Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Saturday, 1 March 2014

jag har anammat en utmaning och tar en tripp memory lane.

Vaknade som ett rakt streck pressad mot väggen i morse. Tre små kattkroppar tog upp hela sängen. De där katterna alltså. Så jävla ego. Och gu'nåde om jag rör på mig under nattens gång, då kastas det blängsylta från alla håll och kanter. Jag är trött.

(och här tog jag en paus i mitt skrivande för att gå på toa - tror ni inte jag hade alla fyra sötkorvarna med mig in i badrummet? Två framför mig på elementet, en drickandes vatten ur kranen och en sittandes vid mina fötter. De var inte belåtna, det ska jag inte påstå. Jag hade lämnat sängen - men inte för att ge dem mat. Det gillas inte)

Försökte frilägga katthögen, men istället flummade photoshop till det och gjorde en magisk fantasyvärld av fluff och kattnäsor - ungefär så här känns min tillvaro rätt ofta! Som en sammetsprint från 80-talet.

Hector. Alltid under täcket. 

Idag inleds en utmaning jag som anmält mig till; blogg 100. Utmaningen är att publicera ett blogginlägg om dagen i hundra dagar. Jag är på! Jag vill göra det här till rutin, för så snart jag börjar tumma på den finns det en risk att bloggen börjar försummas, drabbas av svält och sedan dö. Jag känner mig. Nu ska jag behandla den som ett husdjur, föda den och vårda den, med kärlek och omsorg. 

Men typiskt bara att det redan på dag ett sammanfaller med en vi spelning arrangerar och att jag på dag två kommer vara väldigt trött efter att ha kommit hem 7 på morgonen och förmodligen vakna bakis och nästintill förlamad. Där sätts hängivenheten på prov. Vore snopet att snubbla på startblocket.

Ikväll spelar bandet TV Ghost. Jag har ju hunnit vandra en stund på jorden och hunnit se många band växa upp. Gå från duniga, nervösa små andungar (men tuffa förstås!) till.. rockstjärnor. TV Ghost är ett sådant band. Jag såg dem första gången på SXSW i Austin. De spelade i en skivaffär och hade sådan nerv att jag nästan kände mig obekväm. Rimmade illa och underligt med solljuset, sommarvärme, avslagna bakfulla människor. 
Har aldrig sett ett band med sådan intensitet. Sångaren beter sig som om han går in i en psykos. Ramlar runt på scenen, blicken alltid långt i fjärran. Han är väck. Förlorad i musiken och stunden. 
Musiken är tung och suggestiv och gör mig lite galen. Den ryms inte i kroppen - kommer in genom örat men måste UT. Genom en ryckning. En kick. Bara vad som helst. Men den måste ta vägen någonstans. Så när jag har TV Ghost i lurarna får jag ticks. För dansa på gatan gör jag sällan. Istället spasmar jag. 

Jag har ett sådant där favoritminne i TV Ghost. Det året jag såg dem på SXSW bodde jag i Chicago och när bandet spelade där hamnade vi på samma efterfest. Killarna kan inte ha varit mer än 18-19 eller så. En av dem försökte pussa mig efter att ha pratat om katter en lång stund. Vägen till Lottas hjärta, for sure.. men tonårspojkar kickar inte för mig. Men det var så rart på något vis. Så himla mycket tonår, och jag kunde minnas den där tonårskänslan när allt känns så himla stort och spännande. Den där hungrigheten. 
När jag skulle gå hem väckte jag sångaren som somnat på soffan för att säga hejdå. Den blicken, alltså. De sekunderna, när han tittade upp mot mig och log, alldeles sömndrucken och off guard.  Jag minns att jag tänkte: han ser på mig som om jag vore en ängel. Jag vet, låter löjligt. Men jag dog lite. Och har haft en liten platonisk crush ever since. 
Vissa stunder i livet blir små juveler. Ofta kan det vara något så litet som en blick eller ett leende. Men de är på riktigt. Alldeles rätt i ögonblicket.

Så.. jag ser väldigt mycket fram emot ikväll. Jag ska spasma. Men först ska jag laga mat till banden. 


No comments:

Post a Comment