Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Thursday, 11 September 2014

minnet av en kärlek.

Har börjat läsa en ny bok, Mellan köksfönstret och evigheten av Karin Thunberg. Boken drabbar mig och efter bara ett styckes läsning gråter jag ymnigt där jag sitter på flygplanet.
Jag tror det är en hittebok - en sådan jag sprungit på i boklådan i Thomas trapphus. Känns logiskt. Det här är en sådan bok en vill lämna vidare. Som borde få vandra. Den handlar om oss alla. Det högst mänskliga. Om livet, om döden, behoven, rädslan, om kärleken. Det är som en samling krönikor, ramen, det som binder samman historierna, utgörs av Karin Thunbergs kamp mot sin bröstcancer. Det är klokt, krasst och insiktsfullt och språket är stundtals bedövande vackert. Och sant. Det känns som om jag står stadigt med fötterna i någon annans verklighet.

Så jag sitter på flygplanet och gråter. Planet har inte ens lyft. Jag snyftar och snörvlar. En får inte släppa på tårarna, låta gardet sjunka. Det är farligt. Plötsligt är en ett rov. Minnena cirklar likt hökar över en och jag kan bara ana deras mörka skuggor. De kan helt utan förvarning störtdyka och slå sina klor i en. Ett sådant minne är Majas svans. Utan pardon slår det mig. Hur jag, precis innan slaktbilen kom, kapade hennes svans. Omsorgsfullt tvättad och flätad för min egen skull. Hur jag lät henne vandra vidare utan en så viktig del av henne själv. Stukade henne. För att jag ville ha en jävla souvenir från resan vi haft tillsammans.
Thomas, som sitter intill mig på planet, har redan somnat. Jag blir tvungen att väcka honom. Tårarna strömmar längs kinderna och jag ruskar honom och säger, nästan förskräckt: Jag tog majas svans! Han ser på mig yrvaket och frågar: varför tänker du på det för? Sedan somnar han om.

Maja var då min häst, som jag haft i sex år. De sista två åren hårt ansatt av en nervsjukdom. Hästen är så svår. Så obearbetat. Jag kan inte vidröra det. När hon dog kände jag ingenting. Jag har knappt gråtit. När slakten kom lämnade jag henne på stallplan och åkte och åt pizza. Jag minns känslan i magen. Som en kall rädsla. Diffus och svårgreppbar.

Veckan innan jag for till Grekland rensade jag ur klädkammaren hemma och jag lyckades skänka Majas gamla grejer till loppis. Vissa saker hamnade i soporna. Det var gamla hovkratsar, gummiskrapan som var så fascinerande suverän på att samla hår på dammig vårhäst, en gammal grimma och annat smått. Jag kände aldrig något för de där sakerna. De låg i garderoben som en främlings saker. Rester från någon annans liv. Jag ville ha något av dem. Förstå något. Tänkte att de var en nyckel till min egen lamslagenhet inför situationen. Min oförmåga till sorg.
Men nu när jag gick igenom garderoben kunde jag plötsligt släppa taget. De betydde ingenting. Maja fanns inte däri - men jag tror kanske, kanske att hon börjar komma tillbaka till mig. Att minnet börjat få konturer. Att jag vågar släppa minnet inpå.

Min utplåning har varit exceptionellt effektiv. Det var som om hon aldrig funnits. Aldrig varit min. Aldrig varit älskad. Hon var bara en främling och mitt minne av henne är ett fotografi. Hennes blick in i minnets kameraöga, en främlings blick. Så sorgligt.
Vill ha tillbaka det välbekanta. Den nästan svampiga känslan när jag klämde och nöp i hennes haka. Den varma, svettiga halsen under manen och hur den doftade en het sommardag. Ljudet av hennes tuggande. Hennes stora trygga huvud lutat mot min mage. I min famn. Det sänkta huvudet när det nalkades kli på pannan. De vita korta håren som lossnade så lätt från pannan och nästan gav henne kala fläckar sommartid. De ludna öronen. Hur det kändes att luta huvudet mot henne. Känna värmen, doften, lugnet och styrkan. Maja, stadig på jorden. Jag vill känna den varma andedräkten. I handflatan, mot min kind, i håret. Allt det vill jag ha tillbaka - men det ligger nerpackat i minnet likt den där hovkratsen. Stumt och dött, men fullt synligt.

Underbara, ljuvliga maja. Som ingen annan.
Lev för mig, Maja. Förlåt att jag tog din svans. När det gällde dig var jag aldrig riktigt klok. Kärleken var för stor. Kärleken var för farlig. Livsfarlig. Du hade kunnat knocka mig totalt. Du var den jag kanske inte hade kunnat överleva. Så jag stålsatte mig. Slöt ögonen och höll hårt i boxningsringens ringrep. Så hände det, jag stängde av. Vågade inte ta kampen. Plockade ner alla minnen i en låda och stuvade in den i garderoben.
Svansen då? Den var för farlig. Den ringlade jag ner i en liten kartong och gav till pappa. Din vackra, vackra svans. I allsköns färger. Som skimrade i silver och koppar i det där svarta. Stark och stunsig och ville inte alls vikas ner i en liten låda. Precis som du. Okuvlig, stolt och vacker.



Uppmanande svans kräver kli.
Kli runt öronen. Hon såg alltid lite goofy ut när
en gosade med henne. 
kli på pannan - alltid välkommet.
världens bästa utsikt.



Hon gjorde mig så glad. Något inom mig dog med henne. Jag är inte samma som då. Jag tappade tillit till livet. När jag hade Maja var jag lycklig. Livet hade mening. Och jag var så kär. Det gick aldrig ur. Förälskade mig i henne varje dag. Och även om det var tufft många gånger så älskade jag som aldrig förr.

Nu är det dags för en ny kärlek. En ny mening med livet. Den kärleken skrämmer mig. Mer än allting annat. Mitt barn. Innan hon ens är född, är jag rädd att älska, rädd att förlora.

No comments:

Post a Comment