Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Wednesday, 19 March 2014

mörkrädd i Lockhart

När jag levde i mitt långa samboförhållande med M var jag gruvligt mörkrädd. Jag minns inte när den där mörkrädslan dök upp - kan inte minnas den från barndomen. Men med M var jag nästan förlamande mörkrädd. Jag vågade t ex inte gå upp och kissa själv på nätterna. Ibland lyckades jag få honom att följa med, men annars fick jag förlita mig på strategier. Springa till lampknappen, tända!, ta sikte på nästa lampknapp, den i hallen, släcka sovrumslampan (ville ju inte låta M ligga ljust) och sedan springa med hjärtat i halsgropen. Där lät jag lampan vara tänd, badrumsdörren fick stå öppen. Vid det här laget hade jag sådan puls att jag bokstavligen satt och hyperventilerade på toalettstolen. Inte för att konditionen inte tillåter mer än 10 sprungna meter - men för att jag var så hysteriskt stressad. Sedan kom spolandet - jag hatade det. Klarade inte av ljudet. Då sprang jag bara i panik. Ofta förbi hall-lampan rakt in i sovrummet. Tända lampan. Ta sikte på sängen och sedan kastade jag mig. 99% av gångerna slog jag huvudet i sängens huvudända. Och sedan satt jag där och brölade. Råmade som en ilsken ko. Liksom försökte pressa rädslan ur kroppen. Hade jag haft otur och inte klarat släcka hall-lampan på vägen tillbaka fick jag gå upp och göra halva proceduren igen. Och i värsta fall, slå huvudet i väggen ännu en gång. Livet var hårt.

Men på något mirakulöst sätt försvann den där mörkrädslan i ett slag när vårt förhållande tog slut. Det fanns inte ett spår kvar. Jag började ta för mig av mörkret. Vågade mig ut i skogen sena kvällar med bara musik som sällskap. Var aldrig rädd inomhus. Kunde spola. Slutade slå huvudet i väggen.
En vän kom med en teori; du har varit med om det mest skrämmande du kunde föreställa dig (bli lämnad) - och det var inte så farligt.
Jag tänker att den där rädslan egentligen handlade om något annat. Vårt förhållande hade varit olyckligt sedan länge men att det var något jag inte vågade erkänna för mig själv - för det krävde att jag skulle vara tvungen att ta ansvar. I stället tror jag det manifesterades som en massa rädslor, för det var inte bara mörkrädsla. Kanske var jag egentligen bara rädd för att gå.
Men det blev väl en strategi i sig, att handskas med rädslorna i stället för att ta ansvar för allt det andra. Göra sig liten och hjälplös.  Äsch, ska inte försöka mig på någon analys, jag är vansinnigt trött och har cirka tio minuter på mig att knåpa ihop det här inlägget.

Några gånger ibland gör den här rädslan blixtvisiter. Igår hade jag ett sådant besök. Hade tagit in på ett finare hotell, men så fort jag blev ensam i rummet kände jag olust. Rummet kändes tungt och ödesmättat. Luktade kvalmigt. Fläktarna surrade på det där kusligt hypnotiska viset. Det kändes som om väggarna hade ögon och jag förväntade mig skräckfilmsmaterial bakom varje hörn. Har knappt sovit något alls. Har vaknat med ångest hundra gånger och övat på att tända lampan. Försäkra mig om att det gick. Frågat Thomas: hur gör man? hur gör man? För när huvudet är i panik är det liksom lite trögfattat. Stackars kompis. Till slut gjorde jag en klassisk natt-kissning (tända, kissa, spola, råma, springa till säng) - men lämnade lampan tänd. Så vi fick sova med lampan tänd i natt. Jag är trött.
Nu upplyste Thomas mig om att jag ropat "HJÄÄÄLP; HJÄÄÄLP Thomas!" när jag kom springandes från badrummet och nästan skrämt slag på honom. Stackars sate.

Nu ska jag lugna nerverna med en breakfast margarita. Eller två. Det är ju ändå semester. Sedan blir det Walmart!

No comments:

Post a Comment