Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Sunday, 7 September 2014

jag fick simma som en vit val.

Läser Hummelhonung av Torgny Lindgren just nu. Den följde mig in i drömmen. I boken hamnar en kvinnlig föreläsare hemma hos en cancersjuk enstöring för att övernatta innan hon ska vidare. Enstöringen bor en bit ut på landsbygden, det är vinter och snö och kvinnan måste vänta in plogbilen för att kunna ta sig vidare. Hon blir fast. Mannen hon bor hos stinker. Vedervärdigt. Hon tvättar hans kläder, borstar hans tänder, skrubbar honom. Fast stanken stannar kvar. Kommer ur porerna.
Dessa två karaktärer kom med i min dröm - fast som alltid i drömmen friare i konturen.

Hela drömmen genomsyras av hopp. Vi har alla släppt våra bojor. Jag tänker det här upprepade gånger i drömmen. Kvinnan är glad. Mannen luktar inte längre, han har hopp om livet. Hon tycker han är vacker. De skrattar och ler mot varann. Leker. Förundras och vet inte om de vågar tro på vad de faktiskt känner. Kvinnan är som ett barn, oskyldig och sårbar. Hon har arbetat på ett barnhem och brinner för barns och föräldrars rättigheter att få kontakta varann. Vi passerar barnhemmet där hon arbetat. Något bottenlöst sorgset drar över hennes gestalt. Det står en polis utanför. Hon suger tag i honom, blicken är intensiv och hon säger; Varför har de gjort det så svårt för barn att kontakta sina föräldrar?? De samtalen måste vara avgiftsfria. Och det finns så många föräldrar som inte har råd att kontakta sina barn!! Du måste göra något åt det här!! Det finns så många övergivna och ensamma barn och mammor som söker varandra men aldrig får kontakt!!
Polisen är irriterad och besvärad. Säger: Det är inte mitt arbete. Kvinnan envisas: GÖR NÅGOT!!
Jag och mannen lyckas ta med kvinnan och svårmodet släpper taget. Hon blir ljus och lätt igen. Vi ska hälsa på hennes väninna som hon inte sett på många år. Hon sitter på ett kontor vid hornsgatan. Jag får följa med in och jag tycker omedelbart om. De blir så glada att se varann och det finns en kontakt det inte går att ta miste på. Väninnan känner atmosfären, dras med. Släpper alla ok, släpper alla idéer om vem hon är. Följer med oss. Vi fortsätter ner mot vattnet. Jag, kvinnan, mannen och väninnan.
Vi ska bada. På vägen möter vi en man. Han hakar på vårt sällskap. När vi når vattnet föreslår kvinnan att vi ska rena varandra. Från sorg och allt tungt som täcker våra kroppar som en blöt filt. Som hindrar oss från att andas fritt, hindrar oss från att leva. Hur gör man det? hon förklarar: vi klär oss nakna i vattnet och simmar med varann. Stryker längs varandras sidor, kärleksfullt och ömt. Dansar, leker och snurrar med varandra i vattnet. Likt vitvalarnas lek. Jag tittar på vår nytillkomne vän och frågar: vill du? Och det vill han. Vi rör oss lätt och smidigt i vattnet. Glider längs varandras sidor. JAg är lycklig. Allt känns ljust och härligt och lätt. Vi skrattar, virvlar och leker och det finns absolut ingenting sexuellt i allt det här. Bara kärlek, närhet och känslan av att vara synlig. Och där, mitt i allt det där tänker jag: Kanske är det den här mannen? Kanske behöver jag inte vara ensam? Kanske vågar jag släppa någon inpå livet igen. Vi hör ju ihop, det känner jag ju!!
Leken börjar ta slut, vi rör oss intill stranden. Skojar och skrattar. Plötsligt blir jag hans förtrolige vän. Helt aningslös om vilka tankar som rört sig i mitt huvud berättar han att han har blivit fixerad vid en kvinna som bor på hans hotell. Han ligger sömnlös om nätterna för han kan inte släppa tanken på henne. Hon har en röd kappa och är där med sin son som är i sexårsåldern.
Allt är så fel, tänker jag. Hur kan han inte känna? Det han har är en fantasi, det är inte på riktigt. Han vet ingenting om denna kvinna, annat än färgen på hennes kappa. Hon är en yta. Jag känner mig dum och förtvivlad.
Sällskapet skingras och jag rör mig runt Hornstull. Ser kvinnor i röda kappor överallt. Vem är hon? Vad har hon som jag saknar? Plötsligt står jag vid en vit barnvagn med två spädbarn i: låna den där så ska du se att du kommer träffa henne! Den där kvinnan! Föräldrar dras till varann! säger någon och uppmuntrar mig att ta vagnen som något slags bete. Det står en pappa bredvid vagnen, med en egen vagn. Han säger: jag känner till de där barnen, de bor på barnhemmet. Ingen kommer att sakna dem ifall du lånar dem en stund. Jag tar barnvagnen och börjar gå. Sedan vaknar jag. Ledsen och ensam.


No comments:

Post a Comment