Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Monday, 15 December 2014

när barnets hjärta slutar slå.

Det var ett tufft besök på mödravården idag. Min graviditet har från början till slut fortlöpt utan komplikationer. Utvecklingen har legat precis på linjen för vad som är normalt. Mina blodvärden har varit bra. Barnets hjärta har pickat troget som klockan. En mönstergraviditet helt enkelt - och varje gång har jag lämnat mödravården med djup tacksamhet inför hur smidigt allt går.

Idag kom jag dit med samma tillförsikt. Rutinkontroll. Hjärtat skulle ticka på som vanligt. Barnet skulle ha växt i lagom takt och barnmorskan skulle nöjt skriva in alla värden i journalen. Icke. Idag hade barnet ett trött hjärta som gick långt under normalvärdet och dessutom pendlade i takt. Sackade och tog fart - men över lag tedde sig trött och tungt.
Jag brukar älska att lyssna till Monterreys starka hjärta. På något sätt fyller det mig med beundran. Snabbt, livskraftigt och taktfast brukar hjärtat marschera. Målmedvetet och utan tvekan. Men idag fanns en tvekan.

Barnmorskan tog mig till ett annat rum. Ultraljudade och kopplade magen till en monitor för att mäta hjärtljuden under en längre tid. Hon lämnade mig en halvtimme med Monterreys dova, tunga hjärtljud. Jag låg där och glodde på siffrorna. Såg dem stiga och dala. Dala lite till. Återhämta sig. I oregelbundna och snabba intervaller. De pendlade mellan 94 och en bra bit över 200 vid något tillfälle. Men allt som oftast sölade hjärtat.
Barnmorskan tittade till mig några gånger, men sa ingenting. Jag vågade inte heller fråga; hur orolig borde jag vara? Den där tystnaden var så konstig. Försökte läsa något ur hennes ansikte, men allt skedde rutinmässigt. Jo jo, maskinen funkar som den ska och utskriften ser bra ut.
Utskriften, ja. Men mitt barn då? Hur är det med henne?

Han tänka en miljon tankar där i rummet. Var övertygad om att det var kört. Att jag skulle transporteras till SöS för akut kejsarsnitt. Att barnet skulle plockas ut med hjärtfel och bestående skador. Att vår samvaro enkom skulle bli en väntan på hennes död.
Tänkte på kroppen och allt den fått gå igenom. Att jag skulle få en mammakropp - men inget barn. Ett evigt monument över livet som aldrig blev. En kropp märkt av döden.

Tänkte på djuren jag haft och på deras enastående förmåga att ta farväl. Att de alla gett mig en fin gåva innan de gått - sagt: du är helt ok, men nu ska jag kila vidare.
Katten José som aldrig lät sig bäras och var snål med goset, som en kväll låg helt viljelös i famnen på mig och lät mig dansa med honom, nära, nära, under en lång stund - för att bara några dagar senare vandra vidare.
Jag tänkte på katten Pedro som låg påkörd under en bil och skrek till jag kom. Såg en katt med livskraft släpa sig fram på sina framben, bakbenen släpade efter i backen. Blicken skarp och klar. Ogrumlad, trots att han måste ha varit i fruktansvärda smärtor. Det gjorde mig hoppfull. Allt skulle bli bra. Men han hade bara väntat på mig. Så fort jag fick honom i famnen gav han upp. Han var färdig. Han tog farväl.
Sedan tänkte jag på hästen Miranda. Lite stursk, bufflig och torr och gosade aldrig - men hade ett hjärta av guld. Samma dag hon dog gnäggade hon när jag kom in i stallet. Drog mig intill sig med sitt tunga huvud och började putsa mig. Det hade aldrig tidigare hänt. Hennes stora mjuka läppar fibblade och gned mig över ryggen, kittlade mig i håret och jag minns att jag skrattade - för hästen hade ju bara en hovböld och det fanns ingenting att oroa sig för. Det visade sig vara ett brutet ben och avlivning på plats. Liksom Pedro ville hon dö. Hon tog farväl och sedan visade hon klart och tydligt att hon var färdig.

..och sedan... sedan tänkte jag på drömmen jag haft. Att jag för första gången fått möta Monterrey i en dröm. Tänkte att det var hennes gåva. Hennes sätt att ta farväl. Säga: hej, du är helt ok - men nu kilar jag vidare.

Det här tänkte jag på där jag låg. Jag var så satans rädd. Jag kan inte förlora det här barnet. Jag vet inte hur jag ska kunna resa mig ifall det händer. Älskade Monterrey. Än så länge bara en idé, en dröm - men ändå min framtid, min längtan, min kärlek i livet.

Plötsligt knackade det på dörren. En annan barnmorska kom och frågade om det var ok om hon kom in och gjorde ett ultraljud. Eh, javisst. En gravid kvinna kom in. Och hennes make. Kände mig utsatt där jag låg, rödgråten och med magen i vädret. Och mitt i allt det här upphörde hjärtljuden helt. Rummet blev knäpptyst. Plötsligt befann jag mig i ett vakuum. Utanför pågick livet, jag hörde barnmorskans trygga prat. I mig var det tyst kaos. Siffrorna blev till horisontala streck på skärmen. Nu är det över, tänkte jag. Där nådde livs ände.
Barnmorskan i rummet var fullt upptaget med sitt och jag ville inte störa. Jag låg där med ett barn i magen vars hjärta hade gett upp och JAG VILLE INTE STÖRA. Paniken. Skräcken. FAN, FAN, FAN. Pratet tystnade, mamman började klä sig och sedan kom min alldeles försiktiga röst: "förlåt att jag stör.. men hjärtljuden tystnade.. betyder det att barnets hjärta har slutat slå?"
Nej, det betydde det inte. Det betydde bara att ena sensoren hade lossnat från min mage. Kände mig dum. På alla sätt.

Sedan kom min barnmorska. Hon hade rådfrågat doktorn som inte tyckte att det var något att oroa sig för. Jag var skakis en lång stund efter, men nu känner jag mig trygg igen. Monterrey har återgått till sitt vanliga livfulla jag - för hon var fasligt tyst tidigare idag. Tillförsikten är på plats igen. Allt kommer att gå bra. Monterrey är stark. Det har jag alltid känt.
Jag är dödstrött. Mycket dramatik på en måndag. Förlåt ett ordigt inlägg.


3 comments:

  1. Oj vilken hemsk upplevelse! Jag känner verkligen med dig, har i färskt minne den där speciella utsattheten och oron man kan känna som gravid. Speciellt med första barnet. Jag var också sådär försynt och "ville inte störa" som gravid. Mitt råd är att försöka ha någon med dig som du litar på som stöd i såna situationer. Som kan ställa jobbiga frågor och kräva vårdpersonalens engagemang osv för jag vet hur tungt det är att vara ensam i det där ultraljudsrummet och undra om allt är okej eller inte. Hoppas du får bra stöd av din vanliga Barnmorska? Kan de ge dig extrastöd/koll eftersom du är själv med barnet?
    Hoppas du hämtat dig från chocken. Önskar dig och Monterrey en riktigt god (och fridsam) jul! :)// Emelie

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack för din fina kommentar! Blev så rörd och glad att jag fällde en liten tår :) Min vanliga barnmorska är guld, men hon valde dessvärre att åka till en söderhavsö min sista månad (väl förunnat dock) :) ! Sabla tajming. Känner igen det där att en ofta saknar någon som klarar vara obekväm och slåss lite för en.
      God Jul!!

      Delete