Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Friday, 19 September 2014

misshandel, whitney och drömmar

Idag är Monterrey inte snäll. Hela morgonen har hon stött och kickat på min kissblåsa så jag gått omkring med en pulserande och våldsam kissnödighet. Falsk kissnödighet. Vansinnigt jobbigt. Kanske är det kaffet, för idag var det extra gott. Fasen. Måste sluta igen. Jag tror inte vi mår bra av det - men just när jag sitter där med den varma koppen kaffe, perfekt rundad med lite mjölk så känner jag ren lycka. Det känns som om jag behöver de där guldkanterna just nu. Men jag märker ju att vi blir påverkade. Jag blir fladdrig och börjar prata snabbt och hetsigt, samtidigt som jag känner mig lite.. konstigt trött. Flummig. Monterrey blir helvild som sagt. Stackars barn. Jag är världens sämsta morsa redan nu.

Idag ska jag till Ikea. Ska gå i timmar och bara njuta. Slå ner min ända i alla trevliga, välstädade och välplanerade Ikearum. Leka med tanken att de är mina. Känna på ett liv så långt ifrån mitt eget, låtsas att jag är en annan; en lyckad, prydlig, kreativ och väldigt organiserad person. Tänker sluta ögonen i skön säng. Dricka en cappuccino. Äta medhavd macka. Köpa en matta. Kanske en blomma eller två. Kuddar till mina grekiska kuddfodral. Och förstås köpa doftljus. Det går inte att åka till Ikea och komma hem utan! Det är snudd på en naturlag.

Den där längtan efter att vara en annan har jag alltid levt med. Har alltid levt med känslan av att vara lite.. smutsig. Lite sämre.
Igår när jag packade in skivorna i nya skivhyllan hittade jag två skivor med Whitney Houston som handlar om just detta. Min bästa kompis Anki älskade Whitney. Anki hade det där livet jag ville ha. Till ytan så välstädat, rent, varmt och harmoniskt. Som en tysk diskmedelsreklam. Pling! i de fläckfria vinglasen. Jag ville ha hennes liv. Te och smörgåsar på kvällen. Krypa ner i lakan som var nytvättade varje kväll, minst. Vakna till nybakade frallor. Samtal och umgänge. Vara lång och slank och dansa i vardagsrummet till Whitney, Diana Ross och den där fullkomligt vedervärdiga Jennifer Rush-låten "..'cause I'm your ladyyyyyy, and you are my ma-aaan.." - herregud, hatade musiken, men de var så förknippade med det där livet. Hemma lyssnade jag på musik av det stökigare snittet, Cramps var husgudarna. (*fotnot nedan)

Minns att jag i tolvårsåldern önskade mig en Whitneyskiva av min brorsa, i ett försök att få mitt liv att närma sig Ankis lite, lite grann. Jag fick den i julklapp - fast jag förstår att det bar honom emot att köpa den. Och jag minns inte om den någonsin blev lyssnad på.
Nu har jag lagt Whitney i en loppishög, fast i skrivande stund funderar jag på om jag inte ska behålla henne ändå. Någon gång ibland bädda rent, tända lite doftljus, kliva i en krispigt vit sidenpyjamas och dricka ett glas fint rödvin till ett soundtrack av Whitney Houston. Begrava tårna djupt i en mjuk, väldammsugad matta. Föreställa mig att jag har en skyline av New York utanför fönstret. Det skulle vara vuxenvarianten av min barndomsdröm.

Min utsikt. Inget märkvärdigt.
Mitt hem. Alltid fläckfritt. Ungefär så här var sinnebilden av
Ankis liv. 
Åsså rödvinet. 700 kronor flaskan. Minst. 
Fast jag vet att när jag väl satt där i min sidenpyjamas skulle skruva på mig och känna mig obekväm. Lite på det där viset jag gör när jag badar badkar och tänder ljus, i ett försök att unna mig en guldkant. Eller för all del när jag målar lägenheten vit. Jag känner mig inte bekväm.  Jag vet att jag hellre hade velat ha en öl och morfars urtvättade flanellpyjamas och lyssnat på Tom Petty.

Tror det skulle kännas ungefär så här. Ser inte
så kul ut. 
Nu ska jag dra ett drag med dammsugaren, så nya mattan känner sig välkommen.



*nu låter det kanske som min barndom var hemsk. Det var den verkligen inte. Jag är väldigt, väldigt glad åt att jag har fått växa upp som jag gjort. Utrymmet för fantasi och magi. Naturen utanför dörren, alla djur, hönsen och gässen - trots att vi bodde i Stockholmsförort. Jag ville bara vara som alla andra. Kände mig som en udda fågel. Idag känner jag bara tacksamhet att jag fått växa upp som jag gjort och hoppas att Monterrey kan få lite av allt det jag fick som barn.


No comments:

Post a Comment