Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Thursday, 21 August 2014

jag gör bort mig på gymmet.

I morse gick jag till gymmet. För andra gången. Jag har verkligen saknat träningen. För ett par- tre år sedan, innan diskbråck, missfall och depression, hängde jag på gymmet var och varannan dag. Jympapass och crosstrainer. Jag blev hög av att träna. Fick studs under dojan och solsken i blick. Resten av livet kom på andra plats. Träningen prioriterades nästan alltid.

I förrgår var jag där för första gången med min sjukgymnast. Jag har fått träning på recept (vilken bra grej!) - och fick således köpa ett kort mycket förmånligt för bara tre månader i taget. Passar ju perfekt - eftersom jag inte vet hur graviditeten kommer att behandla kroppen och hur hur länge jag kommer kunna hålla på.
Sjukgymnasten gav mig ett styrketräningsprogram att följa - och när jag tränat dryga timmen idag så kunde jag inte motstå frestelsen att hoppa på ett jympapass som började precis när jag var färdig. Jag var tveksam till hur det skulle gå - har ju tränat väldigt lågintensivt senaste månaderna (yoga och sjukgymnastik) och innan dess inte gjort något alls på två år. Men herregud vad roligt det var! Och jag kände mig så stark. Och blev alldeles kär. I kroppen (som orkade och tog i utav bara helskotta!), i livet och i att röra mig. Tror jympapass är bland det roligaste jag vet.
I vanlig ordning grät jag och skrattade om vartannat och alla mina medmotionärer måste ha trott att jag var galen. Det löser så mycket spänningar hos mig. Mentala och fysiska, och jag kan inte hålla inne gråten. Vill inte. Jag är ju inte ledsen, men blir liksom förlöst, från allting jobbigt. Det är som om all oro, ångest och stress bara släpper taget. I loooove it. Lite jobbigt bara att jag missuppfattade en övning där gruppen skulle dela sig och stå längs varsin väggsida. Jag var i mitt eget lilla universum och märkte ingenting och stod kvar i mitten och stuffade. Galningen som skrattar och gråter i salig extas. Det här pågick alltså i minuter tills två arga gubbar flög på mig samtidigt och förklarade läget. En av dem onödigt barsk: "DU FÅR HÄNGA MED HÄR." (såklart var det representanter för den ytterst lilla procenten män som var tvungna att valla fåret till skocken..) Fast ingenting kunde rubba mig. Jag var oanfäktbar. Kunde inte ens bli generad. En Lotta i 20-årsåldern hade förmodligen börjat grina på riktigt utav åthutningen.

Jag är så lycklig. Jag har sett att det går. Att kroppen återhämtat sig. Att jag orkar. Och jag är inte rädd längre. Diskbråcket gjorde mig så oerhört rädd för att röra mig, det var så mycket som stod på spel. Det var inte bara hot om smärta - men inkontinens (av båda slag), värre känselbortfall, dött sexliv, och inte minst förlamning. Jag vågade inte. Blev varnad för hopp. Fick veta att det fanns allvarliga risker vid olyckor - och jag kände mig så jävla ömtålig. Som om jag levde på lånad tid. Jag liksom bara väntade på att det skulle braka åt helskotta. Men nu... idag.. känner jag mig oövervinnerlig!! Och att jag inte alls har tid att vara gravid. Det är ju så ROLIGT att träna. Kroppen får inte ställa sig i vägen! Tror nog att lilla Monterrey låg och skrattade tillsammans med mig därinne i mörkret. Det kändes så.

Livet som gravid är om inte annat väldigt spännande. Har mått verkligt pyton i en vecka och sedan kommer jag tillbaka i full kraft och känner mig starkare än någonsin. Det är onekligen en berg- och dalbana.

No comments:

Post a Comment