Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Tuesday, 9 September 2014

Livet från den mörka sidan.

Tänk så livet som gravid kan slå om. Idag har jag en skitdag. Sista dagen på semestern och jag blir jättestressad. Har samlat på mig jättemycket vätska under natten och har ingenting att ha på mig som sitter bekvämt. Hela tillvaron är obekväm. Kläder som stramar, gylfar som inte går att dra upp, blåmärken efter strumpor, bikini, midjeresår. Det värker att ha kläder på sig. Allt gör ont. Kroppen är tung, och trappor som jag normalt tar mig lätt uppför blir som att bestiga berg. Efter ett par trappsteg vill jag bara sätta mig ner och börja gråta. Huvudet värker. Jag har en törst som aldrig går över - men systemet kantrar - för nästan ingen vätska kommer ut. Det mesta stannar runt fötterna, i fingrarna och under midjan. Fötterna saknar anklar och är blåstrimmiga. Nerverna löper amok.
I hela kroppen råder frustration. Känner mig som ett lejon i bur. Som om jag har ett jättelikt vrål innanför bröstkorgen som dovt och avlägset dånar, mullrar och hotar. Någonstans måste det få komma ut. Och det gör det. Det sipprar ut som tårar - alltid i otid. Satt på stranden, alldeles rödgråten, och allt jag kunde tänka på var att gå rakt ut i vattnet, mot horisonten och aldrig vända tillbaka. Ni hör, Så illa är det. Jag vill inte vara i den här kroppen. Jag vill inte vara i det här huvudet. Vill inte vara i kläder. Det enda som lockar är mormors silkeslätta nattlinne i stl xxxl. Befria mig. Släppa loss tuttarna. Ta av strumporna. Slippa något som stramar i midjan. Jag tror på riktigt att jag gått upp närmare 10 kilo sedan  igår - i vätska. Det var likadant i början av semestern, då fick jag köpa en turist-t-shirt i stl XL, för det var det enda jag kunde ha på mig. Sedan lättade det något ett par dagar.

Dagen innan jag åkte testkörde jag alla kläder jag skulle ha med, för att se om magen och de nya kilona fick plats - och det gick bra. Två dagar senare kunde jag inte ha på mig någonting av det jag hade med mig. De här förändringarna är så galna.

Var bara tvungen att skriva av mig lite. Låta lejonet ryta lite här på bloggen. Tömma varbölden så att säga. Hoppades att det skulle hjälpa lite. Nu vill jag bara resa mig ur eländet och göra den här sista dagen till den bästa. Och där kom solen, som lyst med sin frånvaro hela dagen till Thomas förtret. En solig dag av sju fick vi. Och några timmar här och där. Vi som ville resa till sommaren.
Just idag hatar jag att vara gravid. Vill bara säga det. Hatar det. Vill ha en kropp jag känner igen, som fungerar. Vill ha energi. Kunna dricka en pina colada. Vill ha ett huvud som säger ja och ett lejon som förnöjsamt vilar innanför bröstkorgen och ger mig ett RRRRRrrooooaaaaarrrrr! bara just de tillfällena jag behöver det. Så. Ur askan, ut i solen - eller nå't. Med mina rödbrända lemmar, mitt pissiga humör, min tunga last.
Värst är ändå - mitt i allt det här; det dåliga samvetet. Jag är gravid. Jag är på semester, jag ska vara lycklig. Vad är det för fel på mig?

No comments:

Post a Comment