Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Thursday, 3 April 2014

galenskapen.

Idag är det torsdag. Det betyder möte med min lilla meditationsgrupp. Jag kommer inte att gå. Jag känner det. Jag älskar den där gruppen, en liten brokig skara människor. Fina människor som nästan känns som en familj, fastän jag inte vet mycket om dem.
Så varifrån kommer motståndet? Jag förstår inte. Det känns nästan fysiskt. Som en vägg. Fastän jag LÄNGTAR och vill. Och jag vet att det är dagar som denna som jag behöver det som mest.

Livet har varit märkligt sedan de där sista dagarna i Amerika (går att läsa mer här, här och här). Har fortfarande inte repat mig. Det väckte något i mig. En nerv. Jag går på helspänn. Har en ångest och skräck precis under ytan hela jävla tiden, trots att jag tycker mig må bra. För ett par dagar sedan var det riktigt illa. Pulsen slog i 180 hela dagen. Jag arbetade i panik. Gjorde allt hetsigt och halvhjärtat. Kunde inte slappna av, kunde inte koncentrera mig. Stod och strök kläderna vid fönstret och en rödhårig tjej gick förbi - och jag reagerade så starkt på hennes röda år. Som ett knytnävslag. Av skräck. Var kom det ifrån? Lite senare hände samma sak igen. En rödhårig pojke gick förbi nedanför fönstret. Samma chock. Samma skräck.
Gick in i salongen för att meditera, måste få ner hjärtslagen. Min första tanke när jag satte mig:

Det är något solkigt och svart i mig, högt upp i mellangärdet - och jag vet inte vad det är. Det skrämmer mig. Något sitter där och vill något.

Hjärnan och tankarna surrade som ilskna getingar. Katten Carlos kom, och jag reagerade likadant på honom som på de två rödhåriga. Blev ordentligt rädd. Såg något ont i honom. Drog hårt och snabbt efter andan och skrämde katten lika mycket. Han är också röd. Började hulkgråta. Länge. Sedan började jag skratta åt min galenskap. Och sedan gav jag upp.

Jag kände olust inför det röda badlakanet i badrummet. Olust inför en liten plastbit som svajade i draget från ventilationen. Tvätten hade jag hängt på en sådan där liten torkställning som ser ut som en bläckfisk. Där hängde strumporna döda. Jag såg bara död. En massavrättning av underkläder. Allting fick en laddning. Blev lite förvridet. Symbolladdat och ödesmättat. Började på allvar oroa mig för mitt förstånd.

Idag är det inte fullt lika illa. Men jag har inte vågat stanna upp. Det är något i mig som vill upp till ytan - men jag vågar inte se det i vitögat. Något lurar och jag är rädd. Jag märker att saker processas. Att gammalt undanstoppat plötsligt dyker upp. Kanske är det det. Ett gammalt spöke jag inte riktigt är redo för än.
Jag vågar inte meditationen. Och jag vet att meditationen i gruppen ibland går väldigt djupt - däri ligger mitt motstånd misstänker jag. Jag är så jävla rädd.

No comments:

Post a Comment