Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Tuesday, 16 September 2014

om förlåtande.

Jag har fått så väldigt mycket mer trafik sedan WDF postade ett inlägg som refererade hit. Jättekul förstås, men samtidigt lite.. pirrigt kanske? Min impuls blev att göra en liten knätofs-dans och visa min allra bästa sida, vilken charmig och kul person jag är. Shit, jag har ju publik, liksom. Hur ska en bete sig?? Det gick sådär.
Hade en sådan himla dålig dag igår. Efter en himla jobbigt helg. Så det blev en gråmulen och deppig blues i stället. Inga knätofsar och benspark.
Jag tvekade en stund innan jag postade. Har för vana att skriva så ärligt och ocensurerat jag mäktar med, och det har varit rätt enkelt - för de enda som läser bloggen är min familj och ett ytterst fåtal vänner. Och några anonyma som jag inte vet vilka de är. Men det har känts tryggt. Jag har aldrig känt mig rädd för att bli dömd eller behövt ducka för människors åsikter kring min person och hur jag hanterar saker.
Jag är långt ifrån perfekt och jag blottar gärna min smutsiga byk, mina mänskligheter - i förhoppning att det ska få andra att våga göra detsamma. Eller åtminstone känna att det är ok. Att hela spektrumet är ok, även att hysa känslor och tankar som skaver. Skammen måste väck. Förlåtandet måste få större utrymme. Vi har så himla lätt att banka på oss själva när vi kämpar som mest. Det är så sorgligt. Jag tror faktiskt att skrivandet hjälper mig i det där. I förlåtandet. Det blir lättare när jag sätter allt på pränt, för då kan jag ta ett steg tillbaka och betrakta det med nya och nyktra ögon, inte bara gå med den där olustkänslan i magen, som outtalat gärna ger. Och jag kan känna empatin med Lottan som kämpar. Och förlåta henne.

Idag är ny dag och det känns som om jag kommit ut på andra sidan. Som om det där smutsgråa och tunga bara släppte taget om mig. Igår kväll fick jag plötsligt en energiskjuts och målade och snickrade till en hylla till mina skivor. Den blev turkos (och senare i eftermiddag blir den även lite röd!).
Jag sågade till hyllor till mina böcker som stått i kassar på golvet. Gjorde fönstershopping på nätet och köpte draperier och mattor och kuddar.
Plötsligt fick jag inspiration och lust till att slutföra hemmaprojektet. Jag kan ju inte längre leva på en byggarbetsplats. Såklart påverkar det humöret också.
Och den där ensamheten jag kämpar med blir ju inte lättare av att det ekar här i mitt tomma rum.

HOHO-HOHO-HOHO-HOho-Hoho-hoho-hoho-hoho...

- det förstärker ju ensamhetskänslan ytterligare. Plus att jag känner mig lite bakbunden. Jag må vara frispråkig och öppen här på bloggen, men bortom tangentbordet och ljudligt är jag en mycket hemlig och diskret person! Är helst tyst när jag tror att andra människor kan höra mig. Och just nu känns det som om allt jag säger hörs ända till Arvidsjaur.
Så om du någon gång skulle råka krocka med mig på t-banan, så prata helst inte med mig. Då får jag myrkrypningar, börjar rodna och stamma och lyckas sällan följa en mening till punkt. De tenderar dö ut likt det där ekot ovan - jag pratar med mindre och mindre bokstäver tills jag blir alldeles tyst.
I stället kan vi kasta förstulna ögonkast och le lite blygt mot varann.

Ska snart till Bauhaus och köpa lite byggmaterial. Sedan till mamma på lunch tillsammans med min brorsdotter. Hon och jag ska senare till en butik som specialiserat sig på sjalar och bärselar! Nu ska jag botanisera. För mitt barn blir ett sjalbarn. Hon ska bäras varje vaken timme. Igår kväll, innan allt vände så ställde jag in vår date. Ville inte tänka på barn och framtid. Bara krypa ner under täcket och kröka läpp. Men nu känns det kul. Och lite terapeutiskt.

Förlåt en väldigt ordig blogg. Skyller på kaffet. Det blir som rusningstrafik i huvudet. Orden krockar och trängs och alla vill fram!
Så himla härligt att dricka kaffe igen, men när den här mjölken är slut ska jag sluta igen. Tror inte det är riktigt bra, varken för Monterrey eller mig.


No comments:

Post a Comment