Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Friday, 25 April 2014

jag bet hårt i min vassa tunga.

Ibland ser jag ut som min bror. Ibland möter jag hans blick i min. Det där sammanhanget igen. Som jag talade om igår. Även om han är borta så lever han kvar i mig. Genom minnen. Genom musik vi dansat till. Genom kärlek. Genom sin påverkan - för jag bär också hans blick med mig när jag ser på världen.
När han dog lovade jag en sak: att leva på ett sätt som skulle göra honom stolt.
Och ganska ofta bär jag känslan att han inte är stolt alls. För jag är inte stolt.

När jag var liten så kretsade en stor del av mitt liv kring min bror. Jag beundrade honom. Och som jag suktade efter hans bekräftelse. Jag var hela tiden som en flåsig cocker spaniel kring hans byxben. Höjdpunkterna var när jag fick honom att skratta. Med åren tog jag ut svängarna mer, blev vassare och vassare. Ville bara ha mer och mer av hans skratt. Skämten började röra sig i landskapet På-Andras-Bekostnad. En dag sa han till mig: "Du har en väldigt vass tunga, Lotta." Bara just det. Vass tunga. Han sa det allvarligt och besviket och jag bet hårt i min vassa tunga. Skammen brände i mig. Jag var 13-14 då. Och precis där och då bestämde jag mig för att bli en bättre människa.

Det börjar släppa nu- men första åren efter Peter försvann kändes det som om jag hade hans blick på mig hela tiden. Att han låg under huden på mig. Såg alla hemska tankar och känslor jag trodde var jag. Och jag skämdes. Kände mig ful och smutsig. Men jag förstår också att den blicken inte var hans, utan min egen.
Jag vet hur lätt det är att glorifiera den som inte längre finns. Under tiden han levde släppte jag aldrig synen på honom som min storebror. Den som är klokast och snällast i världen. Den som står över alla.
Peter hade ett eget tempo, tog sig alltid tid för eftertanke. Han var den som alltid, och modigt, vågade möta andras åsikter och t om öppet ändra åsikt. Jag vet att han ville gott. Att han aldrig ville kränka. Jag vet att han hade en enorm vilja att vara snäll.
Nu när jag skriver det här så drar jag mig till minnes hur det var när han precis blivit tillsammans med sin blivande fru. Vi satt och pratade om förhållandet - som nog egentligen var hans första och enda - och han säger:

"Vet du vad jag tycker mest om hos henne? Hon är Snäll" och han säger ordet "snäll" med sådant eftertryck. Som om det vore en skatt han funnit. Något alldeles unikt. Och jag minns att jag svartsjukt tänkte: "JAG DÅ?? Är inte jag snäll??".. tonårs-lotta med sina osäkerheter och sin suktan efter sin brors bekräftelse.

Men han var också envis. Tjurskallig. Och kunde ha långt till att förlåta. Men aldrig att jag dömde honom för sina "mänskligheter" - liksom jag är säker på att han inte skulle döma mig för mina. Jag är säker på att han tillåter mig att vara människa. Med allt var det innebär.

Jag försöker. Och jag vill tänka att viljan kan räcka långt. Att formulera för sig själv vem en vill vara. Att vilja göra gott. Jag har min kompass. Peter gav mig en fingervisning, ställde in en riktning på min där vid 13 års ålder. Nu kanske det är dags för mig att göra finliret. Mitt egna rattande på kompassen, och försöka leva på ett sätt som får MIG att må bra. Framför allt kanske jag ska begripa att vara snäll också inbegriper att vara snäll mot mig. Och definitivt sluta använda min bror som ett slagträ mot mig själv. DET hade han inte tyckt om. Förlåt brorsan!

Min brors blick ser på mig med kärlek och utan dömande - det är jag säker på.


No comments:

Post a Comment