Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Monday, 10 March 2014

rapport från san marcos

Nu är vi framme i staterna. Sitter på ett motell i San Marcos, Texas, och klockan är halv sex på morgonen. Thomas sover fortfarande, men jag har skruvat på mig länge. Vaknade med ett leende: "Just det! Jag är hemma igen, äntligen!". Vilket lugn och vilken glädje vid den insikten!
Men när sanningen slog mig, att jag inte alls var hemma utan på ett hotellrum i San Marcos och hade hela semestern framför mig väckte det förstås ingen besvikelse. Det är såklart underbart att vara här.

Resan var tuff och sista sträckan svor jag: ALDRIG MER. Satt där med värkande kropp och svullna fötter som inte längre fick plats i skorna, en ny ålderskrämpa. Får köpa stödstrumpor till hemresan.
Fick sitta på pyttelitet plan mellan två främlingar och drabbades av allehanda tvångstankar: Vad gör jag om de spyr? Om jag behöver spy? Luktar jag svett? Ungen framför, ser hon inte lite illamående ut?  Håller jag på att få ångest nu? Shit, jag håller på att få en massiv panikångestattack. Jag kommer ställa mig upp på sätet mitt under start och råma som en ko, flämt! flämt! - JAG KAN INTE ANDAS. MÅSTE UT!! Bete mig som en galning.
Sedan blev jag på riktigt RÄDD när det slog mig att jag faktiskt knappt druckit på ett och ett halvt dygn. Och ångesten gjorde munnen torr som öknen -- vilket inte gjorde saken bättre. Ska jag dö nu? VAR ÄR DEN DÄR JÄVLA DRYCKESVAGNEN??? JAG HÅLLER PÅ ATT DÖ HÄR!!!
Jag var helt bananas. Hade varken ätit eller druckit något på hela dagen. Mitt nya liv som undantags-vegan (mer om det senare) - och som dessutom  inte äter gluten - lämnade inte mycket jag kunde äta på flygplansbrickan. Sallad. Och några gröna bönor. 30 gram chips.

Det är sådant jäkla projekt att resa, speciellt till USA. Alla dessa kontroller. Alla frågor. Känns som en enda lång hinderbana, från första: har du packat dina väskor själv? till bagageutlämningen vid slutdestination, där bombhunden hittade korv i någons väska och blev otroligt ambitiös. Mina väskor behandlades med stort intresse, men jag slapp, tack och lov, att packa upp allting. Och fortfarande, 7 år senare vill de veta varför jag stannade i Chicago så länge. Ska det förfölja mig för alltid? Jag fick tusen frågor,  men slapp förhörsrummet denna gång i alla fall. Men det kan ju inte vara så unikt, att någon gör en fyra månaders semesterresa i USA? Fattar inte varför det alltid ska ställa till problem.

Har haft jobbiga drömmar. Drömmar om att vara utanför. Jag har sett alla jag känner och tycker om vara barn. Jag har varit ensam vuxen och sett dem totalt uppslukade i allt de gör. Så där som barn är. Det har badats, byggts dammar i små vattendrag. Åkts skridskor. Det kändes som att titta genom ett fönster. Kände mig så ensam. Och vuxen. Det där sista var nog det som var mest plågsamt. Stagnerad. Färdig.

Kanske ska jag försöka sova en stund till. Vet inte vad dagen bjuder på. Kanske ska vi vara turistiga och åka båt med glasbotten längs San Marcos river. Följ länken så får ni se en trailer från en film om floden. Det är vår vän Alex Cuervo från Hex Dispensers som har gjort musiken.




..och i den där sängen längst bort sitter jag i nattlinne och skriver. Jag syns kanske inte, men jag gör det.
I sängen bredvid ligger Thomas. Han suckar och snurrar på sig lite och jag tror jag borde stänga ner och ge honom lite sov-ro nu.





No comments:

Post a Comment