Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Thursday, 10 July 2014

hundra år av ensamhet.

Varenda kväll blir jag stingslig och tvär för jag vet att natten är i antågande. Jag hatar nätterna. Varenda natt är en lång, tröstlös och ensam vandring som aldrig når något slut. Jag vaknar var tionde minut. Jag hinner kissa sex gånger på två timmar - kanske inte för att jag måste, men för att jag måste få lämna sängen - mitt helvete - en stund. Jag hann dricka en och en halv liter vatten i natt. Näsan är täppt p g a hormoner och törsten river i mig när jag spenderar natten med att flås-andas genom munnen. Allt irriterar. Inget är bekvämt. Det är för varmt, det är för kallt, för mycket katter, för smuligt, går inte finna ett bekvämläge. Det vilar en ångest över hela tillvaron. Lite som att befinna sig i limbon mellan verklighet och en feberdröm. Men störst av allt är ensamheten.

Konstig, den där ensamhetskänslan jag alltid upplever när jag är gravid. Den här graviditeten kom den lite senare. Men så här känner jag aldrig annars. Nu känner jag mig så bottenlöst ensam. Jag förstår det inte. Tänker att det kanske går att förklara evolutionärt, för den känns nästan fysisk. Att en faktiskt blir ganska utsatt som gravid (ur evolutionärt perspektiv) och är i stort behov utav skydd och omsorg. Någon som ser till att en får föda, värme, skydd. Även tiden efter förlossningen. Men jag är för fan ingen stenålderskvinna. Jag klarar mig.

Dagarna fortlöper trots allt ok. Trots att jag knappt får någon sömn klarar jag mig. Barnmorskan säger att den här sömnlösheten är kroppens sätt att förbereda en inför amningsperioden. Jag vet inte vad jag ska tro, men en får väl vara glad att det har ett syfte då. Annat än att bara vara ett djävulskap. Har märkt att jag svär betydligt mer nuförtiden. Gravidåkomma.

Har svårt att komma igång idag. Ska snart iväg på sjukgymnastiken och sedan ska jag träffa en vän på eftermiddagen. Samma vän som jag träffade i måndags. Vilken fantastisk kväll det var i måndags! Vi satt på en veranda i kvällssolen och drack te, åt choklad, jordgubbar och mango.Tiden bara flög iväg. Vi pratade om livet, kärleken, döden, framtiden, drömmar och allt där emellan. Jag älskar samtalet. Känner hur jag saknat det. De där samtalen när en flätar. Där bådas erfarenheter, tankar och funderingar möts och flätas samman till en vacker färgstark matta. Livet. Livet blir lite tydligare. Får konturer och sammanhang.
Jag var så glad när jag kom hem i måndags. Kände hopp om livet och kom hem fylld av kärlek - men ändå vaknade jag tisdag morgon med samma jävla ledsenhet. Samma ensamhet. Samma längtan.

No comments:

Post a Comment