Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Saturday, 12 April 2014

Min barndoms blick, del 1

Igår när jag skrev om det där, hur lätt det var att sluta ljuga - tänkte jag på att det ofta var så som liten. Allt var enkelt. Jag kunde bestämma mig för något och sedan bara göra det. Jag slutade svära på samma sätt jag slutade ljuga - för jag svor som en borstbindare till jag blev nio. Plötsligt var jag bara en person som inte svor. Nu har jag dessvärre börjat igen, med svärandet, och den här gången är det är inte alls lika lätt att sluta! Kan inte ens hejda det i skrift!

En annan sak jag tog mig an på samma vis var alfabetet. Jag bestämde mig för att bli en person som kunde alfabetet - och lärde mig det i en handvändning. Så här minns jag det:
Jag hade inte ens börjat läsa, visste knappt vad alfabetet var - men jag tyckte det var ballt. Syrran Maria läste upp hela bokstavs-melodin och sedan kunde jag den. Lätt som en plätt. Och jag fattar så här i efterhand att mitt alfabet kanske lät någonting så här: a b c h j w ö p. Eller nåt. Men i mitt huvud kunde jag det. Klart som korvspad. Men ÅÅÅÅHHHH, vad jag saknar det idag, den där (över)tron på en själv. Att en klarar vad som helst.

Kattvakten och jag pratade läsning häromkvällen och han frågade vilka som var de bästa böckerna jag läst. Men läsupplevelserna idag kommer aldrig ens i närheten av min barndoms läsning. Då var läsningen tid- och rumsresor. Ingenting låg i vägen. Inte ens orden. Vi pratade om sättet en kunde ta sig igenom tunga volymer vuxenböcker utan motstånd som liten. Allt gick liksom lätt. Stötte en på hinder - ett ord en inte förstod eller vad som helst  - så bara läste en vidare. Inget låg i vägen för historien, fantasin och bilderna. Direkt till kärnan ba'. Utan hänsyn till författarens intentioner - berättelsen var bara min.

Tycker inte om det här vuxenfiltret. Det finns ett nytt dömande. En formulering och rösten i en bok kan sabba allting. T om skönheten i språket kan sabba allting. Eller alltså.. det uppskattas så klart, men skönheten kan ligga i vägen. Till och med skrämmas. Ens egna liv och erfarenheter ligger i vägen. Lurar mellan raderna. Insikterna - som förvisso är välkomna - ligger i vägen. 
Kanske möter jag människor på samma vis. Allt filtreras, granskas, bedöms, sorteras. Vuxet är sorgligt. Jag vill på riktigt vara ett barn. Öppen för världen. Trygg i mig själv. Nyfiken utan dömande. Modig. Det finns en kärlek i det. Att bara öppet ta emot.


Lotta anno 1980. På många vis mycket smartare än idag.
 Älskar hur obekväm -och inte alls med på noterna- min kompis Sara ser ut.
Jag ser däremot väldigt bekväm ut i mustaschen. Hade t om en grabbröst. Rätt ful i mun.
Minns att brorsan - vid det här tillfället typ 13 år, HATADE min grabbröst. Han fick
väl komplex för att jag var mer karl än vad han var. Hade ju t om mustasch!
*blinkar till Peter i himmelen! Puss!*

  Det kommer en del 2 i det här. Kanske i morgon.

No comments:

Post a Comment