Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Thursday, 4 September 2014

Syndafloden på Ypsarion.

Idag har Thomas och jag bestigit berg och jag kan inte med ord beskriva hur för jävla jobbigt, underbart och magiskt det var - men jag ska försöka.

Högt upp bland molnen skulle vi. Jag kan
inte låta bli att tänka på apkungen när jag
ser den här bilden. Magi.
Vi klättrade upp för berget Ypsarion, Thassos högsta punkt med sina dryga 1200 meter. Det låter så tanigt, 1200 meter.. inte alls i proportion till hur slitigt det var att ta sig upp - för oj, vad vi stretade och kämpade. Det var stenigt, väldigt brant och snudd på omöjligt mellan varven.

Något modstulen Thomas blickar upp mot toppen när vi
kommit ungefär halvvägs.
Utsikten. Tycker det är så fint med den vita strandsträckan
längs öns kust. Ser ni molnet här till vänster? Som en tunn
slöja.
Dessutom var Thomas skitjobbig och kunde inte låta bli att behandla mig som något väldigt ömtåligt och som om jag var helt okapabel på egen hand: Är du säker på att du orkar? Säg bara till så vänder vi tillbaka. Behöver du hålla i mig? Ska jag putta lite på dig? Ska jag ta kameran? Hur går det? Orkar du? Ska jag inte ta kameran? Ska jag hjälpa till lite? Akta så du inte ramlar! Försiktig nu!! Håll mig i handen! Osv i all oändlighet. Det där väcker ett sådant trots i mig och fyller mig med ett sådant jävlar anamma. Han ska minsann få se på KAPABEL. Jag är gravid, inte döende. Också pinnar jag på. Snabbt och målmedvetet som satan. Och jag fattar att om hans taktik varit annorlunda, om han uppmuntrat, pushat och försökt pressa upp mig för toppen hade utgången varit en annan. Då hade tanken blivit denna: Han ska för fan inte tala om för mig vad jag ska göra.. - också hade jag snabbt avbrutit klättringen. Men jag är en sådan sabla streber när det gäller. Långt mycket mer än vad han är. Mitt jävlar anamma slår hans med 200 hästlängder - och ingenting får komma i vägen när jag väl bestämt mig för något. Så ett par timmar senare satt vi svettiga, glada och med darriga ben uppepå toppen.



Vägen dit var kantad av örter och luften vad mättad av doften av oregano, salvia och fuktig jord. Vi drack friskt alldeles nyfiltrerat källvatten längs vägen - tänk vad fantastiskt det är! Att kunna gå i naturen och dricka direkt från en bäck! Vi krockade med kossor och getter. Åt vilda blåmogna plommon. Och det enda som hördes längs vägen var forsande och porlande vatten och pinglandet från getternas skällor som ekade mellan bergväggarna.

oregano
plommon
getter med skällor
När vi skulle vända ner igen brakade helvetet loss. Ett skyfall av sällan skådad dignitet drabbade oss och förvandlade våra vägar till syndafloder! Vi sökte fåfängt skydd under en tall några minuter - men det var vara att kapitulera. Det fanns ingen ände på ovädret och himlen var gråtung till oändlighet.

regn!
gråtunghet.
thomas under trädet visar hela spektrat av känslor:
från hänförelse, till oro, till förtvivlan.
Vi ångrade att vi inte hade luftmadrasser och körde forsränning nedför! För efter fem minuter såg våra stigar ut så här:

 Thomas ramlade i leran ett par gånger. Men jag ÄLSKADE det. Jag fick spring i fötterna och ett väldigt skratt låg liksom och bullrade inombords. Kände mig så levande. Och helt jävla dyngsur. Naturens krafter är så mäktiga! Och obönhörliga. Det finns liksom inget att sätta emot. Det tycker jag är skönt. Ja, i lite lagom dos dårå. Önskar inte hamna mitt i en tsunami eller en lavin alltså. Sedan har jag något i mig som älskar små katastrofer. Det sporrar mig som inget annat och Thomas säger alltid: ibland hatar jag din jävla optimism. - och jag fattar att det kan vara skitjobbigt med en person som bara skrattar - gladare än någonsin - och kommer med uppmuntrande hejarop när en själv är trött och förtvivlad och står med punka på en landsväg i Texas eller nåt. Eller högst uppe på ett berg när syndafloden inträffar.

Får se hur kroppen mår i morgon. Just nu känner jag mig ok, om än väldigt, väldigt trött.
Nyss hade vi lite dramatik här på rummet när en fjäril stor som en jävla kattunge flög in och prompt skulle dras till mig. Jag skrek och slog vilt omkring mig och sprang sedan och gömde mig i badrummet medan thomas fick reda upp situationen. Vi båda skrek och skrattade om vartannat. Jag inifrån badrummet. Fjärilen var den största jag sett och lät som ett mindre propellerplan. Hu. Hotellmanagern som gav oss rummet upplyste oss lite malligt om att vi inte skulle få några myggor på rummet.. haha. Tacka fan för det, när sådana här monster flyger omkring!

No comments:

Post a Comment