Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Thursday, 9 October 2014

drömmens evolution.

Senaste veckan har jag haft väldigt bildliga drömmar. Ramverket har varit lite diffust och ganska kaotiskt - men varje morgon har jag fått med mig en liten detalj i full skärpa. Som en liten gåva. 

Första natten drömde jag att jag kunde ställa om min syn, göra den klar. Lite sådär som ibland händer när jag mediterat: att blicken förändras, tappar sina förväntningar och ser allt som för första gången. Det är så sabla häftigt. 
Jag minns första gången det hände, hur jag blickade ut på baksidans lilla park när jag mediterade. Hur det, där det förut var hus, träd, bänkar - istället var linjer, färger, strukturer. Det liksom öppnade någonting. Ramarna försvann. Orden försvann. Ögats frihet. Precis så kunde jag ställa om min blick i drömmen. 
Jag var på jakt efter något, sökte en nyckel, en sanning. Jag var i ett gammalt hus och jag hade nästan känslan av att vara under vatten. Liksom lite isolerad. I en väldigt koncentrerad verklighet. När jag ställde om blicken fick jag också förmågan att sväva. Jag svävade över golvet, täckt av jytter, och jag sökte med min nya blick. Allt jag fann var: döden. Jag minns inte hur döden såg ut, men jag minns att jag gick till mannen som leder min meditationsgrupp och berättade det här i frustration, och han sa: "Det är för att det är den du söker." Jag blev otroligt provocerad.
Jag var rätt under isen just då. Mådde pyton. 

Natten därpå drömde jag att min familj planterade gräs på min upptrampade jordplätt, där inget längre växte. Jag var den där lilla plätten mitt i en rondell. Död, grus och smuts. Mitt i smeten - men ändå totalt osynlig. Där gick pappa med en korg frön på magen och jag frågade: vad gör du? 
- Jag planterar gräs. Något måste få växa här. Så här kan du ju inte ha det. 
Det kändes så fint. Det där omhändertagandet. Befruktandet. Livet som skulle få spira igen. Att inte vara ensam. Inte vara hopplös.

Och i morse fick jag med mig denna bild; hur jag står med ett blåshorn av gammalt skinn. Jag vet att jag kan få det att ljuda. Jag står med Kattvakten och vill visa. Visa att jag KAN. Det låter inget. Jag blåser och blåser. Hornet ger ifrån sig ett matt väsande. Det är allt. Jag saknar självförtroendet. Känner mig liten och dum. Men jag vet ju att jag kan! I ett plötsligt jävlar anamma slänger jag av mig tvivlet, känner mig plötsligt lätt. Som om något tungt lyfts från mina axlar. Jag sträcker på ryggen och lutar huvudet bakåt och jag BLÅSER. Lägger hela min själ däri. Det grånade skinntorra hornet förvandlas till något levande och varmt. Och det växer. Alldeles lysande röd och med fjäll andas det och lever med mig. Och vi låter våran röst ta över hela världen. 



Jag gillar riktningen mina drömmar tagit. Stadigt uppåt!

No comments:

Post a Comment