Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Friday, 11 April 2014

mens och lögner

Tur att min blogger är inställd på amerikansk tid - annars hade jag missat min blogg 100-utmaning med tre minuter! Nu har jag plötsligt 8 timmar och 57 minuter på mig, och det borde ju räcka.

Sitter återigen utan något egentligt uppslag, men jag tror jag tänkte skriva något om mens och lögner. Har en svajig ram som idé, vi får se om den håller ihop.
Som ni sett prov på i det här inlägget så var jag ett rätt lögnaktigt barn i mina unga år. Jag ljög om att vår familj kom ifrån Norrland, att vi var samer, att jag slagits mot gigantiska ormar på Öland, att jag blivit döpt i pingstkyrkan och säkerligen en hel del annat jag inte kan minnas i skrivande stund. Men jag minns att jag vid något tillfälle, inte alltför sent i livet, bestämde mig för att sluta ljuga. Och det gjorde jag med lätthet och har knappt ljugit sedan dess. Jag slutade ljuga - men en sak fortsatte jag ljuga om: min mens. Och det fortsatte jag med långt upp i vuxen ålder. Enbart av rädsla för att inte vara som alla andra.

Jag fick mens sent - och det sved svårt. Fick bröst tidigt, de började växa i trean och var typ färdigvuxna i 6:an och jag minns att jag under en kort period bar smeknamnet "madonnan with the big boobies" och de där utväxterna rönte stor uppmärksamhet hos klasskamrater av det andra könet i årskurs sex. Men kort därpå fick mina tuttar konkurrens, det började även tisslas och tasslas om mens i korridorerna- det där stora mysteriet och kvittot på att en var vuxen. Men min dök aldrig upp. Skammen var stor. Om någon skulle ha mens så var det ju jag! Madonnan with the big boobies liksom. Och jag började ljuga om det. Såklart hade jag mens! Jag minns särskilt ett tillfälle: jag och två av mina klasskamrater snackar mens i viskande förtroende på omklädningsrummets toalett efter jympan, vi har alla nickat i samförstånd om att det gör så ont första dagarna och jag säger: "Sista dagen är ju skitjobbig!" eller något sånt och jag känner på en gång att det var fel sak att säga. Reaktionen tvekar - men jag får ett litet trevande medhåll. De fattade inte alls. Jag ville sjunka genom jorden. Men vi stod därinne, tre tjejer med mens, och tvättade våra armhålor under kranen på toan. Förutom att jag inte hade mens alls. Och hade aldrig haft det.

Lite senare ljög jag för min mamma när hon frågade om jag inte fått min mens, t om inför henne skämdes jag: "jag har haft lite blod i trosan", typ. Jag hade ju liksom ingen aning om omfattningen av blödandet. Visste ingenting. "Jaha", svarade mamma "då var det nog något annat". Tror hon fattade precis.

På ett sommarläger en gång berättade en äldre tjej att hon fått mens när hon ramlat av en cykel. Och så här i efterhand undrar jag om inte hon också ljög om sin mens. För det är ju inte riktigt så det brukar gå till. Jag har då aldrig fått mens av att ramla. Men kanske föll hon av en cykel och fick sin mens samma dag. Vad vet jag.

Jag fortsatte ljuga upp i vuxen ålder, jag har sagt till gynekologer att jag fick mens i sexan, att jag var regelbunden - fastän jag bara hade mens typ tre gånger om året. Och under alla de här åren mådde jag liksom lite dåligt. Det kändes som jag inte fick vara med i klubben. Att jag inte ens som vuxen fattade hur det var att ha mens. Att ha något som följer ett mönster, något att förhålla sig till och förstå. För mig var mensen ett mysterium tills det visade sig att jag hade PCOS, (överproduktion av testosteron p g a insulinresistens) - då föll bitarna på plats. Det förklarade avsaknaden av mens. Oregelbundenheten. PMSen var förjävlig - men eftersom mensen inte följde en naturlig cykel var jag aningslös och fruktade för mitt förstånd varje gång - tills den dagen mensen dök upp.

Nu har jag slutat äta socker och kolhydrater och plötsligt har jag mens nästan som en normal person, det kan gå upp till sex veckor emellan, men allt som oftast kommer den var fjärde vecka. Det känns faktiskt rätt fint. Och jag har slutat ljuga om den. Jag är med i klubben. Vi kvinnor som menstruerar! Alldeles, alldeles snart går jag nog med i klubben vi kvinnor i klimakteriet. Den klubben känns inte lika rolig. Jag har ju precis fått mens, liksom.

No comments:

Post a Comment