Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Wednesday, 16 April 2014

Varsågod. Ett stycke kattguld.

En natt inför min 40-årsdag fick jag en snilleblixt: jag skulle gifta mig med katten. Esteban. Det var tillfälligtvis slut med Kattvakten och jag satt här med en brudklänning i garderoben och en känsla av att alla fästmän halkar mig ur näven.
Så.. jag skulle gifta mig med katten. Minns att jag typ vaknade mitt i natten och började skriva ett utkast på en facebookinbjudan till vårt bröllop. Pennan glödde och jag satt och skrockade högt för mig själv. Tyckte att jag var så HIMLA ROLIG. Låg och fantiserade om vårt bröllop. Om hur jag höll tal - lite nervöst - men så charmigt och roligt att alla blev lite kära i mig.
Dagen därpå vaknade jag med känslan av att jag skrivit mitt allra bästa någonsin. Kompisen Thomas väckte mig - och jag sträckte mig omedelbart efter blocket för att praktisera lite högläsning av detta mästerverk! Läste med hög och klar röst, men rösten blev mindre och mindre. Besvikelsen. Texten var sådär. Skit faktiskt. Lika skit som idén. Och så jävla rolig var jag inte.
Igår sprang jag på den där texten i ett fullskrivet block. Jag bjuder på't! Välkommen på bröllop!

Välkommen till den kanske mest tragiska tillställningen någonsin. Jag ska viga mitt liv till evigt och galet katt-tanteri - för finns någon jag kan lova evig kärlek till death do us part - så är det Esteban. Han är toppen och har bara ett fåtal egenskaper som lämnar övrigt att önska, ganska vanligt förekommande hos män i allmänhet:
1. Han är snål med goset
2. Han står upp och kissar. med tillhörande dräll. Han är inte så bra på att sikta.
3. Han kokar inte kaffe.
Till er som sätter kakan i vrångstrupen vill jag säga att detta är ett ytterst platoniskt arrangemang. Efter två uteblivna bröllop, en brudklänning i garderoben och hela den rosaskimrande fantasin i huvudet -  och 40 år som närmar sig med stormsteg - så ser jag ingen annan utväg. Jag vill ha den där förbannade ringen! Och tycker inte att jag ska behöva vänta på en karl för att få den. Jag tror ju inte ens på tvåsamhet. Varenda gång jag pratat giftermål har det kommit ett "man kan ju alltid skilja sig" i samma andetag. Däremot tror jag på fest. Och ensamhet blir femsamhet med fyra katter - och den där femsamheten tror jag benhårt på!!
Föreställer mig ingen ceremoni - om en vill vara feg kan en kalla det en 40-årsskiva i brudklänning. Esteban och hans kupaner får givetvis äta kungligt, kanske en strömming eller två. Och jag tror att Esteban, dagen till ära, ska föräras en fluga.
Jag förstår att detta verkar knasigt och på gränsen till galenskap - men jag står inte ut med att se den där jävla klänningen vänta i evinnerlighet på den dagen, den där som förmodligen aldrig kommer.
Kalaset får bli hemma hos mig - med sprit, snittar och champagne - för jag mäktar inte med att kliva ut i offentlighetens ljus iklädd brudklänning och utan gemål. 
För övrigt önskar sig katten och jag en mjölkskummare.  

Pinsamt. Snilleblixtar en får sådär mitt i natten kan vara lite förrädiska. Kattguld.
Detta postades -tack och lov - inte. Och jag är fortfarande ogift. Brudklänningen hänger fortfarande i garderoben och gäckar. Esteban ligger troget vid min sida. Även utan ring.

Klockan är fyra på morgonen och jag har precis vaknat efter att ha somnat på soffan - igen. Tänker att det här inlägget är ytterligare ett stycke kattguld. Förlåt en gammal tröttmössa.

No comments:

Post a Comment