Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Thursday, 18 September 2014

den färgglada autopiloten.

Skivbänken är i stort sett klar. Nu saknas bara en fungerande skivspelare och en förstärkare liten nog att få plats i hyllan. Det där sista förstår jag blir en utmaning. Ingen som har en liten kompakt stereo à la 80-90-tal med phono-ingång som ligger och skräpar?

Jag har målat ramar och passepartouter till affischer som legat i ett par år. Allt ser väldigt.. hemmakladdat ut. Försöker tänka att det är charmigt. Men vad hände egentligen med det där vita och fräääääscha jag skulle satsa på? Det går verkligen sådär. Känns som om jag är lite tvångsmässig när det gäller färg. Som om jag har en autopilot som går här och renoverar och bygger och målar allt i rött, guld och turkost, och jag inte har någon kontroll. En liten del i mig skriker förtvivlat: NEJ, NEJ, NEJ! Det skulle ju bara vara teak och vitt! Och kanske lite, lite blått. Bara! Vuxet, stramt, prydligt, rent. Men autopiloten har hörselpluggar och kletar vidare. Och särskilt snyggt blir det inte heller.  Men roligt har hon.
Jag tycker om färg. Kanske bara är så, helt enkelt, att jag inte är en vit person. Jag försökte - men det gick inte. Hoppas att Monterrey också tycker om färg.

Jag har putsat upp mitt vackra gamla teakbord, lagom till jag insåg att jag inte har plats. Ska ta ned det i källaren och spara det till den dag jag bor i ett palats.

Och apropå att få saker gjorda, jag har kapitulerat och bokat tid hos vårdcentralen för att försöka få remiss till terapeut. Jag får erkänna att jag inte klarar det här själv. Mår inte toppen och är så sabla ensam i det här. Måste få börja prata om Monterrey, mina rädslor och om framtiden. Kötiden för att få en tid till vårdcentralen är nära två veckor. Sedan lär det ju vara väntetid innan en får träffa terapeut också. Har jag tur har jag hunnit etablera en kontakt innan barnet är fött!

Nu ska jag koppla på autopiloten igen. Denna gång får hon gå loss på köksbord och kanske, kanske dörrposten. Vi får se vad hon bestämmer sig för! Får hon en pensel med färg så vet en aldrig vart det bär hän.


2 comments:

  1. Klokt av dig att boka tid hos en samtalskontakt, det önskar jag att jag också hade gjort med första barnet. Känner igen mycket av den där ensamhetskänslan du beskriver, att vara gravid och nybliven mamma kan kännas väldigt ensamt och man kan behöva stödjande människor omkring sig. Ta väl hand om dig! :)// Sanna

    ReplyDelete
    Replies
    1. Åh, tack Sanna! På något sätt är det lite skönt att få höra att andra också kämpat. Det blir lätt väldigt ensidigt kring min graviditet, den behandlas nästan som något heligt och alla är så himla glada. För mig känns det jobbigt, eftersom jag har så dubbla känslor kring allt. Glad förstås, men allt det där andra känns nästan skamfyllt och förbjudet i all glädjeyra. Därför tänker jag att samtalskontakt vore bra. Att jag får vara allt det där andra också; liten, skitskraj, ensam och ibland arg. Graviditeten är en märklig upplevelse. Allt ställs på ända. Och mitt i allt det omtumlande (inte minst hormoner) är man i en kropp som inte längre är bekant och som förändras i ett rasande tempo. Fick lite svindel idag när det slog mig att jag bara har tre månader kvar :) Impulsen är att knipa igen av bara tusan! Är inte redo!!

      Delete