Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Saturday, 27 September 2014

foglossning.

Foglossning. Jag tycker om det ordet. På något sätt sammanfattar det min graviditet i mångt och mycket. Fogarna löses upp. Inte bara de fysiska. Livet som jag känt det fram till nu ställs helt på ända. Jag äter ölkorv och leverpastej. Jag hatar räkor. Jag gråter och slåss om vartannat, sover dåligt på nätterna och beter mig helt obegripligt mest hela tiden. Men framför allt så omvärderar jag. Tanken blir lite friare. Jag har plötsligt större tålamod med saker - samtidigt som jag är hormonhetsig och har noll tålamod i stunden. Men i det större har mitt förhållningssätt inför omvärlden mjuknat. Jag kämpar fortfarande, men mina motståndare är andra och jag har lättare att släppa och gå vidare. Idag kom jag på mig själv med att tänka att ett tv-spel vore fint. Att Monterrey kanske ska få ett tv-spel. Jag har varit så rädd för skärmar. Att de ska ta över och ta någonting ifrån barnet - för verkligheten är så fin som den är. Jag ser tillbaka på min barndom, och all magi som rymdes däri - och vill ge allt det där till Monterrey. Magin att sitta med en bok under en hängpil. Det ensamma utforskandet i naturen. Dammens slemmiga klump av grodägg. Fågelboet i körsbärsträdet, alldeles i ögonhöjd på en liten flicka.  De tysta vårpromenaderna med mamma - där vi gick och välkomnade årets första gullvivor och väckte de sovande vinsnäckorna längs den solvarma husväggen. Jag är så rädd att Monterrey ska bli trubbig. Samtidigt brottas jag med känslan att jag kanske är den som är trubbig. Som är ovillig till anpassning, ovillig till nya tankebanor.

Jag lyssnar ju mycket på P1 just nu och för ett par veckor sedan var det ett program om barns spelanvändande. De intervjuade spelande barn och gav statistik jag fick kämpa med. Vet ni att barn i genomsnitt spenderar tre timmar per dag med att spela? Tre timmar. Den statistiken gör mig lite mörkrädd. Hur många timmar har dygnet efter att skola, sömn, mellanmål, middag och läxor tagit sitt? Och sedan spendera resten av tiden i en värld som inte är din egen. Fastnad framför en skärm - och nästan det enda ifrågasättandet som fanns från vuxnas håll var att barnen var stillasittande.

Jag förstår att eskapism är viktigt, att det är underbart - men jag tänker att spelen ger för mycket. De är för effektiva och lite cyniska i det avseendet att de vet precis vilka knappar de ska trycka på för att få en fast. De skapar beroende med sin instant gratification - något som är svårt att finna i den yttre världen. Vi finner det i socker, i sex, i porr och i vidlyftiga utmaningar. De snabba kickarna. Så söta, så farliga. Som slår sansen ur spel. Farliga för att det väcker en sådan hunger - som eskalerar och kräver mer och mer för att bli tillfredsställd. Plötsligt är en fast i en snabbt snurrande spiral och kan lätt bli blasé för världen i övrigt.

Spelen stryker egot medhårs. Jaget får vara hjälte, rädda världen, klara av saker. Kunna ha världens självförtroende och få vara någon annan. Förstår att det är underbart att fly in i - men jag tänker också att det finns någon sorgligt däri. Jag vill inte ställa kulturer emot varann, säga att en är fin och en annan ful och att det ena ska utesluta det andra - men jag tänker att böcker också ger en annan dimension. Hjärtat får vara med. Man får följa någon annans perspektiv, någon annans kamp. Känna någon annans känslor och vara i någon annans tanke - och önska en annan person allt väl. Tänker att det lär en empati - och oj vad jag tror den biten är viktig i dagens samhälle. När det är långt ifrån självklart att vi röstar med solidaritet. När ett rasistiskt parti når riksdagen och vi talar än mer i termer som vi och dom. Böckerna kan vara en väg till möten, förståelse och medkänsla. För andra, som inte är som vi - men ändå är precis som vi. Böcker bygger broar.

Sedan förstår jag att det kommer mycket gott ur spelen också. Bara av att se två lördagspojkar spela Super Mario tillsammans och samarbeta. Och ljudligt deklarera: "Pappa, vi samarbetar!" Klara den där tuffa banan tillsammans. Och jag vet att det finns väldigt kreativa spel. Och ibland undrar jag om min stora rädsla är att jag inte kan relatera. Att samtalen kring middagsbordet enkom handlar om spelens magiska värld och att ord jag inte begriper kommer vina kring öronen. Att jag sitter där med en känsla av att mitt barn går mig förbi. Att jag inte känner henne och inte kan dela hennes verklighet.

Jag får helt enkelt välja. Inte exkludera, men hitta en balans. Lita på magkänslan, för jag vill inte kompromissa. Jag vill ge Monterrey hela världen. En öppenhet att upptäcka stort och smått. Just nu kallade Kattvakten mig för en regnbågskrita - orkar inte gå in på vad som föranledde det - men det fick mig att tänka på sådana där bläckpennor som fanns på 80-talet, med stift i olika färger - så att en med samma penna kunde skriva i både rött, grönt, blått och svart. Och på en gång kände jag en pang av den där känslan jag hade som liten - att allt var laddat, nytt och magiskt. Att t om en gammal bläckpenna kunde rymma så mycket magi och vara helt fantastisk. Sådan fascination vill jag att Monterrey ska få ha. Det som krävs är utrymmet, tänker jag. Att inte hela tiden fyllas på.

Den här artikeln om att barns sociala förmåga försämras av att spendera mycket tid framför skärm, postades av en vän på fb för en tid sedan, tycker det är intressant. Det finns många artiklar på temat (som den här i läkartidningen) - och jag har länge tänkt på det här. Hur den digitala utvecklingen går så svindlande snabbt. Ställ den i jämförelse till människans anpassning och utveckling - och hur långsamt den går. Vi är inte anpassade till livet vi lever idag. Varken kropp eller knopp. Och jag är övertygad om att riskerna är stora - och att vi ännu inte till fullo vet hur det vår livsstil påverkar oss, och jag tänker bara: vi måste bromsa lite. Stanna upp och reflektera. Ta tillbaka de varmare värdena, som närhet, kontakt, samspel, empati. Kliva utanför dörren. Närma oss naturen igen. Bli en del av världen. I den senare artikeln jag länkar till skriver författaren:
Ungdomar, särskilt pojkar, som tittat på tv mer än 3 timmar per dag uppvisade oftare kriminellt beteende, enligt en studie som publicerats i Science [10]. Om man får se 200 000 våldsscener på tv innan man fyllt 18 år (genomsnittet i USA), kanske det inte är så konstigt. Styrkan med denna studie var att man korrigerat för andra sociala faktorer.
En viktig faktor kan också vara att tv-tittandet minskar tiden för spontana lekar. Det är just genom fantasilekar som barnens kreativitet stimuleras. Låtsasslagsmålen är viktiga för att lära sig hur ett knytnävsslag eller brottargrepp känns. Barn som inte får leka naturligt riskerar att oftare utveckla asocialt beteende [11].
Förmågan till empati har försämrats de senaste 30 åren, enligt en studie som omfattade 14 000 collegestudenter. Det kan bero på att förmågan att lära sig det sociala samspelet avtrubbas, enligt den amerikansk-brittiske psykologen Aric Sigman [3]. Människan är särskilt utrustad med spegelneuron, som gör att vi kan härma våra föräldrars och lärares beteende. Det kan knappast ersättas av en skärm.
Så sorgligt. Och sådant slöseri med människor, historier och liv. Magin finns här och nu. Mellan dig och mig. I sanden under fötterna. Ljudet av ett sjungande träd i vinden. I kärleken. I möten.



No comments:

Post a Comment