Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Friday, 12 September 2014

namn.

Det är måndag morgon och Thomas och jag reser från Austin mot den mexikanska gränsen. Det är en vacker dag. Solen står högt och ljuset är lätt och skört, nästan som tunt, tunt glas. Det där härliga texas-ljuset. SXSW är över och det vilar något gråtmilt över tillvaron. Thomas och jag kan vara nästan löjligt sentimentala när det gäller våra musikupplevelser.
Trafiken rullar lite trögt, det är många som vill ut ur stan. Vi lyssnar på detta och skrålar med. Fergus and Geronimo - som vi sett bara några kvällar tidigare. Jag är bakfull och trött och lycklig.
Vi passerar San Antonio och lämnar civilisationen för sydvästra Texas vidsträckta, platta landskap. Överallt syns skyltar mot Monterrey och Monterey - den första varianten ligger bortom den mexikanska gränsen, den andre i Texas.

Jag slumrar till. Drömmer att jag ligger bakfull på en soffa och har en son som heter Monterrey. Han är i sexårsåldern och helt jävla underbar. Jag är alltså en ensamstående bakfull morsa på en soffa, som inte orkar vara mycket mer än så. Monterrey kommer med ett glas vatten och kryper ner i soffan intill mig. Kan känna hans lilla och varma kropp emot min och jag nästan svämmar över av kärlek. Bakfull, ömklig, närhetstörstande. Inte världens bästa morsa, men har iaf världens bästa unge.
Resten av resan är Monterrey med oss i bilen. Vi hittar på små historier om Monterrey. Fantiserar fritt och skojar - och jag drabbas av längtan. Jag vill ha Monterrey.

Nu bär jag en Monterrey. En tjej denna gång - och jag tror jag kommer ha svårt att släppa namnet. Jag tror det får följa med - ifall den gode fadern tillåter.
Namn är knepigt. Innan Kattvakten var jag gravid med en annan man. Han var engelsman och det kändes viktigt för oss att ha ett namn som var gångbart på båda språken. Jag fastnade för Innes. Jag älskar det namnet. Det är ett stolt namn och jag tycker det är vackert. Både med engelskt och svenskt uttal, Innis/Innes. Jag tycker också om att det är unisex. Fungerar lika fint på flicka som pojke. Det är inte livsviktigt för mig - men jag tycker om tanken på att inga förutfattade meningar kommer med namnet. Att Innes - oavsett kön - utan att behöva vara anonym, kan kommentera på nätet, skicka ansökningshandlingar osv - utan att mottagarens blick är grusad av hens könstillhörighet.

När det här begav sig brydde jag mig inte särskilt om namns betydelser - men denna gång har jag googlat. För Innes  är fortfarande ett namn som dröjer kvar. Innes är gaeliskt och betyder ö. Det är ett väldigt ensamt namn. Kan en ge ett sådant ensamt namn till ett litet barn? Det smärtar. Försöker hitta kryphålet som motiverar. För jag tycker om Innes. Mycket. Och det verkar som om Kattvakten också kan leva med det namnvalet.
I övrigt har vi inte varit särskilt överens. När Monterrey var en pojke hade vi följande namn på tapeten: Innes Shanti Monterrey. Shanti betyder frid eller lugn på indiska. På sanskrit och på många ställen i asien är det ett ord för fred. Och är det något jag vill ge ett barn i denna kaotiska värld så är det det: Frid. Och fred. På både in - och utsida.

Klockan är två och jag kan inte sova. Klarvaken. Har ätit alltför mycket socker. Har fått en ny soft spot; honung. Sabla Grekland.



No comments:

Post a Comment