Galen katt-tant med kärlek till det naiva och barnsliga. Älskar leksaker, äta ost, färger, dansa, barnböcker, hårigt och naket, vintagekläder, omtanke, möten. Börjar knappa in på medelåldern - men vägrar bli vuxen. Också är jag feminist förstås.

Friday, 21 March 2014

döden bakom varje hörn

Det här var det inlägget jag skrev på natten när vi skulle åka - men jag kände mig inte färdig och hade inga foton klara. Det skrevs alltså på onsdags natt. Sedan skrev jag fortsättningen på planet hem - men det får komma i ett eget inlägg. Blev så hiskligt långt. 

Apropå mörkrädd. Och apropå skräckfilmsmaterial bakom varje knut. Och apropå döden som dyker upp när en minst anar det. Idag var vi med om något så vansinnigt sjukt och jag önskar att jag hade mer tid att lägga på det här inlägget - men vi måste lämna hotellet om ett par timmar och har inte ens kommit i säng.

I morse när vi skulle till Walmart - lite fnissiga efter frukostens margaritas - åkte vi fel. Plötsligt till höger om oss fanns ett helt komplex med övergivna byggnader bakom staket och hänglås. De var så uppenbart sedan länge övergivna att vi inte kunde se någon harm i att klättra över staketet. Nyfikenheten tog överhanden. Kanske hoppades vi på att kunna hitta något kul. Någon gammal konservburk eller något.

Den här skylten såg vi aldrig



Fönsterna gapar svarta, många utan fönsterglas. Färgen avflagad och vindpinad. Dörrarna insparkade och på glänt. Överallt skräp, skräp, skräp. Det är en vindig dag. Dörrar och kedjor står och slår. Vinden viskar och tjuter genom öppningar och springor. 
Vi rör oss genom byggnaderna, Thomas olustig på utsidan. Jag med hög puls och upphetsning på insidan. Jag länkar ledtrådar i varann. Ser spår av liv. Förstår att jag befinner mig i skolbyggnader. Klassrummen är små. I ett av husen ligger travar av rättstavningsböcker. Det finns katedrar och tunga vitrinskåp. 
I ett annat hus finns en gammal tvättstuga, maskinerna står kvar. Och i husets inre del finns fem stycken duschar. Det har varit ett litet internatboende. 
Mitt på landsbygden ligger den här gamla internatskolan. De har ett stall och en roundpen. Två boningshus. Allt verkar ha lämnats i hast, men blivit plundrat. Porslin står kvar. På ett piano står ännu en kaffekopp. Det finns två förrådsbyggnader fulla av cyklar.
Så mycket kontraster. Skolan, där det en gång varit så mycket liv, står nu övergiven och tyst. Barns röster och liv sitter i väggarna som ett tyst eko. Här och där springer jag på ett leende, fruset i tiden; en nallebjörn på väggen. En flinande clown på en kaffekopp. Omslag på videokasetter.





Men så går jag in i det större bostadhuset. Huset har en aura. Det kunde vara vackert - men nu stod det kallt och ogästvänligt och hela atmosfären säger stopp. Lägger sig nästan som en kramp i mellangärdet. Men jag liksom sugs in. I farstun hänger en ensam glödlampa och det vilar något svart poetiskt över allting. Jag fotar. Dörr efter dörr. Det finns fyra.




Inte förrän jag kommer till den fjärde ser jag blodet. Det har stänkt och runnit på vägg och dörr. Genom dörren går två kulhål. Alldeles i huvudhöjd. Jag står på en avrättningsplats. Insikten gör mig illamående. Hjärtat slår fort och hårt. Jag är ensam. En dörr står och slår i vinden. Pang. Pang. Stumt och ilsket. Och stundtals undrar jag om någon är här. 





Drabbas av en nästan äcklig fascination. Jag föreställer mig scenariot. Var de stått, den döde och hans avrättare. Dörren måste ha stått lite på glänt för det har stänkt blod på insidan också.
Så fort det har något med döden att göra börjar jag lägga pussel. En vana sedan brorsan gick bort. Det var där och då det började. Han dog alldeles innan den stora tsunamin i Thailand och jag spenderade dagar på internet, stirrandes på blånade uppsvällda kroppar. Försökte greppa någonting. Min egen förlust, min egna död, kunde jag inte förhålla mig till alls. Den var ett fritt fall. Det enda fasta att hålla fast vid var förnekandet.

Så här står jag nu. Så rädd att jag mår illa men trots det kan jag inte låta bli att leta mig in i huset. Fantasin spinner. I ett av rummen står lite glasflaskor som för tankarna till ett labb. Lite breaking bad sådär. Det har löpt en avspärrningstejp över rummet som nu är avriven. I ett annat rum står en kista med spraymålade symboler. Jag känner igen det ena tecknet, tror det är ett tecken för liv - men det andra har jag aldrig sett. Död kanske?







No comments:

Post a Comment