Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Saturday, 15 March 2014

Sylvias nattlinne

När Thomas och jag var i New York i höstas köpte jag ett gammalt nattlinne på en thrift store för att ha något att sova i. Det var i brun och beige polyester och med helknäppt rygg. Tryckknappar. Tyckte det var lite märkligt - lite som babykläder. Praktiska, när en annan behöver ta på och av. Opraktiskt för en själv. Vårdklädsel alltså - men det slog mig inte förrän senare. Hade den insikten gått in i mig där på thriften hade jag nog valt ett annat nattlinne.

Inte förrän jag kom hem till Sverige igen såg jag texten i nacken, idogt överstruken med svart tusch:
Syliva Bess. Long Island carecenter. Plötsligt kändes inte nattlinnet så bekvämt längre. Blev för privat. Lite som att läsa någons brev. Och jag förstod ju att den här personen förmodligen var borta. Att det var så hennes nattlinne hamnade i mina händer. Att hennes kropp vilat sjuk och gammal i detta nattlinne. Kanske t om dött i detta nattlinne.

Den där tidiga morgonen i San Marcos ni vet, började jag googla Sylvia Bess. Vet inte varför. Satt där, ensam och sömnlös i hennes nattlinne. I hennes land. Men utan hopp om att finna något. Föreställde mig att damen i nattlinnet var gammal. Lite bortglömd. Men framför allt att hennes fötter vandrat bortom google. Inte lämnat spår i internets jord. Det enda som kom upp var en obituary.
Hon dog bara sex månader innan jag fann hennes nattlinne i New York.

Så nu sitter jag här, med små pusselbitar av ett liv. Vet hur hon såg ut. Att hon levt ensam. Arbetat på Bloomingdales. Växt upp i Queens. Att hon beskrivs som varm och generös. Med en "magnetic personality". Och det känns liksom.. smutsigt. Att jag sitter här och har rotat i en persons liv. Vet saker om en person, när det enda vi har gemensamt är att våra kroppar delat samma nattlinne.
Nattlinnet känns lite trängre nu. Inte stort nog för två personer. Känns nästan som en hud. Hennes hud. Jag kan inte längre bära det utan att få med den där närvaron. Utav henne. Och när jag ser ner på min kropp förväntar jag mig nästan att se hennes. Det är obekvämt. Och lite, lite kittlande på samma gång.





No comments:

Post a Comment