Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Tuesday, 13 May 2014

våldsam kärlek

Trött så till förbannelse.

Hade en himla fin dag igår. Jag var visserligen full av "aaarrrrrgggghhhhh!" - men på ett bra sätt. Ett sånt där sätt som får en att vilja daska katterna hårt på rumpan (smack, smack, smack), dra dem i svansen (med sammanbitna tänder och gutturala ljud för att inte ta i för mycket) och ge dem hårdhänta massager för att de är så söta (erkänn att det är skönt, pablo!). Ett aaaaarrrrgggghhh med kärlek alltså.
Naturligtvis lägger jag band på mig, jag misshandlar dem inte! Men tack och lov är de fåfänga (gillar all uppmärksamhet), inte räddhågsna (litar på mig till 100%) och gillar lite hårda tag. De himlar lite med ögonen och säger: "åhhhh, vad jobbig du är!", sådär som ungar kan göra när de bli kramad av morsan offentligt - men sedan böjer de till svansen till den finaste lilla krok och kisar mot mig och säger att de älskar mig mest i hela världen!

På kvällen lyckades jag meditera. På riktigt, för första gången sedan USA-resan. Hade nästan glömt hur det kunde vara. Den där nästan höga känslan, och den där trygga känslan - som om livet självt tar hand om en. Och inte minst kärleken. För är det något jag upplever när jag mediterar så är det kärlek. Till livet, till stunden, till mig själv, till kroppen. Och det är så skönt att tappa konturerna. Den där känslan av gränslöshet.

Katten Carlos var min ständige följeslagare i meditationen i början - men när jag inte längre lyckades och när motståndet började komma slutade han dyka upp. För att komma tillbaka igår. Han vet precis. Min meditationsbarometer. Han låg med bröstkorgen mot min och med huvudet lutat mot bröstet. Jag kunde känna hans andetag och hjärtslag. Vi smalt ihop. Blev en meditatör. En andning. Ett hjärta. Han liksom följer mig, jag känner det. Att vi följer samma våg. Toppar och dalar tillsammans i avslappningen. Det är häftigt.

Carlos - en meditatör. For sure. 

Kattvakten och jag brukade skoja om att Carlos och jag mediterat tillsammans i tidigare liv. Att vi båda varit munkar i samma tempel - men att Carlos var en suput och en strulpelle och fick återfödas som katt. Men det är som något väldigt naturligt och självklart med våra meditationer. Som om vi har gjort det sedan urminnes tider. Och det allra finaste är att det ger ringar på vattnet i livet utanför meditationen också, han kommer närmare. Söker upp mig. Uppmanar mig att meditera. Pressar sin långsträckta kropp mot min under täcket nattetid. Flörtar. Och tycker lite extra mycket om mig.

Idag är inte lika behaglig som igår. Meditationen har jag inte vågat mig på än. Vaknade full av ett annat slags aaaarrrggghhh. Svart, hetsigt, våldsamt. Tålamodet är på noll.
Väntar fortfarande på mensen och har den där obekvämheten i kroppen där det inte går att slappna av. Har varit jagad av mardrömmar och vaknat av att jag skrikit. Ni vet den där känslan när en vaknar mitt i natten och inte kan få rätsida på rummet och saker och tings läge? Som om en plötsligt hamnat i en helt okänd miljö? Så var det i natt. Jag vaknade av att jag skrek, sedan låg jag och stirrade in i sängskåpets träådror och försökte förstå var jag var. Jag hade huvudet bara någon decimeter ifrån, ändå lyckades jag se ett helt rum i den där träväggen. Otroligt obehagligt. Vakenheten var skev och förvriden och jag var rädd. Vågade inte somna om på ett bra tag.

Vaknade tidigt, tidigt med kroppen som en fiolsträng. Var irriterad och arg till explosionsgränsen. Belamrad av tunga, envisa kattkroppar som vägrade flytta på sig. De rullade viljelöst omkring av mina rastlösa och flängande ben.
Jag hade muskelspänningar i hela kroppen, värst är det när muskeln i hålfoten drar ihop sig så att tårna krullar sig. Det gör mig galen. Försökte bunkra upp med soffkuddar under knäna för att avlasta ryggslutet - men inget funkade och till slut fick jag kapitulera. Nu är jag trött. Och arg. Och har gråten precis under ytan. Tuttarna värker, så jag vet att det är nära nu. Kanske behöver jag bara härda ut en dag till. Kroppskemi alltså. Fascinerande.


No comments:

Post a Comment