Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Monday, 31 March 2014

separationsångest

Jag ser honom gå. Lite lättare i stegen. Det gör ont. Jag känner mig som ett fängelse. Jag är så väldig tillfreds i här och nu, i tråkigheten, i tomheten. Jag har inte den där rastlösheten. Sällan, sällan en längtan bort. Trivs alltsomoftast väldigt bra i mitt egen huvud.
Kattvakten är annorlunda. Han vill få impulser, ha stimulans. Och ibland blir han rastlös och måste gå. (Alltså, när han är här sitter inte jag och glor in i en vägg - då vill jag umgås. Men jag lever ett rätt stilla liv. Ibland behöver han bara mer. Annat.).

Jag lider av separationsångest. Grav separationsångest. Det kan räcka med att Kattvakten måste gå ut på balkongen och ta en cigg, eller gå på hemlighuset eller för all del tappar blicken ner i telefonen. Det låter helt vansinnigt, jag vet. För det är inte så att jag har problem med ensamhet, tvärtom!, jag värderar den högt. Men det är just det där försvinnandet. Att bli lämnad.
Har terapiat om detta och alla mina terapeuter har härlett det till alla de förluster jag hade som liten. Att vi kan bära på ett s.k kroppsminne efter traumatiska upplevelser - som i korthet innebär att kroppen kan reagera fysiskt och mentalt på olika händelser som påminner om den obearbetade upplevelsen. På en millisekund. I mitt fall triggas det alltså av att Kattvakten går ut och tar en cigg. Jag liksom förlorar någon. Han dör lite grann. Så ett fem minuters avbrott kan bli jättetraumatiskt för mig. Och det är snudd på pinsamt att erkänna så här. Det är ju larvigt.

Idag var det särdeles tufft. Normalt går det över på några minuter. Kanske var det för att han skrämde hjärtat högt upp i halsgropen på mig strax innan han skulle gå (har nerverna lite utanpå kroppen just nu). Kanske var det för baljan kaffe jag druckit efter lång kaffe-avhållsamhet. Överlag är jag väldigt känslig nuförtiden. Ångesten lade sig som kall metall om bröstkorgen. Det kändes trögt att andas, pulsen var galet snabb och jag mådde nästan lite illa - trots att huvudet var helt ok med att han skulle gå. Såg till och med fram emot min ensamkväll. 
Strategin? Panikstädning!! Satte mig inte ner förrän klockan tio. Vågade inte stanna upp. For runt som en virvelvind och plockade, snabb nog för att inte ångesten skulle hinna med. Nu flåsade den mig bara lite i nacken. Men inget ont som inte för något gott med sig! Julen är nu äntligen undanstädad.

Det är något resolut över Kattvakten. Hans impulser kommer snabbt och outtalat - och det rimmar liksom illa med min separationsångest. Jag behöver förbereda mig. Vill att allt ska gå långsamt. Helst att han ska klargöra fem minuter innan att han ska gå på badrummet, ordigt och lugnt för att undvika överraskningar. Jag vill att han ska säga hejdå ordentligt, strössla med pussar och kramar och löften om att snart vara tillbaka och sedan avlägsna sig med myrsteg. Det där hetsiga, snabba, tysta väcker en fullkomligt skräckslagen liten unge i mig.

Innan Kattvakten hade jag tre internationella pojkvänner på raken, med olika hav emellan. Tror det var i mångt och mycket ett sätt att ha kontroll över avskeden. Det går liksom inte argumentera med flygtider. Det var skönt att ha den där ramen. Skönt veta. Och skönt att ofta själv få vara den som går. Jag njöt av distansen och ensamheten. Kändes så sabla kontrollerat. Och vardagen hann aldrig bli så där påfrestande som den kan bli när en lever sida vid sida med någon. Never ending semester romans liksom. Hålla på armslängd, bekvämt och fegt. Ha, men inte ha. Och aldrig att jag upplevde våra avsked som lika traumatiska. Ledsamt förstås, men hanterbart. Lite lustigt.. att det kan vara tusen gånger jobbigare när Kattvakten tar en cigg än att pussas avsked med någon på en flygplats i Chicago och veta att vi inte kommer ses på ett par månader. Det är överraskningsmomentet jag inte kan hantera. Just det där ögonblicket när någon går.

Det här blev väldigt bla, bla, bla. Är trött och fick tvinga hit mig själv efter att ha somnat på soffan med esteban i famnen. Men jag tar min bloggutmaning på allvar! Fast jag har en känsla av att jag kommer ångra detta inlägg när jag vaknar i morgon bitti. Orkr inte läsa igenom. Släpper iväg.

Så här gulligt ligger katterna på mina ben i skrivande stund:


Sunday, 30 March 2014

tröttsöndag

Hamnade på dansfest med lillasyster och kom hem sju på morgonen, så idag är det knapert med orden.Hjärnan ba': ööööhhhhh. En liten pausbild så länge!

det är något magiskt med den där hector!

Saturday, 29 March 2014

random lördag och gulliga bilder på katter

Idag vårinvigde jag balkongen med katterna. Städade ordning lite hjälpligt och avnjöt en Dale's pale ale. Livet var härligt. Katterna var härliga. Ölen så god som den kunde bli.

Jag invigde ett par nya jympadojjor också! De satt fint och fick följa med på skogsklättring med mig och jycken.

Pablo Sötkorv 
Hector Bajskorv
Puss!


Koko ska ut på galej


Hästflocken fick flytta in i salongen 


Ikväll ska jag ut på sväng, så jag sitter här och laddar. Gjorde en ansiktsmask av honung och såg så här härlig ut!:




Friday, 28 March 2014

påkörd av cykel

Sitter här med noll inspiration och två katter i knät. Har en skev dag, hormonell som tusan. Har kämpat mig igenom arbetsdagen, varit tafatt och ett socialt missfoster. Stammat, tappat ord, blivit stressad. Nu sitter jag med en folkis. Hoppas att den ska lägga lite bomull på nerverna. Tack gode gud för HELG.

Höll på att bli påkörd av en cykel på vägen till jobbet. Sprang rakt ut i cykelbanan utan att tänka mig för. Hörde ringklockan, men kopplade liksom inte. Jag är så satans disträ. Plötsligt så kolliderade vi. Jag lyckades ta grepp om styret, mannen stupade framlänges och jag blev skiträdd. Fattar att skulden var min. Skämdes - för jag förstår hur rädd han måste ha varit. Men vi var båda nöjda med att ha klarat oss helskinnade. Plötsligt dök det upp en arg man vid min sida och skällde ut cyklisten:

Han hade minsann sett. Man ska inte komma blåsandes i 50 km i timmen osv

Cyklisten blev förbannad: vem fan är du?

Jonatan (tror jag), jag är snickare

Cyklist: dra tillbaka till Göteborg med dej!Eller var du nu kommer ifrån.

Däremellan stod jag, förvirrad. Hade verkligen inget behov av någon försvarande riddare. Ansvaret var mitt, jag hade inte sett mig för och inte heller fattat ringsignalerna. Kändes knepigt alltsammans. Och cyklisten betedde sig som en skit. Adrenalinet pumpade ett bra tag efter. Var rätt skakis. Av krocken, inte bråket.

Vill bara att den här hormonkarusellen ska gå över snart, har inte varit mig själv på några dagar. Jobbigast att leva med är den där ängslan, att jag går runt och känner mig nervös och skev hela tiden. Och nära till lipen. Lagom kul när kunder kommer in och finner en rödgråten med ett darrande tappert leende.

Thursday, 27 March 2014

Stora Lotta Björn

Utan uppslag idag. Trött. Men jag vill skriva om björnar. Stora, starka, snälla, vegeterande och lekfulla björnar. Kanske främst för att jag sprang på de här bilderna i dagens facebook-flöde, och båda gick liksom rakt in i mig:


Ibland så uppstår interna skämt liksom ur ingenting. Det går liksom inte minnas hur de först utvecklades. Tycker det är lite fint. Att ge liv åt något tillsammans. Jag har en vän som jag mailade idogt med under ett tag - och av någon anledning började vi föreställa oss att jag var en björn. Stora Lotta Björn (och som av en händelse levde jag mina första levnadsår på Stora Björnens Gata i Brandbergen!). Jag älskade mitt liv som björn. Livet var enkelt. Jag levde sorglös, satt i gräset och betraktade fjärilar, fångade en och annan fisk ibland. Bara liksom njöt av livet. Njöt av enkelheten. Tempot. Njöt av att vara stor och snäll. Njöt av att slippa vara människa.
Ibland var det knökigt förstås, när den här björnen var tvungen att röra sig i högst mänskliga miljöer - som att åka tunnelbana t ex! Vi hade makalöst roligt, jag och min vän, när vi spånade och hittade på historier kring mitt björnliv. Och jag tyckte kanske för första gången i mitt liv genuint om mig själv. Jag ÄLSKADE Stora Lotta Björn. Jag behövde henne.
Hon fick följa mig in i meditationen. Det var alldeles i början av mitt mediterande och jag bara gick in i mitt björn-mode. Blev en björn i skräddarställning. Min kropp blev en björns. Jag satt stor, trygg och tung med mina katter. Och på något sätt hjälpte det mig att stänga av alla de störande och högst mänskliga tankar som lätt kan störa en meditation, typ: jag måste köpa muggpapper.. undra vad jag ska äta till middag.. vilka strumpor passar till den där outfitten?.. undrar vad Kattvakten gör just nu.. Osv. Jag var en björn, i skräddarställning, under ett träd fullt av honung,  i ett stort öppet landskap med skyddande berg i bakgrunden. Ingenting störde. Jag var lycklig.
Lite som den här snubban, fast inte instängd bakom betong:

Jag saknar mitt björnliv. Mitt mänskliga liv är betydligt svårare. Jag har egentligen bara en livsfilosofi: Att kunna leva med mig själv och dagens beslut när jag går till sängs om dagarna. Att veta att jag gjort så gott jag har kunnat och varit snäll. Ibland lyckas en mindre bra. Som idag. Och igår. Då är det bara göra bokslut, försöka hitta någon slags insikt till vart det gick fel och försöka göra morgondagen till en bättre dag. Men jag tror ändå att det är viktigt att formulera för sig själv vem en vill vara. För att ha någon slags riktmärke. Jag vill vara en björn. Stor, snäll, trygg, sann. Ärlig i hela min varelse.

Ledaren på min meditation har tre stycken frågeställningar som jag tycker är himla fina (egentligen fyra, men dessa är de som jag tycker mest om), som en kan ställa sig själv i olika situationer - för att slippa gå till sängs med en dålig känsla.

1. Kommer jag älska mig själv om jag gör detta?
2. Kommer jag känna mig modig?
3. Är det vackert för mig?

Jag har tappat meditationen under resan. Har lite svårt att hitta tillbaka. Kroppen har plockat upp gamla spänningar. Jag vaknar med tungan hårt pressad i gomen - men framför allt går livet lite för fort. Jag hinner inte alltid få fatt reaktionen. Känslorna löper amok. Nu ska jag försöka finna en väg tillbaka till Björn-mode. Jag saknar Stora Lotta Björn.



Wednesday, 26 March 2014

baskern

Jag känner att jag inte riktigt har tid att skriva idag. Har annat för mig. Under tiden får ni njuta av denna skapelse, som jag köpte på senaste USA-resan: en basker med juveler! Tänk så enkelt en kan piffa till! Den är lite maläten och skamfilad - men va fan.. jag älskar'n ändå!
Dålig bild, tagen med i-paddan på jobbet. Men mössan är full med syntet-
juveler i olika färger! 

Tuesday, 25 March 2014

Choklad

Idag tog Kattvakten med sig sina ungar och kom på besök. Ljuvliga varelser. Vi åt linssoppa, jag gav dem en varsin Star Wars-figur och lite giftigt blått godis jag köpt med mig från staterna. Sedan gick vi ut i skogen för att plocka kvistar och annat smarr till Koko Kanin. Eller Choklad, som han heter egentligen.
Storebror, alltså den äldre av Kattvaktens ungar, var med när vi hittade honom - alldeles förbisedd och förvuxen på djuraffären. Både jag och Storebror fastnade för honom när vi kom in i rummet där de förvarar alla smådjur. Han heter Choklad, sa Storebror. Choklad von Tryffelstjert, fyllde Kattvakten i.

Vi hade egentligen inte alls för avsikt att skaffa kanin - men vad ska en göra med vetskapen om att han bara hade två veckor kvar på djuraffären ifall ingen köpte honom? Ville ju inte att han skulle bli hundmat. Dessutom gillade jag honom. Alla de andra kaninerna var hälften så gamla, en tredjedel så stora, dubbelt så söta och var nollställda i blicken. Ni vet, alla de attraktiva attributen. Choklad däremot - han var stor, med massor av karaktär (Gubb-karaktär) och såg lite skarp ut. Nästan lite arg. Kunde se frustrationen hos honom. Kanske såg jag mig själv i honom, för jag gick hem med en nästan vidskeplig känsla av att jag var tvungen att rädda honom - att vi på något sätt var sammanlänkade. Kanske var det min ålderspanik som gjorde sig påmind. Men så hamnade alltså Choklad von Tryffelstjert här.

Innan vi tog hem honom byggde vi ett trevåningspalats i guld åt honom. Barnen rabblade: "Vår kanin är rik, vår kanin är rik - han bor i ett hus utav guld!" och kom med önskningar om husbil och en gul Lamborghini. Jag hyste inga sådana förhoppningar - men han kom med mycket annat värdefullt. Någon slags här - och nukvalitet. Jag blir lugn av honom. Älskar stråtuggandet, som jag saknat så sedan jag förlorade hästen. Det är något meditativt över det. De blir tomma i blicken som ammande spädbarn. Och som jag hyser varma känslor för den här lilla varelsen! Törs redan säga att jag älskar honom. Kan inte förklara det - för vi umgås inte nämnvärt. Vi lever våra parallella liv. Glor mycket på varann över staketet. Jag pratar lite med honom ibland. Kliar honom på pannan och bakom öronen. Och jag tycker mycket om att skämma bort honom.

Fick en väldigt fin ros utav pojkarna. Lillebror blev väldigt ledsen och kastade
mössa och vantar i golvet när han inte fick vara den som räckte över blomman. Ledsenheten
gick över med lite godis.

Viggo Blåtand

Mycket söt pojke tittar på någon både han och jag tycker om.

På väg ut till skogs!

Den här ungen asså.. så söt att han bränner hål på skärmen

Klädde kokos bur med blåbär, björk - och granris. Här sitter han lite elegant
på muggen och  käkar. Han har fina vanor, den där Choklad von Tryffelstjert.

Jag vill också mattipsa så här innan jag släcker ner. Jag har upptäckt den färska sojabönan ifrån frysdisken! Den är ljuvlig. Kan ätas tinad direkt från frysen. Mild och rund i smaken och behöver inget sällskap! Ni vet den där känslan, när munnen liksom gör vågen när en äter någonting? Inte för att det är gott - men för att det känns så sabla nyttigt? Den kommer med sojabönan.
Sedan gjorde jag veganska hot wings på frank's hot sauce. Helskotta vad gott!! Tog bara vegonuggets och hällde över smält kokosolja med massor av Frank's i.

Under bloggandet åt Kattvakten och jag sådan här nattmat. Lite för hårt grillad för att jag
glömde tid och rum i köket när Kattvakten underhöll mig. Gott var det iaf. Honungsgratinerad
getost på salladsbädd med kolsvarta valnötter.  



Monday, 24 March 2014

jag hugger linan

Det är väldigt svårt att skriva idag. Huvudet och hjärtat bubblar, vill välla över - drälla champagne, jordgubbar och rosor - men jag känner lite att jag vill hålla tillbaka. Borde hålla tillbaka. I stället får det bli ett sådant där kryptiskt inlägg - som ingen ska begripa men som står skrivet mellan raderna betydligt tydligare än de bokstäver jag faktiskt skriver. Ok. Jag erkänner. Jag är kär i Kattvakten. Han ligger intill och uppmuntrar mig att posta detta. Mumlar något sömnigt om att kapa säkerhetslinorna till en luftballong och fara iväg på världens resa. 
Jag fegar lite tryggt på marken, men vad fasen. Jag vill iväg jag också. Jag hugger linan. 


Sunday, 23 March 2014

det skriande tomrummet efter en katt

En facebook-vän till mig förlorade sin katt idag. Nu sitter jag här och mår nästan lite illa. Tycker så synd om den stackars saten. Fattar det där skriande, högljudda tomrummet som blir efter någon en älskar. En närvaro kanske t om större än den som var innan. När en levde i Självklarheten med varann. 17 år fick de tillsammans.

Men framför allt väcker det rädslan hos mig. Dagen då jag förlorar någon av mina katter är den jag fruktar mest av allt. Den rädslan är en ständig och lömsk skugga till lyckan jag känner då jag är med dem. Den ligger där, som en liten, liten ångest hela jävla tiden. Kan aldrig riktigt slappna av. Granne med den stora kärleken bor rädslan att förlora.

Esteban ligger som en liten sockerkringla i mitt knä. Förefaller helt omedveten om de stora känslorna som river i mig. Han ägnar sig åt idogt tvättande och börjar lukta lite som en våt gammal trasa. Jag älskar den här lilla trasan så hårt att jag får svindel. Han får aldrig, aldrig, aldrig tas ifrån mig. Den dagen vet jag inte hur jag ska kunna resa mig.







Saturday, 22 March 2014

flyr mig i drömmen, som våg flyr vind

Jag har fått nya grannar under tiden jag varit borta. De har flyttat in i våningen ovanpå, ett par. Jag har inte sett dem, men jag har hört fixande, fejande, slipande. Hur de gör rummen till sina egna.
Idag hörde jag pianomusik där uppifrån. Låg i meditation i armarna på Kattvakten som sovit över och tyckte att det var det vackraste jag hört någonsin. Hur de fyllde rummet med toner. Tänkte att det var det finaste sättet att boa in sig. Att liv och toner är viktigare än alla möbler i världen. Jag blev alldeles varm och lycklig inombords. Sedan kom den, Nocturne av Taube.

Sov på min arm! Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.

Fångas igen. Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.

Och jag grät. Tårarna rann, tyst och flödigt. Jag brukade sjunga den här visan för Emil, min systers son, när han skulle sova. Om och om igen. Jag var elva år. Dödligt kär i den där lilla varelsen. Som alldeles nyss lärt sig sitta.
Fullkomligt värnlös låg jag i armarna på Kattvakten. Lät gråten komma. Och jag fylldes med sådan oerhörd kärlek. Till barnet. Det är första gången sedan han lämnade oss - för mina minnen utav honom har känts konstruerade. Sanna, men platta. Lite som att titta på fotografier av en främling. Jag har inte kunnat känna. Så många år av terapi. Så många försök att nå känslan. Men alltid utom räckhåll. De enda gångerna jag har kommit i kontakt med känslan är när jag utsatts för något dött. Känt en kropp utan liv, lämningar efter katters lek. Lyft en stel fågelkropp och chockats av avsaknaden av liv. Då! Då blir den fågelkroppen en annans. En kropp som tillhört någon jag älskat. Och chocken far över mig lika mycket utan pardon nu som då. Det går helt enkelt inte att förbereda sig för känslan av materia där det ska finnas liv. Ett knynävslag som slår så en tappar andan. Men idag uteblev döden. Jag mindes livet. Kärleken. Mindes hur jag satt på en filt på köksgolvet med den där söta lilla budda-figuren. Jag skulle snart gå till skolan. Mamma sitter vid köksbordet och dricker kaffe. Jag väller över. Säger till mamma:

Jag trodde inte man kunde älska någon så här mycket.

Känner mig så löjlig när jag säger det. Men orden kan inte hejda sig. Känslan ryms inte i bröstet. Bara några dagar senare var han borta.

När han dog, dog kärleken. Förlusten följdes av flera och där någonstans började jag gnaga på banden. Banden till de som stod nära. Lät avståndet komma in. Det trygga avståndet.
Men idag - för första gången, så kände jag. Minns barnet som ett solsken. Ett starkt ljus som fyller mig till bristningsgränsen. Min första riktigt stora kärlek.

Friday, 21 March 2014

döden bakom varje hörn del 2

Det här skrev jag torsdag morgon innan vi flög och på planet till New York. Nu är jag äntligen hemma. Helt slut efter resan. 20 timmar totalt. 

Ända sedan den där eftermiddagen på skolan har den hemsökt mig. Jag kan inte sluta ögonen utan att teleporteras dit. Natten efter - den korta natten om två timmar - låg jag sömnlös och fullkomligt skräckslagen. Återigen störd av någon slags närvaro; fantasier, minnesbilder, funderingar. Pusslet är en hög bitar stjälpt över ett golv. Varför detta behov att få en färdig bild?

Gjorde en snabb googling igår. Lite på måfå. Googlade murder, school, Lockhart, abandoned i olika varianter. Inga träffar. Bildgooglade och fick upp en bild på huset närmast vägen. Och bilden på en stängd grind. Något annat fanns inte dokumenterat.

Människorna här är tydligen lydigare än vad jag är. I alla fall de som inte plundrar. Kanske är jag själv en plundrare. Sensationslysten. Gräver och rotar. Vad är egentligen mitt motiv till denna besatthet?
Googlar också skolans namn, den lever vidare - på annan lokal. En liten skola som tar hand om barn som fallit mellan stolar. Barn som haft det svårt. När jag tänker på skolan tänker jag på hur fantastisk den måste ha varit i sin glans dagar. Med stallet. En ranch, vackert placerad i det flacka Texas-landskapet.
skolbussen

en gång fylld av stimmiga barn

Är rädd att få falska minnesbilder av vad som faktiskt hände. Som någon slags psykos. Att jag ska sugas in i den där gårdagen då någon får sitt liv avslutat. Då någon får en kula i huvudet.
Hjärnan spinner. Jag är rädd att jag för en blixtsekund ska bli den där personen som står och väntar. Som förstår att han håller i sin sista smula liv och inte vet vad som väntar. Där. Bortom kulan.
Än mer rädd att vara den som håller i vapnet, som ligger kallt, tungt och utan samvete i handen. Bara väntar.
Vet inte vad det varit med mig de här senaste dagarna. Jag har varit superkänslig. Och de här rädslorna som kommit över mig är inte normala - de tar mig helt i besittning. Går inte att resonera med. Återigen fick vi sova med lampan tänd. Jag längtar hem.

Sitter på planet på väg till New York. Råkade somna en stund. Tappade huvudet sådär obekvämt mot axeln och föll i drömsömn. Jag var i skolan. Den där skolan. På den tiden då väggarna tryggt stod upp och betraktade livet med en viss vänlighet. Livet här var lyckligt.
På verandan står två gungstolar. Det ligger en röd- och vitrandig filt på den ena. Mellan dem står en gammal plastpalm. En sådan där benjaminfikus, som får verandan att se ut som någon slags poolarea. Sedan vaknade jag till. När jag tappade huvudet nästa gång, kom jag också till skolan. Jag var en pojke på tio-tolv år. Står i dörröppningen och ser in på ett födelsedagskalas. Mitt födelsedagskalas. Jag ser mig liksom bakifrån, min kortklippta rågblonda nacke. Känner mig lågmält lycklig, men bär på en sorg. Bara just så.

Huset besöker mig i tid och otid. Det känns... smutsigt. Som om jag har ett lager skit på kroppen. Som om jag sett något som inte var för mig att se. Som att det kommer straffa sig.
I natt när jag försökte sova fick jag paranoida tankar om att något försökte ta sig in i rummet. Hörde nyckeln i låset. Klick. Klick. Klick-klick. Upprepade försök. Förmodligen någon som gått fel  - om någon alls. Litar inte på mitt huvud just nu. Så sabla trött. Jag bär nerverna på utsidan och de svarar plötsligt på allt. Ventilationssurret kom och gick och visslade en sådan där skev ton som fick mig att tänka på Silent Hill. Spelet. Kan inte ens minnas ljudet från spelet - men atmosfären satt som en smäck. Allt kändes groteskt. Någonting lurade, låg i luften. Och det var inte gott. Mitt i all sömnlöshet och ångest dök min meditationslärares röst upp i mitt huvud, så len som aldrig någonsin förr: nu ska du få mardrömmar.

Jag tror Lockhart är en ond plats. Vilar på en port till helvetet. Bergis. Det måste vara så!

Jag kan lite önska att jag aldrig kommit till det där huset. Ändå sitter jag här och har saker som stör. Den låsta dörren gäckar mig. Varför kikade jag inte in genom fönstret? Vad fanns egentligen där bakom? Varför tryckte jag inte på pianots tangenter? Återskapade ett ljud från förr? Tittar på bilderna och hittar små detaljer. Vill tillbaka. Rota mer. Det drar i mig. Samtidigt ligger skolan och upplevelsen som en vibrerande ångest i bröstet. Och när jag sluter ögonen - en skräck.








döden bakom varje hörn

Det här var det inlägget jag skrev på natten när vi skulle åka - men jag kände mig inte färdig och hade inga foton klara. Det skrevs alltså på onsdags natt. Sedan skrev jag fortsättningen på planet hem - men det får komma i ett eget inlägg. Blev så hiskligt långt. 

Apropå mörkrädd. Och apropå skräckfilmsmaterial bakom varje knut. Och apropå döden som dyker upp när en minst anar det. Idag var vi med om något så vansinnigt sjukt och jag önskar att jag hade mer tid att lägga på det här inlägget - men vi måste lämna hotellet om ett par timmar och har inte ens kommit i säng.

I morse när vi skulle till Walmart - lite fnissiga efter frukostens margaritas - åkte vi fel. Plötsligt till höger om oss fanns ett helt komplex med övergivna byggnader bakom staket och hänglås. De var så uppenbart sedan länge övergivna att vi inte kunde se någon harm i att klättra över staketet. Nyfikenheten tog överhanden. Kanske hoppades vi på att kunna hitta något kul. Någon gammal konservburk eller något.

Den här skylten såg vi aldrig



Fönsterna gapar svarta, många utan fönsterglas. Färgen avflagad och vindpinad. Dörrarna insparkade och på glänt. Överallt skräp, skräp, skräp. Det är en vindig dag. Dörrar och kedjor står och slår. Vinden viskar och tjuter genom öppningar och springor. 
Vi rör oss genom byggnaderna, Thomas olustig på utsidan. Jag med hög puls och upphetsning på insidan. Jag länkar ledtrådar i varann. Ser spår av liv. Förstår att jag befinner mig i skolbyggnader. Klassrummen är små. I ett av husen ligger travar av rättstavningsböcker. Det finns katedrar och tunga vitrinskåp. 
I ett annat hus finns en gammal tvättstuga, maskinerna står kvar. Och i husets inre del finns fem stycken duschar. Det har varit ett litet internatboende. 
Mitt på landsbygden ligger den här gamla internatskolan. De har ett stall och en roundpen. Två boningshus. Allt verkar ha lämnats i hast, men blivit plundrat. Porslin står kvar. På ett piano står ännu en kaffekopp. Det finns två förrådsbyggnader fulla av cyklar.
Så mycket kontraster. Skolan, där det en gång varit så mycket liv, står nu övergiven och tyst. Barns röster och liv sitter i väggarna som ett tyst eko. Här och där springer jag på ett leende, fruset i tiden; en nallebjörn på väggen. En flinande clown på en kaffekopp. Omslag på videokasetter.





Men så går jag in i det större bostadhuset. Huset har en aura. Det kunde vara vackert - men nu stod det kallt och ogästvänligt och hela atmosfären säger stopp. Lägger sig nästan som en kramp i mellangärdet. Men jag liksom sugs in. I farstun hänger en ensam glödlampa och det vilar något svart poetiskt över allting. Jag fotar. Dörr efter dörr. Det finns fyra.




Inte förrän jag kommer till den fjärde ser jag blodet. Det har stänkt och runnit på vägg och dörr. Genom dörren går två kulhål. Alldeles i huvudhöjd. Jag står på en avrättningsplats. Insikten gör mig illamående. Hjärtat slår fort och hårt. Jag är ensam. En dörr står och slår i vinden. Pang. Pang. Stumt och ilsket. Och stundtals undrar jag om någon är här. 





Drabbas av en nästan äcklig fascination. Jag föreställer mig scenariot. Var de stått, den döde och hans avrättare. Dörren måste ha stått lite på glänt för det har stänkt blod på insidan också.
Så fort det har något med döden att göra börjar jag lägga pussel. En vana sedan brorsan gick bort. Det var där och då det började. Han dog alldeles innan den stora tsunamin i Thailand och jag spenderade dagar på internet, stirrandes på blånade uppsvällda kroppar. Försökte greppa någonting. Min egen förlust, min egna död, kunde jag inte förhålla mig till alls. Den var ett fritt fall. Det enda fasta att hålla fast vid var förnekandet.

Så här står jag nu. Så rädd att jag mår illa men trots det kan jag inte låta bli att leta mig in i huset. Fantasin spinner. I ett av rummen står lite glasflaskor som för tankarna till ett labb. Lite breaking bad sådär. Det har löpt en avspärrningstejp över rummet som nu är avriven. I ett annat rum står en kista med spraymålade symboler. Jag känner igen det ena tecknet, tror det är ett tecken för liv - men det andra har jag aldrig sett. Död kanske?







Thursday, 20 March 2014

hinner inte

Ett par timmar kvar till vi ska upp och ta flyget hem. Började skriva ett ordentligt blogginlägg - men får erkänna mig besegrad av klockan. Har packat tills nu.
Så, bara för att inte spräcka min blogg 100-utmaning får det bli ett sådant här inlägg. Jag hoppas dock kunna avsluta den påbörjade bloggen under resan.


Wednesday, 19 March 2014

mörkrädd i Lockhart

När jag levde i mitt långa samboförhållande med M var jag gruvligt mörkrädd. Jag minns inte när den där mörkrädslan dök upp - kan inte minnas den från barndomen. Men med M var jag nästan förlamande mörkrädd. Jag vågade t ex inte gå upp och kissa själv på nätterna. Ibland lyckades jag få honom att följa med, men annars fick jag förlita mig på strategier. Springa till lampknappen, tända!, ta sikte på nästa lampknapp, den i hallen, släcka sovrumslampan (ville ju inte låta M ligga ljust) och sedan springa med hjärtat i halsgropen. Där lät jag lampan vara tänd, badrumsdörren fick stå öppen. Vid det här laget hade jag sådan puls att jag bokstavligen satt och hyperventilerade på toalettstolen. Inte för att konditionen inte tillåter mer än 10 sprungna meter - men för att jag var så hysteriskt stressad. Sedan kom spolandet - jag hatade det. Klarade inte av ljudet. Då sprang jag bara i panik. Ofta förbi hall-lampan rakt in i sovrummet. Tända lampan. Ta sikte på sängen och sedan kastade jag mig. 99% av gångerna slog jag huvudet i sängens huvudända. Och sedan satt jag där och brölade. Råmade som en ilsken ko. Liksom försökte pressa rädslan ur kroppen. Hade jag haft otur och inte klarat släcka hall-lampan på vägen tillbaka fick jag gå upp och göra halva proceduren igen. Och i värsta fall, slå huvudet i väggen ännu en gång. Livet var hårt.

Men på något mirakulöst sätt försvann den där mörkrädslan i ett slag när vårt förhållande tog slut. Det fanns inte ett spår kvar. Jag började ta för mig av mörkret. Vågade mig ut i skogen sena kvällar med bara musik som sällskap. Var aldrig rädd inomhus. Kunde spola. Slutade slå huvudet i väggen.
En vän kom med en teori; du har varit med om det mest skrämmande du kunde föreställa dig (bli lämnad) - och det var inte så farligt.
Jag tänker att den där rädslan egentligen handlade om något annat. Vårt förhållande hade varit olyckligt sedan länge men att det var något jag inte vågade erkänna för mig själv - för det krävde att jag skulle vara tvungen att ta ansvar. I stället tror jag det manifesterades som en massa rädslor, för det var inte bara mörkrädsla. Kanske var jag egentligen bara rädd för att gå.
Men det blev väl en strategi i sig, att handskas med rädslorna i stället för att ta ansvar för allt det andra. Göra sig liten och hjälplös.  Äsch, ska inte försöka mig på någon analys, jag är vansinnigt trött och har cirka tio minuter på mig att knåpa ihop det här inlägget.

Några gånger ibland gör den här rädslan blixtvisiter. Igår hade jag ett sådant besök. Hade tagit in på ett finare hotell, men så fort jag blev ensam i rummet kände jag olust. Rummet kändes tungt och ödesmättat. Luktade kvalmigt. Fläktarna surrade på det där kusligt hypnotiska viset. Det kändes som om väggarna hade ögon och jag förväntade mig skräckfilmsmaterial bakom varje hörn. Har knappt sovit något alls. Har vaknat med ångest hundra gånger och övat på att tända lampan. Försäkra mig om att det gick. Frågat Thomas: hur gör man? hur gör man? För när huvudet är i panik är det liksom lite trögfattat. Stackars kompis. Till slut gjorde jag en klassisk natt-kissning (tända, kissa, spola, råma, springa till säng) - men lämnade lampan tänd. Så vi fick sova med lampan tänd i natt. Jag är trött.
Nu upplyste Thomas mig om att jag ropat "HJÄÄÄLP; HJÄÄÄLP Thomas!" när jag kom springandes från badrummet och nästan skrämt slag på honom. Stackars sate.

Nu ska jag lugna nerverna med en breakfast margarita. Eller två. Det är ju ändå semester. Sedan blir det Walmart!

Tuesday, 18 March 2014

menlöst semestervykort från Lockhart

Skulle vilja skriva ett ordentligt inlägg, men det tycks som en sällan har så lite tid och så lite ork som under semestern. Jag har idéer. Bloggar som jäser i huvudet - men de tycks aldrig bli färdiga att bakas. Orkar inte veva igång tankemaskineriet. Det går trögt just nu. Orkar inte ansträngningen.

Börjar längta hem ordentligt. Längta efter den egna sängen, delad med de där jag tycker så mycket om. Längtar efter hunden. Hur hon luktar där i den sträva kalufsen mitt på huvudet. Längtar efter att få ligga sked med densamma och se in i de där bruna ögonen där det alltid ligger något och lurar. Jeanies ögon är sällan neutrala. De kan vara fulla av bus, kärlek, uppmaningar, frågor, ängslan, trots. Hon är så sabla fin.

Idag gjorde vi den där båtturen i San Marcos. I båten med glasbotten. Vattnet var verkligen enastående klart och det var stundtals ganska magiskt. Vi såg massor med sköldpaddor som låg och solade på strandbankerna. Fast vi rörde oss inte särskilt långt. Cirkulerade runt på en yta på bara några hundra kvadratmeter.

Thomas åt världens bästa BBQ på Black's BBQ och jag slog sönder en lampa på en antique mall. Fruktansvärt pinsamt. Men damen som arbetade där var så rar, kramade om mig och sa att hennes policy var att om något gick sönder i butiken så var det helt enkelt felplacerat.

Jag shoppade ett par seriealbum på en Hastings och när vi skulle gå ropade Thomas till killen i kassan: Have a nice guy! Tror det blev en mix av day och night som gick lite fel. Han var rädd att killen trodde att han ropade I'm a nice guy! när han gick.
Annars har det inte hänt mycket. Jag har fått ett bett på benet och är fullkomligt livrädd för att jag ska få med mig vägglöss hem.

Ytterligare en rätt menlös texas-rapport. Ska skärpa mig när jag kommer hem. Just nu är jag bara för trött.

Minns ni Alf? Vi träffade honom. Han är sedemera pensionerad och lever ett stillsamt liv i Texas

Fiskar i San Marcos river

Charmerande handväska

Sötnosar!

sports with a view

Thomas är en BBQ-galning och vi följer alla BBQ-skyltar som om de vore betlehemsstjärnor som ruvar på något heligt. Igår dök en sådan där betlehemsstjärna upp - stor, färggrann och i neon. Dit skulle vi ju fara såklart. Stället var enormt.
Redan när vi kom innanför dörrarna var det något som kändes.. fel. Ni vet den där känslan när det känns som om en kliver in i en film och vad som helst kan hända? Den känslan grep tag i mig.
När vi blir visade in i restaurangen av en ganska lättklädd hovmästare ser vi att alla servitriser är i små bikinis. Och av alla de flera hundra som är där - som inte är servitriser - är vi bara två kvinnor i lokalen. Öhhh. Vi blev fnissiga och beklämda på samma gång. Fnissiga på det där sättet en blir när man befinner sig i en situation som är så bisarr att en undrar om en drömmer. Det där är inte en sorts etablissemang jag vill stödja. På menyn stod det: "BBQ - the other reason you're here". Tror deras slogan var: Sports with a view. Vidrigt.
Vi satt och skruvade på oss och undrade hur vi skulle kunna ta oss därifrån. Vi smet ut som små vesslor och jag hade försökt övertyga Thomas om att inte spotta ur sig en ursäkt till hovmästarna när vi gick.. men det gick inte. Vi smet förbi med något jagat i blicken och Thomas stammar fram: "Vi måste iväg - men vi kommer tillbaka snart. Om några minuter" - det var så pinsamt. Tjejen ba': "Det är ok, jag fattar." Vi liksom ramlade ut genom dörrarna. I chock. Sedan pendlade vi mellan skratt, gapande munnar, huvudskakningar och svordomar.

Mat fick vi iaf. Och riktigt god sådan. På en annan restaurang alltså. Och jag drack den kanske allra bästa Bloody Maryn någonsin.

Ville skriva en sammanfattning av SXSW, men jag orkar inte riktigt. Och nu känns det liksom över och färdigt med. Höjdpunkterna var i alla fall Apache, Glitz, Hex Dispensers, Pampers, Ex Humans, Dinos Boys, Foster Care. Vi är sjukt ledsna att vi missade AJ Davila. Men vi fick träffa dem. Så himla rara. Och verkar vara på väg till Sverige i september. Och de vill spela på båten. Håll tummen.

Köpte en ny kamera igår. Idag ska den utforskas.

Monday, 17 March 2014

bilder från igår

Nu är det bara tre dagar kvar och jag fasar redan för hemresan. Vet inte hur vi ska fördriva de här dagarna, men vad vi än bestämmer oss för så blir det bra. Det räcker liksom att bara vara här. Fåfängt hade vi tänkt åka till Guadalupe Mountains - med det visade sig vara 8 timmars bilresa härifrån. Känns tajt. Men sablar vad grant det verkar vara! Måste ta mig dit någon gång.

Lite bilder från igår:

Började dagen med en Bloody Mary och ett fejkgrin. Det satt fint.

Passerade fåglar som hängde i ledningar. Tusentals av dem. Här är några. 

Vi såg Hex Dispensers. Det var ruggigt och kallt (runt 8 grader)- men bandet värmde gott. Dansparty!

Slipsen gick i graven på hex dispensers-spelningen. Får se om den går att återuppliva.



SXSW söndag

Så vansinnigt ledsen att det är över. Hela dagen har varit en nedräkning. Men ändå så himla fin. Jag älskar SXSW. Älskar återkommandet. Att träffa människor år efter år - som vi bara möter just här. Lite som en SXSW-familj. Med bryllingar som vi bara känner genom ögonkast och som blir våra bästa vänner en kort stund när vi stuffar järnet till bandet vi älskar.

Saturday, 15 March 2014

SXSW lördag

Jag är trött. Blev en tidig kväll idag - fast vi har hunnit se mycket bra.

Dagens allra bästa överraskning var Dinos Boys. Fy satan så bra. Right up my alley.


Har också dansat till Apache..


Myst till John Wesley Coleman..



Gungat till Fletcher C Johnson.


Ätit fajitas..


Druckit öl..

Längtat efter'om här (och några till): 



..och nu längtar jag efter sängen! Öronen värker och tjuter. Ögonen klipper.