Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Wednesday, 12 March 2014

drömmar och amfetamin

Mina drömmar är inte snälla mot mig nu. Varenda natt blir jag uppläxad. Av mig själv och andra. Jag hamnar i situationer jag inte klarar av. Tappar kontroll. Blir slagen på fingrarna när jag rör vid någon jag tycker om. Känner mig lite dummare. Alltid utanför, i natt var dumskallen bland smarta vänner. Alla resonemang var svårtillgängliga, höljda i tjusiga ord - med en fullkomligt osynlig kärna för den här idioten. Människor runt om mig hummar igenkännande, möts kring nya insikter, argumenterar. Jag bara sitter. Som en jävla labrador.
Värst var ändå den här: i drömmen gör jag något snällt, lånar ett öra och en mental käpp till någon - men känner i varenda fiber av min kropp att jag gör det för mitt egna egos skull. Jag nästan kokar av självgodhet. Så jävla oskönt.
När jag vaknade upp från den senaste mardrömmen gick jag upp och drog på mig mitt nya plyschnattlinne igen och föreställde mig att det skulle fungera lite som en kram. Varm, fuzzig och mjuk. Jag behövde verkligen en famn just då.

Fick just höra att Thomas bror och flickvän fått med sig ett saltkar hem från USA. Det hade lämnats till hotellet, adresserats till dem och har sedan använts när de lagat en tomatsoppa. Hela familjen blev sjuk, låg sömnlösa med hjärtklappning, pratade nonsens. Ett av barnen kräktes. När de for till akuten visade det sig att de fått i sig amfetamin. Så jävla otäckt. Trots det kan jag inte låta bli att spinna vidare, fundera på hur de tog sig till sjukhuset. Hur de togs emot av en taxichaufför som ser en familj om fyra som mitt i natten är helt hyper och pladdrar hysteriskt. Men förbannat läskigt. Vi tänker inte tacka ja till anonymt sända saltkar.

Nu ska jag yoga.

No comments:

Post a Comment