Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Sunday, 11 May 2014

den galne ryssen och min känslighet

Kom precis hem från ikea med lite krukväxter! Tre stycken klätterpigga murgrönor till balkongen, en lite ledsen gurkplanta som jag fick för en tia, samt en helt underbar spansk peppar!

Den där peppar'n alltså.. det stack och brände i näsan bara av att dofta på plantan. Fint, tänkte jag.. den här får jag i alla fall ha ifred för katten (Hector). Knappast. Hann inte mer än komma hem förrän han satte sina hungriga huggtänder i den. Jag blev så FÖRBANNAD. Men borde ha förstått. Den här galne ryssen äter t om wasabi. (kolla gapet på bilden här intill, för mången växt har det gapet varit porten till evigheten  -------->)

Till saken hör att jag vill ha pepparplantan i köksfönstret för att skydda mot insyn. Är väldigt trött på nyfikna blickar in i mitt kök. Ibland är de långdragna och obekväma. Jag vill kunna känna mig ifred här hemma. Kunna gå hur klädd och oklädd jag vill utan att behöva få glosylta kastat på mig.
Ja, ja. Jag kommer inte kunna hindra katten från att slakta blomman, jag förstår det. Mitt insynsskydd kanske kommer vara en vecka. Och min planta kommer gå en gruvlig död till mötes. Och fan, nu var han på den igen. Och fick bannor. Någon som har förslag på kattskrämmor?? Det går ju inte att resonera med de här jäklarna. Antingen får en lura dem, kapitulera eller öppna krig.

Nu ska jag slänga ihop en sen middag och se på Lilla Huset på Prärien. Mycket har börjat skava nu i L.H.P.P.. och jag får påminna mig om att det var andra tider. Önskar att jag hade ett filter. Att jag kunde låta bli att tänka, låta bli att känna, låta bli att bli förbannad - men det går liksom inte!

Jag har ju inte alltid haft den här känsligheten, att jag behövt väja för saker - men jag minns när jag levde med M och hur frustrerad han blev när vi kollade på film för att jag alltid var tvungen att tänka fem steg längre. Vad som hände sedan osv.
Kunde aldrig tycka slapstick och humor där folk gjorde illa sig (eller av någon anledning blev ledsna) var kul. Inte eller humor där djur for illa eller dog - för jag kunde inte låta bli att tänka på hur det kändes när kameran svept förbi. Hur ledsen denna blev, eller hur ont denne person hade, huruvida de fick hjälp. Fick hundens ägare veta (och därmed även vidröra svindeln att förlora någon en älskar)? osv
Hjärnan och oron sprang på högvarv och M snäste: Sluta tänka så mycket! Det är ju bara en film!

Det här beteendet är djupt rotat i mig. Mamma har en liten anekdot som berör detta: hur jag som liten
1 ½-åring hörde en låt på radion där refrängen gick "en ensam val.."-nånting, och hur jag helt förtvivlat hade börjat gråta: "Var var valens mamma då??"
En annan gång, i samma ålder ungefär, blev jag helt otröstlig när jag kollade på TV med pappa och såg män skjuta vargar ifrån en helikopter.
Jag antar att det här är något jag får leva med helt enkelt. Men det är tufft när en t om tycker Lilla Huset på Prärien är svårt att klara av!

Här är iaf en sak att vara glad över! Och en sak som gör de regniga dagarna ännu mer åtråvärda!:

..jag får bära denna underbart gula (är den kanske kanariegul?) regnkappa jag fått av lillasyster Emma! Jag älskar den! Och jag märker att människor ibland misstar den för en sol och glömmer bort att det regnar för en liten stund!



No comments:

Post a Comment