Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Saturday, 22 March 2014

flyr mig i drömmen, som våg flyr vind

Jag har fått nya grannar under tiden jag varit borta. De har flyttat in i våningen ovanpå, ett par. Jag har inte sett dem, men jag har hört fixande, fejande, slipande. Hur de gör rummen till sina egna.
Idag hörde jag pianomusik där uppifrån. Låg i meditation i armarna på Kattvakten som sovit över och tyckte att det var det vackraste jag hört någonsin. Hur de fyllde rummet med toner. Tänkte att det var det finaste sättet att boa in sig. Att liv och toner är viktigare än alla möbler i världen. Jag blev alldeles varm och lycklig inombords. Sedan kom den, Nocturne av Taube.

Sov på min arm! Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.

Fångas igen. Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.

Och jag grät. Tårarna rann, tyst och flödigt. Jag brukade sjunga den här visan för Emil, min systers son, när han skulle sova. Om och om igen. Jag var elva år. Dödligt kär i den där lilla varelsen. Som alldeles nyss lärt sig sitta.
Fullkomligt värnlös låg jag i armarna på Kattvakten. Lät gråten komma. Och jag fylldes med sådan oerhörd kärlek. Till barnet. Det är första gången sedan han lämnade oss - för mina minnen utav honom har känts konstruerade. Sanna, men platta. Lite som att titta på fotografier av en främling. Jag har inte kunnat känna. Så många år av terapi. Så många försök att nå känslan. Men alltid utom räckhåll. De enda gångerna jag har kommit i kontakt med känslan är när jag utsatts för något dött. Känt en kropp utan liv, lämningar efter katters lek. Lyft en stel fågelkropp och chockats av avsaknaden av liv. Då! Då blir den fågelkroppen en annans. En kropp som tillhört någon jag älskat. Och chocken far över mig lika mycket utan pardon nu som då. Det går helt enkelt inte att förbereda sig för känslan av materia där det ska finnas liv. Ett knynävslag som slår så en tappar andan. Men idag uteblev döden. Jag mindes livet. Kärleken. Mindes hur jag satt på en filt på köksgolvet med den där söta lilla budda-figuren. Jag skulle snart gå till skolan. Mamma sitter vid köksbordet och dricker kaffe. Jag väller över. Säger till mamma:

Jag trodde inte man kunde älska någon så här mycket.

Känner mig så löjlig när jag säger det. Men orden kan inte hejda sig. Känslan ryms inte i bröstet. Bara några dagar senare var han borta.

När han dog, dog kärleken. Förlusten följdes av flera och där någonstans började jag gnaga på banden. Banden till de som stod nära. Lät avståndet komma in. Det trygga avståndet.
Men idag - för första gången, så kände jag. Minns barnet som ett solsken. Ett starkt ljus som fyller mig till bristningsgränsen. Min första riktigt stora kärlek.

No comments:

Post a Comment