Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Sunday, 6 April 2014

amen.

När jag var 11 gick jag med i pingstkyrkan. Min bästa kompis Anki var pingstvän och jag var så avundsjuk på hennes liv. Jag älskade hennes liv. Hur städat de hade hemma. Te och mackor på kvällen. Dansandet till Diana Ross på det väldammsugade vardagsrumsgolvet. Värmen och lugnet. Att de hade bregott, när vi hemma fick kämpa med kylskåpskallt smör som trasade söder brödet till smulor. Vara hemma hos Anki var som att komma till en glittrande oas. Hos Anki flörtade livet med en, var enkelt, rent och tryggt. Jag ville vara Anki. Hela paketet. Inte minst ville jag tro på Jesus.
Den här längtan gick så långt att jag ljög en lång invecklad historia om hur jag blivit döpt in i pingstkyrkan som 8-åring. Minns att den innefattade dråplig episod om en kallsup. Jag berättade med stor inlevelse.
Jahaja, sa Ankis pappa skeptiskt och lite allvarligt (att ljuga gillas inte av bibeln och religiösa fäder) - i vilken kyrka då? Svaret kom snabbt och nervöst: Sundsvall!

Varje fredag följde jag med familjen till Södermalmskyrkan på Götgatan. Det sjöngs i kör. Med en salig blick sträcktes armarna upp mot takkupolen i ett hallelujah. Jag härmade, men minns att min saliga blick räknade de ljudisolerande äggkartongerna i taket. Kompisen hade berättat att de samlats ihop av församlingen. Det måste ha ätits en himla massa ägg där under en tid. Nu så här i efterhand vet jag inte om den där historien är sann. Kanske kunde Anki också hitta på saker.

Jag fick en vinröd bibel i mjukpärm, i den hade jag klottrat Jesus forever och I love Jesus och sånt där. Strösslat med lite hjärtan. Precis som Anki.
Ibland var det bibelmöten och vid ett tillfälle blev det handpåläggning, jag skulle bli välsignad. Tungmålet skulle komma till mig. Jag satt på en stol i mitten och två stycken ledare, en man och en kvinna, lade sina händer på mig. Den stressen alltså. Var är det där jävla tungmålet?? Säg nå't då för i helvete!! Sedan kom en liten, liten röst: kalle anka, kalle anka, kalle anka.. Ledarna klappade om mig lite tröstande och sa: det kommer komma till dig.. Och här sitter jag 30 år senare, och väntar.

Det här blev dagens inlägg för att jag fann mig själv sjunga en utav psalmerna från den där tiden idag. Svängig som tusan och går lite i gospelton. La egenhändigt in körstämman som sjunger "tacka jesus. tacka jesus". Kattvakten, som hittat hem igen, ba': ehh..

texten går något sånt här:

Var glad,
och tacka vår herre för allt,
tacka med din sång,
ja sjung amen, amen
ära, halleluljah,
herren jesus uppstod för dig
(och här kommer mysiga körstämman:)
tacka jesus! tacka jesus!

Ja, sjung amen, amen osv

Det går liksom inte att inte bli på gott humör när en sjunger den där visan! Den är liksom härlig, salig och glad. 
Minns att mamma berättade att hon var lite orolig för mig under den här tiden. Jag kunde i tid och otid brista ut i hallelujahs (eller hallelulias i mitt fall) och lägga min saliga blick på himlen. Och sjunga den här låten, om och om igen.

Till slut gav jag i alla fall upp. Någon gudstro kom aldrig till mig. Men bli inte oroliga om jag plötsligt brister ut i tungmål en dag - det är väntat.


No comments:

Post a Comment