Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Saturday, 6 September 2014

expedition på liv och död.

JAG VILL SKRIVA. Jag har bloggar som sjuder i huvudet hela dagarna. Livet har drabbat mig här nere. Jag tampas med saker och funderar mycket - men när vi väl kommer hem om kvällarna är jag så trött, så trött och orkar varken skriva eller fixa bilder. Vill inte slarva ur mig vettiga blogginlägg - så istället producerar jag bara en massa nonsens. Ni får förlåta.

Längtar efter katterna. Ön fullkomligt myllrar av katter. Taniga och stolta. Ofta med hård och lite ledsen blick. De finns överallt. Även inne på restaurangerna. Jag får ont i hjärtat av några och vill bara plocka hem och skämma bort.

Den här kraken var lika gravid som jag. Såg ut som hon svalt en
basketboll. Ser ut att lida av lite järnbrist också, den där tröttheten
känns igen.. när det bara inte gå att hålla ögonen öppna!




 Längtar så efter att sticka näsan i Estebans nackpäls. Känna en varm kattkropp mot min under täcket. Längtar faktiskt hem. Idag kunde jag konstatera det: Jag längtar hem.
Tror aldrig någonsin det har hänt när jag varit på resa. Spelar ingen roll var jag är - jag har liksom aldrig hemlängtan - mer än kanske en liten släng av det. Men oftast är det ju något specifikt jag saknar då. Någon jag tycker om.
Den här gången är det annorlunda. Jag saknar hemma. Och varje kväll önskar jag så att bilen kunde ta mig till min egen röriga lägenhet. Ta mig HEM. Till min säng. Nästan så pass att jag vill gråta. Det är graviditeten. Jag klarar inte äventyr just nu. Vill bara ha trygghet. Längtar efter en varm famn och allting välbekant. Vill ha fast mark under fötterna, livet på insidan ger mig svindel nog. Det är så märkligt. Jag antar att graviditeten är äventyr nog. Rena rama expeditionen. Livsfarlig och på liv och död! För så känns det ibland. Jag är på min livs största resa.

Missförstå mig inte, jag har det toppen. Grekland är fantastiskt. Maten smakar som himmelen. Vi badar, somnar på stranden, läser, äter gott, utforskar och hänförs av allting vackert.
Idag besökte vi ett gammalt nunnekloster - än i bruk. Meditationen och lugnet satt i väggarna, som en varm och trygg energi som liksom höljde mig som en kokong. Jag blev så påverkad och tänkte: så här vill jag leva. I trygg och rutinbunden verklighet. Hårt arbete och meditation. Utan överraskningar. Allra längst ut på en klippa där endast horisonten och ett vidsträckt hav vittnar om en värld utanför.

Thomas och jag sitter på terrassen. Äter nötter och dricker öl. Jag unnar mig ett halvt glas. Dricksglas - inte ölglas. Och där kom försvarstalet!

Nu börjar det regna igen. Det smattrar i löven på vinrankorna över mitt huvud. Överallt bjuder naturen oss på godsaker. Thomas smakar och undersöker allt. Oliver direkt från träden är tydligen inte så gott. Annars har vi stött på fikon, plommon, några röda bär som ser ut som hallon men är något annat (jag fruktar för thomas liv här, likt ett spädbarn vill han stoppa allt i munnen!), granatäpplen och vindruvor. Måste gå och sova nu. Godnatt.


No comments:

Post a Comment