Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Saturday, 27 September 2014

att köra utan körkort.

I torsdags dök kattvakten oanmäld upp i min farstu. Jag var helt offguard. Osminkad, med håret på ända och i skitiga, sunkiga renovera-hemma-kläder. Precis som det skulle vara. För jag behövde vara oförberedd, utan skydd. Hade jag varit förberedd hade jag sminkat och klätt mig i full rustning. Hård som stål.
Vi har inte träffats på två veckor och jag har levt med hans ryggtavla och en högljutt tyst telefon - den där förbannade, jävla svekfulla telefonen!, och jag har varit säker på att jag aldrig igen skulle få ha honom i mina armar. Men så, en tidig torsdagseftermiddag så stod han utanför min dörr. Vi båda nakna i vår sårbarhet och ensamhet. Jag har känt mig så sviken, men när jag hade honom framför mig rymdes inga andra känslor än en djup lättnad. Lättnad att få hålla om och ha nära. Kattvakten var ledsen. Han stod i mina armar på hallmattan och grät och det enda jag kunde känna var hur skönt det var. Hur rätt det kändes där och då. Med en varm kropp i mina armar. Något på riktigt. Och det slog mig hur viktig den där biten är för mig just nu. Den vårdande biten och att ha något riktigt att förhålla mig och hålla mig i. Som om jag måste öva. Händerna längtar efter att ta hand om. Armarna vill hålla om. Mitt hjärta vill värma. Jag vill vårda. Styra fokus från min egen rädsla, ställa den i relation till något annat - för det är så lätt, så lätt att slukas av den. När jag är i armarna på kattvakten blir den harmlös, jag vågar kika på den och acceptera den. Och jag känner mig trygg. Helt förvissad om att allt kommer gå bra. Och Kattvakten klappar på magen, känner rörelserna, pratar med och lyssnar på. Allt det där som jag kämpar med. Monterrey får vara med och leka. Blir något verkligt, en person.

I natt har jag sovit hos Kattvakten och vaknar till nyvakna ungar som sitter i soffan och tittar på morgonTV. Dessa välbekanta och trygga ljud utav barndom. Jullovsmorgon. Tecknade röster. Pratet som inte kommit igång än. Innan dagen börjar och två söta pojkar, som små kokonger i sina täcken. Att landa i den här familjelunken förlöser något i mig. Det är som en propp går ur mig och jag kan inte hålla inne tårarna. Jag längtar. Längtar efter mornar med Monterrey. Längtar efter pyssel med Monterrey. Äventyra i böckernas universum med Monterrey. Längtar efter att smeka en liten över ryggen. Att älska så hårt att ingenting annat existerar.
"Ja, tänk", säger Kattvakten - "om tre månader sitter du i din hängstol med ett litet svarthårigt knyte" - och bilden krackelerar. För bebis är en pusselbit helt omöjlig att få in i pusslet. Det går inte. Jag kan inte greppa. Lite som det där fenomenet när folk i drömmar gör saker som de i vaket tillstånd inte kan. Att en utan körkort sitter i baksätet och kör bil. Kunskapen finns inte och hjärnan kan inte låtsas - den gör det den känner till. Åker baksäte. Just nu åker jag baksäte.  Men Kattvakten kör. Tryggt och vant. Mot äventyret!

No comments:

Post a Comment