Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Monday, 31 March 2014

separationsångest

Jag ser honom gå. Lite lättare i stegen. Det gör ont. Jag känner mig som ett fängelse. Jag är så väldig tillfreds i här och nu, i tråkigheten, i tomheten. Jag har inte den där rastlösheten. Sällan, sällan en längtan bort. Trivs alltsomoftast väldigt bra i mitt egen huvud.
Kattvakten är annorlunda. Han vill få impulser, ha stimulans. Och ibland blir han rastlös och måste gå. (Alltså, när han är här sitter inte jag och glor in i en vägg - då vill jag umgås. Men jag lever ett rätt stilla liv. Ibland behöver han bara mer. Annat.).

Jag lider av separationsångest. Grav separationsångest. Det kan räcka med att Kattvakten måste gå ut på balkongen och ta en cigg, eller gå på hemlighuset eller för all del tappar blicken ner i telefonen. Det låter helt vansinnigt, jag vet. För det är inte så att jag har problem med ensamhet, tvärtom!, jag värderar den högt. Men det är just det där försvinnandet. Att bli lämnad.
Har terapiat om detta och alla mina terapeuter har härlett det till alla de förluster jag hade som liten. Att vi kan bära på ett s.k kroppsminne efter traumatiska upplevelser - som i korthet innebär att kroppen kan reagera fysiskt och mentalt på olika händelser som påminner om den obearbetade upplevelsen. På en millisekund. I mitt fall triggas det alltså av att Kattvakten går ut och tar en cigg. Jag liksom förlorar någon. Han dör lite grann. Så ett fem minuters avbrott kan bli jättetraumatiskt för mig. Och det är snudd på pinsamt att erkänna så här. Det är ju larvigt.

Idag var det särdeles tufft. Normalt går det över på några minuter. Kanske var det för att han skrämde hjärtat högt upp i halsgropen på mig strax innan han skulle gå (har nerverna lite utanpå kroppen just nu). Kanske var det för baljan kaffe jag druckit efter lång kaffe-avhållsamhet. Överlag är jag väldigt känslig nuförtiden. Ångesten lade sig som kall metall om bröstkorgen. Det kändes trögt att andas, pulsen var galet snabb och jag mådde nästan lite illa - trots att huvudet var helt ok med att han skulle gå. Såg till och med fram emot min ensamkväll. 
Strategin? Panikstädning!! Satte mig inte ner förrän klockan tio. Vågade inte stanna upp. For runt som en virvelvind och plockade, snabb nog för att inte ångesten skulle hinna med. Nu flåsade den mig bara lite i nacken. Men inget ont som inte för något gott med sig! Julen är nu äntligen undanstädad.

Det är något resolut över Kattvakten. Hans impulser kommer snabbt och outtalat - och det rimmar liksom illa med min separationsångest. Jag behöver förbereda mig. Vill att allt ska gå långsamt. Helst att han ska klargöra fem minuter innan att han ska gå på badrummet, ordigt och lugnt för att undvika överraskningar. Jag vill att han ska säga hejdå ordentligt, strössla med pussar och kramar och löften om att snart vara tillbaka och sedan avlägsna sig med myrsteg. Det där hetsiga, snabba, tysta väcker en fullkomligt skräckslagen liten unge i mig.

Innan Kattvakten hade jag tre internationella pojkvänner på raken, med olika hav emellan. Tror det var i mångt och mycket ett sätt att ha kontroll över avskeden. Det går liksom inte argumentera med flygtider. Det var skönt att ha den där ramen. Skönt veta. Och skönt att ofta själv få vara den som går. Jag njöt av distansen och ensamheten. Kändes så sabla kontrollerat. Och vardagen hann aldrig bli så där påfrestande som den kan bli när en lever sida vid sida med någon. Never ending semester romans liksom. Hålla på armslängd, bekvämt och fegt. Ha, men inte ha. Och aldrig att jag upplevde våra avsked som lika traumatiska. Ledsamt förstås, men hanterbart. Lite lustigt.. att det kan vara tusen gånger jobbigare när Kattvakten tar en cigg än att pussas avsked med någon på en flygplats i Chicago och veta att vi inte kommer ses på ett par månader. Det är överraskningsmomentet jag inte kan hantera. Just det där ögonblicket när någon går.

Det här blev väldigt bla, bla, bla. Är trött och fick tvinga hit mig själv efter att ha somnat på soffan med esteban i famnen. Men jag tar min bloggutmaning på allvar! Fast jag har en känsla av att jag kommer ångra detta inlägg när jag vaknar i morgon bitti. Orkr inte läsa igenom. Släpper iväg.

Så här gulligt ligger katterna på mina ben i skrivande stund:


No comments:

Post a Comment