Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Monday, 28 April 2014

ovälkommen gäst.

Jag har plockat upp en gammal ovana att nattäta. Kattvakten har inte varit här på ett tag och jag fyller tomrummet med snacks och gamla filmer jag sett hundra gånger.

I går natt straffade sig ätandet - för när jag skulle klä av broccolin sitt foliefodral så fick jag möta en larv. Stor, brun och tjock. I allra högsta grad levande. Och bad inte om ursäkt för sig. Jag dog lite. Vad är det med larver som är så jävla äckligt?
Broccolin for i soporna och jag tog fram en ny. Dissekerade noga, men fann inga ovälkomna gäster. Försökte koppla på en autopilot, inte tänka. Brassade min wok, och försökte finna samma upprymda förväntan som jag brukar ha när jag lagar mat - det gick sådär. Satte mig och åt. Försökte forcera fram ett "Mmmmmm..." - samtidigt som inälvorna ville vända sig ut och in. Det mesta av broccolin blev kvar på tallriken. Fan. Just broccoli också! Som är bland det nyttigaste en kan äta. Fibrer, c-vitamin och järn samlat i god bukett. Jag lever ju nästan uteslutande på broccoli! Hur ska det nu gå??

Drar mig till minnes hur mamma någon gång på 80-talet läste i en tidning att en kunde lägga sin blomkål i ättiksvatten innan tillagning för att bli av med eventuella innevånare. Hon provade. En gång. Resultatet: en enorm (vi snackar larvernas motsvarighet till blåvalen här), vit larv låg och guppade på ytan av ättiksvattnet. Han såg ut som om han var modellerad utav blomkål och en får bara gratulera naturen till ett så snillrikt kamouflage.
Men den uppenbarelsen.. och den insikten som slog min mamma och mig den där kvällen.. jag kan inte med ord beskriva ångesten och rysningen. En rysning som fortfarande skälver i mig 30 år senare. Och tanken på hur många av den där larvens kusiner och bryllingar vi hunnit sätta i oss genom åren pallar jag inte vidröra. Den tanken flyter med ett ondsint trollkarls-skratt omkring i periferin (mohahaha!). Behöver jag säga att vi slutade äta blomkål efter det? Många, många år.

Det här med broccolin är något jag måste komma över. Förstår bara inte hur. Pallar jag ättiksvattna? Och få ett (eventuellt) facit på att varje bukett är ett helt samhälle av slemmiga innevånare? Jag vet inte. Usch. Känner mig nästan kräkfärdig bara av att skriva det här inlägget

No comments:

Post a Comment