Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Sunday, 21 September 2014

min svarta och elakt taggiga halmstack.

Vet ni vad jag gör? Jag äter frukost vid ett bord. Och känner mig nästan normal. Jag älskar det! Kan ni tro vad lyxigt, att inte sitta krum över en bricka i sängen och balansera en kopp kaffe? Har inte haft matbord på många, många år. Vädret är gråmulet och vackert utanför fönstret. Radio P1 skvalar i bakgrunden och jag dricker kaffe med en skvätt grädde. Livet är toppen.

Igår hade jag en mycket fin vän över på middag. Han har en enastående förmåga att känna när jag behöver honom som mest - då dyker han upp som gubben i lådan. Den intuitionen, alltså. Som en superkraft! " Vilken är din superkraft?", "Jag är världens bästa vän och dyker upp när människor behöver mig som mest!", liksom.  Han är lyssnande, engagerad och klok. Och helt fri från dömande. Knoppar av insikter slår ut och visar sig i all sin självklarhet. Men just ja, är det. Så himla skön känsla.
Vi är väldigt snackis och tiden fullkomligt flyger iväg. Och idag känns livet lättare, mindre ensamt och lite varmare.

Har mått så dåligt senaste tiden. Ursäkta tjatet. Jag har en sådan där mental bild av min depression som förföljt med mig i alla år. Att jag har en svart och taggig halmstack i huvudet. En stor, övermäktig och elak hög. Bara lösa ändar och en oförmåga att tänka tanken till punkt. Och en oförmåga att följa känslan till insikt. Kaos, kanske är ordet. Och ovilja att reda i kaoset. För den känner jag. Nästan som en ovilja att må bra. Ett slags trots. Eller kanske är det en känsla av hopplöshet.

Jag följer en del bloggar och tycker mig ofta känna när bloggaren inte mår bra. Och allt som oftast har jag rätt - för veckor/månader senare brukar en separation, depression eller sjukdom eller någon annat smyga sig in i bloggen. Språket avslöjar oss. Inte orden eller innehållet, men språket.  Det blir rörigare, spretar och har svårare att nå kärnan. Kretsar runt, runt. Distansen saknas, en bara klampar runt i sin röra och plockar ena tråden efter den andra - men når aldrig riktigt fram. Det känns ansträngt. Sedan kan texten vara hur ytlig och klämkäck som helst.
Kaoset känns igen. Den där känslan av FÖR MYCKET. Jag vet att mitt eget skrivande blir lidande när jag mår dåligt. Jag blir så jävla ordig. Hatar att läsa gamla inlägg från perioder då jag mått dåligt. Och nu tänker jag att det här stycket är en perfekt illustration av vad jag menar.

Så! Renoveringen kallar! Målla hylla, slipa till mormors gamla teakbord, rama in en tavla, bygga sittbänk.


No comments:

Post a Comment