Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Tuesday, 3 June 2014

bloggen.

Är lite ledsen att bloggen blivit vilandes. Jag saknar bloggandet och skulle vilja göra det dagligen. Inte bara är skrivandet roligt - men bloggandet reflekterar på det dagliga livet också. Blicken öppnas, tankar plockas upp när de annars mest virvlar förbi och livet får konturer på ett annat vis. När jag har bloggen igång skriver jag i huvudet nästan konstant. Lägger ord på vad jag ser, vad jag känner, vad jag funderar på. Det mesta kommer ju inte längre än så och hamnar inte på pränt - men jag tycker ändå att det är fint, att en greppar livet lite, istället för att bara låta det svischa förbi obemärkt.

Tror jag ska utmana mig själv att börja skriva dagligen igen. Det finns några anledningar att bloggen blivit förbisedd senaste tiden, framför allt för att jag går och grunnar mycket över saker jag inte är redo att skriva om på bloggen än. Det känns liksom oärligt på något vis. Att inte kunna skriva om det som verkligen ockuperar ens vardag och verklighet just nu.
Ibland önskar jag att bloggen var helt anonym. Att jag kunde skriva om precis vad som helst. Inte behövde visa hänsyn. Inte behövde väja för svåra saker. Inte behöva vara rädd för att bli dömd.

När jag startade bloggen lovade jag mig själv att skriva ärligt och personligt. Att våga blotta det som var känsligt, för jag tycker det finns en alldeles för stor rädsla att prata om det som är svårt. Det finns alldeles för mycket skam inför det personliga, ens känslor och kroppen. Jag tänkte att ingenting är pinsamt, ingenting är värt att skämmas för - så länge en inte skadar någon. Och om jag vågar öppna munnen och prata om saker som är jobbiga och skamfyllda - så kanske det uppmuntrar andra att göra detsamma. Det kan finnas en förlamande ensamhet i att bära på skamfyllda känslor och hemligheter - och ibland räcker det liksom att veta att en inte är ensam om sina känslor, sin depression, sina hemorrojder - eller vad det nu månne vara. När ens monster blivit bekräftat av en medmänniska blir det oftast oändligt mycket lättare att dra fram det från under sängen och stirra det i vitögat. Och allt som oftast är monstret inte så farligt som en först trodde - utan bara en alldeles rädd och osäker liten figur som förtjänar all kärlek.

Men nu blev bloggen inte så. Jag fegar. Håller tryggt avstånd till det privata. Vill inte att det ska vara så. Jag vill våga skriva om livet, precis som det är. Vi får se var vi hamnar, bloggen och jag. Från och med idag utmanar jag mig själv att skriva åtminstone ett inlägg per dag.

No comments:

Post a Comment