.

Och nu ska jag sluta prokrastinera och börja arbeta. Hej svejs.

doftminnet

Kattvakten har använt mitt täcke de senaste nätterna han sovit hos mig. Nu doftar det intensivt utav honom. Och trots att doften är ny för honom reagerar kroppen omedelbart. Andetagen kittlar och ilvärker lite hela vägen ner i bröstkorgen. Hjärtat nästan krampar av längtan. Det gör ont och blir ett sällskap på samma gång. Vaknade trött och med en ledsenhet i kroppen.

Och osökt kom den här visan till mig, och av någon anledning går det inte att lägga upp originalversionen i inbäddningen  - så då får finaste Monica presentera i stället:



För nu går jag i mitt pompeji, bland ruiner och rester av vårt liv. Lämningar efter en vardag. Kassettbandspelaren i hallen som han hittat och som gjort honom så glad. Krämen mot värken som ligger bredvid sängen. Hans böcker. Dofter. Smutstvätt. Tre övergivna tandborstar som står givakt i badrummet. Allt ger ett eko.

Trubbel är en sådan där låt som stannat kvar (den som jag nämner i det här blogginlägget är en annan). Viss musik gör det. För mig är det musik som lever sitt egna liv och har en rymd. Som inte fastnar mellan taktslag och ord. Och gemensamt för alla är att de berättar. Bjuder in till ett liv och ett ögonblick.

Jag tror flertalet av dem som fastnat på mig dök upp i samma skolålder. Mellanstadiet. En började begripa mer, samtidigt som världen tedde sig än mer obegriplig. Ett pusselläggande. Men fantasin och kittlingen var  fortfarande ett litet barns. Gränslandet innan tonår.

Är så sabla trött. Ska försöka uppbåda all min energi och börja jobba. Dricker kaffe. Trots att jag slutat. Tröst-kaffe. Jävlar vad gott det är. Fast jag har blivit fasligt koffeinkänslig efter uppehållet, så jag ska försöka ta det lite lugnt. Jag har ju varit en kaffedrickare av stora mått. Trodde faktiskt inte jag skulle kunna sluta. Men på't igen ba'. Nästa vecka eller nå't.

Wednesday, 2 April 2014

att släppa taget

Jobbat hemifrån. Både igår och idag. Uppdaterar hemsida. Plockar fram vårkollektionen. Förälskar mig i nya plagg - men kan inte motivera en garderob på ett tusental plagg. Året och livet är för kort. Stressen blir för stor. Jag får börja göra artistiska klädbyten. Tre byten om dagen skulle räcka! Problemet är bara att en gärna vill återanvända favoriter. Hmm.. kanske ska jag hoppa på en ny utmaning.. outfit 100. 100 dagar, 100 olika outfits. Kanske auktionera ut plaggen eftersom.. för jag skulle verkligen behöva lära mig att släppa saker.

Apropå att släppa.. Kattvakten och jag har beslutat oss för att ta några veckors paus. Det är något omöjligt i vår relation. Och anledningen till att jag föll tillbaka till relationen igen var en (förvisso mycket klok) mans ord apropå vårt uppbrott och vår vana att gå in och ur relationen: "Du kanske behöver lära dig något. Kanske tålamod? Och gör du inte den lärdomen hamnar du kanske i samma situationer igen och igen".
Har varit inne på det spåret själv, i förtvivlade ögonblick: att se lite buddistiskt på det. Att det finns en lärdom att dras ur det här förhållandet, hur tufft det än är.
Ja, alltså.. jag tycker ju också väldigt mycket om karl'n. Älskar'n rentav. Han är som en magnet för mig. Jag har svårt att stå emot. Och fysiskt blir jag liksom aldrig mätt på honom. Det finns något kemiskt där som inte går att ifrågasätta.
Men nu har vi alltså beslutat oss för att pröva våra vingar några veckor. Och vilken tid är bättre på året än våren? Växa ikapp med påskliljorna, sträcka oss mot solen och slå i full blom. Kanske kan vi finna en väg tillbaka, fast bättre rustade. Förhoppningsvis landar en insikt i oss åtminstone. Hur det än går.

Relationer är så satans svåra och jag vet inte om jag har råd att vara i en just nu. Det är så mycket annat i livet och efter några överjävliga år, där jag gång på gång slagits omkull, kanske jag ska unna mig ett enkelt liv. Att ta den enkla, fega vägen och ta den där sabla lärdomen en annan gång. När jag är starkare.
Vet av erfarenhet att jag mår oändligt mycket bättre som singel. Jag är snällare mot mig själv. Jag blir mer kreativ. Har mer energi och blir lite, lite smartare. Jag har väldigt lätt att förlora mig i relationen. Mina egna behov och viljor åsidosätts. Allt fokus hamnar hos den jag älskar.
Jag känner mig ofta otillräcklig. Bankar på den stackars kroppen som passerat 40 och ängslas om den verkligen duger. Känner press att vara attraktiv. Sänker huvudet i skam för att jag inte mäktar med att vara sexig. Det är tramsigt, jag vet. Och kraven kommer inte ifrån honom. Han bär inget ansvar och har aldrig fått mig att känna mig otillräcklig - men förhållanden har blivit ett evigt självgisslande från min sida. Ett evigt bestraffande och självpiskande - och jag skäms för att erkänna det. Så nog finns det mängder av lärdomar att dras. Det har inte alltid varit så, men de två senaste förhållandena har varit väldigt slitiga. Och förhoppningsvis någonstans - utvecklande.

Har varit på spelning ikväll. Med mina guldskor. Såg Dead Ghosts. En väl spenderad kväll. Kom hem till en kanin som tagit sig ut ur buren. Hoppat över ett staket som är nära metern högt. Eller kanske bara 70 cm. Koko är utbrytarkung. Just nu orkar jag inte spekulera i hur många sladdar han knaprat i sig och var han har kissat. Känner mig mest lite stolt över honom. Måste älska Koko. Han är en inspiration.

Idag låg tre trötta solare så här i och på kaninburen:

Hur ska jag kunna förklara att det här var bland det vackraste jag sett -
med en så dålig bild?? Jag älskar mina fyrbeningar.
..och här sitter jag i morfars pyjamas. Hur den hamnade hos mig är en lång och
plågsam historia jag kanske delar med mig av någon gång i framtiden.
Den och jag ska på pyjamasparty och äta brunch på lördag morgon! Tänk vad fint att
få socialisera alldeles.. bekvämt och ledigt. Det är dessvärre väldigt sällan mina kläder är bekväma.
Kliva ur kläderna brukar vara det första jag gör när jag kommer hem. Då drar kroppen en djup suck och säger:
TACK! På lördag kommer kroppen säga tack både till Bloody Maryn och friheten!