Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Wednesday, 14 May 2014

kroppskemi.

Fascinerande det där med kroppskemi. Hur mycket är vi egentligen kroppskemi? Våra hetsiga humör, stressen, rädslorna, ledsenheten? Hur mycket kan kemin egentligen påverka? Jag vill säga skrämmande mycket.

Jag är förmodligen känsligare än de allra flesta och får handskas med mental härdsmälta varje PMS, om jag äter kolhydrater/snask, får orgasmer. Jag blir en annan. Någon jag inte känner igen, inte kan resonera med, inte kan förstå.
Det kan slå lite olika, men ängslan och aggressivitet finns alltid med. Det är oerhört tydligt. Jag känner på en gång när det är kemiskt. Blicken förändras. Jag får ett slags tunnelseende som gör att jag känner mig paranoid, utsatt och ängslig. Tappar kontroll över situation och rum - för jag kan inte ha översyn. Blicken är fokuserad och hård. En detalj i taget. Allt är skarpare i kanterna.
Huvudet är kallt och på helspänn. Vaksamt. Hela jag är präglad av slåss eller fly. Och varje morgon vaknar jag med hårt knutna nävar. Och har jag ätit socker vaknar jag alltid dagen efter med dödslängtan.

Det är oerhört svårt att leva med - inte minst för att jag kan inte identifiera mig med den Lottan. Det sjuka är att jag inte ens kan känna igen mig själv i spegeln. Blicken som möter mig i spegeln är inte min. Den är obekväm att vila i. Hård och kall och trött. En sådan där blick fulla människor kan få. Det ligger liksom ett skal över blicken, ögon som fjärmar, inte möter. Tycker t om formen är annorlunda. Jag får Jack Nicholson-ögon.

lotta på pms eller gott å blandat


Jag ser mig själv som en varm, snäll och faktiskt rätt modig person. I vissa sammanhang. Den där andra Lottan, henne tycker jag inte om. Hetsig, full av frustration och muskler. Samtidigt väldigt liten och rädd - och en fullkomlig katastrof i sociala situationer. Hon blir ett adrenalinpåslag på ben. Som vill döda och slåss. Bröla som en hel Bajenklack - för att i nästa sekund hulkgråta.
Tack och lov har hon inte för vana att gå över gränsen och bli elak. Inte heller dödar hon - men tillräckligt svår för omgivningen ändå. För om inte ens jag förstår den här autopiloten - hur ska någon utifrån kunna göra det? Här är faktiskt ett sammanhang där det finns fog att tala om mig själv i tredje person.

Så mycket av det som vi tror är vår personlighet eller personliga svårigheter till stor del kanske är ett bristsymptom. Eller en hormonobalans.
Som jag nämnt tidigare har jag PCOS, insulinresistens som gör att jag producerar testosteron när jag äter socker. Orkar inte gå in på detaljer, men kroppen och dess system är väldigt komplex - med en obalans kommer andra. Jag bär många av de symptom som kommer med PCOS: humörsvängningarna, hårigheten, lättheten att gå upp i vikt, slutar menstruera om jag äter fel, får lätt missfall, har massiv stress i kroppen. Tävlingsskalle (dålig förlorare och ger inte upp när jag tränar förrän fötterna blöder).

Igår fick jag testresultat på en omfattande läkarundersökning jag gjort. Bl a visade det sig att jag hade väldigt lågt zinkvärde och därmed högt kopparvärde (de reglerar varann). Zink sjunker ofta vid stress, och jag bär på mycket kroppslig stress. Många med PCOS överproducerar coritsol (stresshormon).
Jag hade också stor D-vitaminbrist. Symptom på dessa obalanser är bl a depression, hormonobalanser, pms, ångest, nervositet, panik, samla på sig vätska, utmattning och hudproblem. Jag tampas med allt ovanstående.

Nu ska jag bli en pill-popper och förhoppningsvis en gladare människa. För jag vet att jag i grund och botten är en glad person. Känner inte alls igen den här personen jag varit senaste åren. Om mina depressioner delvis kan förklaras med kemi så är det ett hallelujah-moment. För som jag har kämpat med livet och mig själv. Kanske alldeles i onödan.

Vad jag ska göra med mitt ätande vet jag inte, vill helst inte äta kött (största zinkkällan) och sojaprodukter innehåller mycket koppar och ska undvikas. Allra bäst mår jag ju när jag utesluter kolhydrater nästan helt. LCHF rekommenderas t om av sjukvården för de som har PCOS, och jag förstår det verkligen. Det förändrade mitt liv. Jag gick nämligen omkring och trodde jag var galen. På riktigt.
Andra saker som hjälper är meditation. Och att bli klappad på av snälla händer. Kan en få det på recept?

Så länge får jag förlita mig på denna strategi:





Mitt motiv blir detta ljuvliga, nyinförskaffade loppisfynd och sedemera livräddare:

den ska jag glo på tills jag blir glad och snäll och bara tänker vackra tankar!




No comments:

Post a Comment