Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Wednesday, 10 September 2014

landat.

Nu har jag kommit hem. Flygresan till Grekland är bara tre timmar, ändå tar resan hela dagen i anspråk. Jag är TRÖTT. Hemma hos tjuriga katter som nonchalerar mig. Alla utom Hector som troget suttit vid min sida och filosoferat sedan jag kom hem.
Känner mig ensam. Som alltid efter resa. Blir så intensivt när en har sällskap 24/7 - och sedan komma hem till tom lägenhet. Känner mig moloken. Tungt att komma hem. Vill ligga i någons armar. Prata om livet. Känna mig trygg i tystnaden. Lyssna till någons andetag. Känna lukten av en annan människas hud. Någon en tycker om.
Senaste tidens drömmar handlar nästan alla om ensamheten. Och att bli övergiven. Och att vara den som blir bortvald. Som ingen vill ha. Önskar mina drömmar kunde bli lite snällare. När jag var yngre var mina drömmar allt som oftast snälla. Väldigt ofta drömde jag om talande djur. Stora talande arbetshästar. Den jättelika fågeln som svepte mig i sina vingar som en omfamning. Picknicken med katterna som spelade blåsinstrument och fnissade.. Drömmarna blev som en andningspaus från det tunga. Nu är det annorlunda. Nu djupdyker de och rotar i sörjan. Petar i varbölder, öppnar stängda dörrar. Ibland känns det nästan som de hånar mig. Och jag - som nästan alltid vaknat glad - vaknar ofta ledsen nuförtiden.

Har bloggat lite på planet, får de om jag orkar föra in det i datorn ikväll. Först ska jag bara andas lite och fjäska för den lilla vita surbullen Esteban. Kanske kan jag muta honom med tonfisk. Han är inte glad på mig. Och precis just nu när jag skrev detta kom Pablo Plyschmjuk och smög sig tätt, tätt intill och lade sig längs mitt lår. Välsignade lille katt. Jag älskar dej.


.. och nu la de sig så här! Hur mycket socker är tillåtet?? Jag dör sötdöden
här.. nu känns det inte så illa att vara hemma längre! Ber om ursäkt för röran
i bakgrunden. Mitt hem är alltjämt en byggarbetsplats.

No comments:

Post a Comment