Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Monday, 15 September 2014

graviditetsblues.


Jag mår pyton. Tänker att jag borde söka hjälp - men jag vill inte. Jag behöver inte prata. Vill inte ha någon jävla samtalsterapi. Jag vet att jag har stöd i vänner och familj - jag behöver något annat. Ett extra ben att luta mig mot. Någon som bär mig när jag inte orkar. Vill ha en famn. Bara få vara tyst och trygg i någons famn. Lämna över mig helt och fullt. Som ett spädbarn.

Ligger vaken om nätterna i enda lång och ensam mardröm. Vänder och vrider på mig. Verkligheten känns främmande. Otrygg och kall. Och jag skäms för oförmågan att hantera min situation. Hur blev jag, Ensam-Är-Stark, en sådan här person? Liten och rädd och skräckslagen inför ensamheten? Jag som alltid värderat ensamheten högt, högt. Ensamheten har varit trygghet för mig.

När jag var hos mödravården sist frågade barnmorskan om mitt senaste ultraljud. Jag berättade hur fint det var, hur det visade ett så tydligt ansikte, en så tydlig person - och hur jag behövde se det. Hur jag kämpar med att relatera till det här. Hon sa: "Du har börjat med anknytningen och du kommer knyta an mer och mer till barnet du bär." Till synes helt döv för min undermening, hur svårt jag har att greppa allt. Att relatera - både till situation och barn.
Men de där orden har följt med mig. För jag kan inte knyta an. Jag känner ingen kärlek. Jag känner ingenting. Bara förvirring. Den här graviditeten har blivit något som händer min kropp. Bara det. Något som växer, förändrar, gör ont. Underliga rörelser i magen. Trötthet och hormondalar. Overklighet. När det kommer till Monterrey känner jag just.. ingenting. Knappt nyfikenhet. Jag hankar mig fram.
Minns att jag skrev i bloggen för någon vecka sedan att jag så smått börjat interagera med Monterrey. Det var det här samtalet som föranledde detta. Det skrämde mig. Jag känner mig så fel. Misslyckad. Och skräckslagen att jag ska föda ett barn jag absolut inte har någon relation till. Att hon ska komma ut och inte vara mer än frukten av en nio månaders fysisk åkomma. Så lite tafatt försöker jag söka kontakt. Lära känna. Förstå att det är ett liv därinne. En person. Som känner, reagerar, har vilja. Som behöver mig.

Samma dag på mödravården berättade jag också för barnmorskan om min ensamhet. Hur jag upplever den som så svår. Nästan evolutionär och fysisk - så här har min ensamhet aldrig känts. Hon log och sa: "Visst är det häftigt ändå? Vackert. De där instinkterna som ändå finns kvar i oss. Vi tror att vi tappat dem, men så kommer de fram i graviditeten. Ursprungligheten." Det större, bortom oss själva. Arvet. Det djuriska. Bortom tanke, bortom känsla.
Visst, tänkte jag. Vackert. Men vad hjälper det mig? Min ensamhet är inte vacker. Den är förtvivlad. En våt och kall yllekofta jag sveper om mig. Säkert vackert om du har tryggheten, om du har famnen att krypa in i. För mig är det helvetet.

Jag tänker att de här sakerna hänger ihop. Oförmågan till anknytning och ensamheten. Att min relation till barn och graviditet hade varit helt annorlunda om jag haft någon att dela det med. En konstant, en trygghet. Mitt extra ben. Någon som klappat på min mage. Varit glad, när jag inte kunnat. Plockat in Monterrey i vardagen. Pratat om. Att hon fått funnits helt enkelt. I sin person - inte bara som ett fysiskt besvär. För jag klarar det inte själv.
Min graviditet är självvald. Jag vill inte pracka den på människor intill mig. Vill inte tvinga dem till delaktighet. Att de ska känna krav att glädjas med mig. Jag bär det ensamt som ett ok. Ett dåligt samvete - för jag vet att, oavsett hur det blir, kommer mitt barn påverka alla mina relationer. Inte minst min relation till bäste vännen Thomas. Hela vårat liv kommer ställas på ända. Och jag skäms. För min egoism. Och jag sopar graviditeten under mattan. Vill inte besvära. Och aldrig någonsin pratar jag om framtiden. Den framtiden, med ett barn.
Jag saknar pappan. Men han är en stängd dörr och en ryggtavla.

Jag är så trött nu. Orkar inte. Saknar en off-knapp. Vill inte vara med.


No comments:

Post a Comment