Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Tuesday, 15 April 2014

Gynstolen, den ensammaste platsen på jorden.


Idag var jag hos gynekologen för ett uppföljande cellprov. Det var på en annan mottagning än den jag varit på innan och när jag såg namnet på den nya mottagningens gynekolog knöt det sig i magen på mig. Jag kände igen namnet från en sådan där sida på nätet där människor kan lämna omdömen - och den här personen hade fått fruktansvärda omdömen och blivit anmäld ett flertal gånger p g a sin omilda behandling och medföljande komplikationer.

Det gick dock bra. Jag talade om för henne att jag kände mig lite rädd - visste ju inte vad jag hade att förvänta mig, och hon svarade: "bara du samarbetar så kommer det att gå bra".
Ja, våga göra annat med fyra kilo spretande och kalla instrument uppstuckna i snippan.. I det läget är iaf jag rätt spak och samarbetsvillig.
Hon småpratade hela tiden för att få mig att slappna av och provtagningen var visserligen obehaglig - men rätt snart avklarad. Hon var inte av det milda snittet, jobbade snabbt och effektivt och utan att förbereda en på vad hon gjorde. Men inga av mina skräckföreställningar hade fått gehör och efteråt sa jag morskt: Det där var ju inte så farligt!
Och då grimaserade läkaren och gjorde sig lustig över de patienter som uttryckt smärta. Suck liksom: "..också springer de och klagar.." Tyckte nog att hon himlade med ögonen också. Eh. Ok. Har en så lite förståelse och respekt för sina patienters upplevelser kanske en inte ska vara läkare. I synnerhet inte gynekolog - för är det någonstans tryggheten är viktig så är det i gynstolen. Det är en så oerhört utsatt situation. Och skönt är det sällan. De smärtorna som är förknippade med våra underliv känns inte som något annat, och för mig kommer de ofta hand i hand med en djup olustkänsla. Det är inte som att bli stucken i fingret, klämma sig i en dörr eller få en muskelsträckning. Underlivssmärtor är liksom dunkla och svårbegripliga.
Bemötandet blir så oerhört viktigt i den där situationen - det räcker liksom inte med att vara en skicklig läkare - för gynstolen kan verkligen vara den ensammaste platsen på jorden.

Det här med att klä sig inför ett gynekologbesök är en historia för sig. Finns några regler jag alltid följer:

1. ALLTID kjol. För att slippa gå barstjärtad genom rummet.
2. ALLTID vid kjol, som tillåter benspret och lätt fäller ner ridå när undersökningen är klar. Fungerar också som ett portabelt omklädningsrum.
3. Rena, heltäckande och rejäla underbyxor. Typ mormors-snitt
4. Oskyldigt och prydligt. Gärna vit krage.

Det här är ju lite larvigt, men jag vill se ut som en som inte har sex. Typ. Iaf en som har väldigt prydligt och ordentligt sex. Ansvarsfullt liksom. Fast helst liksom inget sex alls. Det känns liksom bäst så. Den där sabla skammen. För att jag ligger. Fast det är bara där - annars skäms jag inte.

Så här lyckades jag den här gången:

..först och främst en sjal som täcker sugmärket Kattvakten gjorde..
.. sedan en vid välstruken femtiotalsklänning med tyllkjol. Vit, ren och "mysig" kofta -
av lammull och angora kanin.. läs: helylle. Eller lammulle.
Men visst ser jag ut som en oskuld? En 40-årig oskuld?
Minen? Ja, det är väl ett "Ha Ha Ha! Suckers! Jag?? Oskuld?? Gick ni på den lätta?"
Här är då det som doldes under scarfen. Inte coolt. Som att bli revirmärkt
av en jävla piss-hund. Flaggan på det bestigna berget.
Och mannen där bakom, som gör tummen upp.. nä, fy fan, säger jag.
Men jag får förlåta honom. Det var hans första sugmärke någonsin.
Och han gjorde det som en överslagshandling när vi pratade om något
som gjorde honom nervös. Hmm, jag vet inte om det där sista är en förmildrande
omständighet egentligen.. Så typiskt karlar att köra en avledningsmanöver för att slippa
ta ansvar: visa pungen, armhålsprutta, göra ett sugmärke..
Sedan måste jag bara lägga in en närbild på koftan. Så himla ljuvlig. Som en bakelse!
Små, små pärlor i guld och pärlemor på alldeles ullmjuk kofta. Fodrad och varm, kunde bära den
utan jacka idag. Det är så sällan en springer på koftor i sådant här fint skick -
nästan alla blir skadade eller uppätna av skadedjur. Skulle tippa på att den är från 50-talet. 



No comments:

Post a Comment